Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grundregalen - Grundrensningspenningar - Grundriss - Grundränta - Grundsats - Grundsets marknad - Grundskatt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i de stora vattendragen brukar kronan ännu
sin eganderätt till egen vinning, då fiskena
därstädes antingen utarrenderas på auktion eller
äro anslagna till ämbetsmäns aflöning eller
brukas af menigheten mot bestämd afgift. Hvad
slutligen angår bergsregalet, som i alla
tider mötte det starkaste motståndet, återstod
slutligen däraf endast kronans eganderätt till
Sala silfvergrufva, men äfven.denna rätt har
(1888) upphört. Jfr K. G. Styffe, "Framställning
af de så kallade grundregalernas uppkomst
och tillämpning i Sverige intill slutet af
16:e årh. etc." (1864), och Hj. Hammarskjöld,
"Om grufregal och grufegendom i allmänhet"
(1891). N- H.*
Grundrensningspenningar och Grundverkspenningar
voro afgifter på rörelsen i städerna under 1600-
och 1700-talet och nyttjades till bestridande
af kostnaden för mudderverk o. d.
Kbg.
Grundriss [gro’nd-], ty., grundritning, plan,
utkast; kortfattad lärobok; titel på vissa
fackencyklopediska verk (se Encyklopedi,
sp. 513).
Grundränta, kam., den genom statsmakternas
beslut 1892 afskrifna årliga afgift, som var
fäst vid viss lägenhet som skatt på grunden. Den
sönderföll i två afdelningar, jordeboks-
l. ordinarie räntan och mantals- l. extra
ordinarie räntan (se dessa ord).
Kbg.
Grundsats, filos., i allmänhet en sats, ur
hvilken en mångfald af andra satser kan härledas,
särskildt ett motiv för människans vilja, för
hvars skull andra motiv afsiktligt väljas, enär
de med detsamma stå i nödvändigt sammanhang som
tillämpningar i enskilda fall eller som medel
(maxim). Det gifves grundsatser af högre och
lägre ordning, alldenstund människan för
förvärfvandet af medel till sin afsikts
vinnande kan nödgas söka vinna annat, som
därför i sin ordning är medel o. s. v. Högst
är den grundsats, som följes för sin egen
skull. Människans sinnliga viljelif består ofta
i en jämkning emellan olika sådana grundsatser.
L. H. Å.*
Grundsets marknad, fordom den betydligaste
marknaden i det sunnanfjällska Norge, hölls fem
dagar årligen i början af mars månad på gården
Gaarders egor (Elverums socken, Hedemarkens
anat). Där drefs betydande byteshandel mellan
österdalingar, gudbrandsdalingar, hedemarkingar
och svenskar från gränslandskapen samt köpmän
från Kristiania och Fredrikshald. I synnerhet
uppgjordes stora träaffärer. På den senaste
tiden har marknaden, förnämligast till följd af
de förbättrade kommunikationsförhållandena,
förlorat sin betydelse och är nu närmast
blott en hästmarknad. – I närheten af
marknadsplatsen låg fästet Kristiansfjeld.
O. A. Ö.
Grundskatt, statsr., en skatt, som åligger
jorden och, med någon utsträckning af
begreppet, kan sägas åligga äfven fast egendom
i allmänhet. Grundskatten i sin egentliga
betydelse, såsom åliggande jorden, är en reell
skatt. Detta beror därpå, att den hvilar å ett
föremål, som i sin individuella bestämdhet
alltid finnes till, och att detta föremål
eger vissa oföränderliga egenskaper, på grund
af hvilka skatten däraf kan på ett varaktigt
sätt bestämmas. Visserligen är afkastningen
af jorden äfven växlande år från år och äfven
beroende af egarens personliga egenskaper; men
anlägges skatten rätt, d. v. s. efter jordens
afkastningsförmåga, dess antagna
medelafkastning, så har man därmed funnit ett objekt,
som alltid är lika, hvadan skatten kan antagas
komma att utgå det ena året som det andra
och under hvarje egare, som gör sig till godo
jordens alstrande kraft och inkomstkällor. Jämte
den skatt, som sålunda utgöres för den
rättighet jordinnehafvaren har att, med
andras uteslutande, använda jordegendomens
afkastningsförmåga, och hvilken utgöres, vare
sig att jordegaren gör sig till godo densamma
eller ej, ifrågakomma särskilda skatter af den
inkomst, som jordens egare och brukare såsom
sådana beredt sig. Inkomstskatt kan således
åläggas dels den verkliga afkastning af det i
jorden nedlagda kapitalet, som för skatteåret
ingår till jordegaren efter afdrag för grundskatt
och andra besvär samt jorden vidhäftande skulder,
vare sig att jordegaren genom eget bruk själf
tager denna afkastning eller uppbär den i
arrende, dels den behållning, som jordens
brukning bereder brukaren utöfver hvad som
beräknas som ränta å egendomens kapitalvärde
eller som arrendeafgift. Grundskattens egenskap
att hvila på de i jorden inneboende konstanta
förhållandena gör, att den lämpligen icke kan
användas på fast egendom i allmänhet, således
icke på hus (själfva tomten, å hvilken huset
är byggdt, har ett värde beroende af helt
andra förhållanden än jorden i allmänhet),
icke på grufvor o. s. v., emedan den inkomst
dessa föremål lämna är beroende af helt andra
faktorer än de, som bestämma afkastningen af ett
jordstycke, och är af mer föränderlig art.
Hus- och byggnadsskatt förekommer därför såsom
en särskild skatt å fast egendom. Dock finnas
på sina ställen skatter å jordsbruksfastighet
och annan fastighet sammanslagna till en
enda skatt, såsom den franska impôt foncier och
fastighetsbevillningen i Sverige. Vidare skiljer
sig grundskatt från hus- och byggnadsskatt
med afseende på sin verkan. Den förra åligger
alltid egaren, den senare får i allmänhet den,
som begagnar fastigheten, vidkännas. Den förra
verkar på egendomsvärdet och förminskar detsamma,
den senare på hyresvärdet och är i allmänhet
egnad att verka till hyrans förhöjning.
Denna grundskattens ofvan angifna karaktär
förklarar den vikt denna skatt egt i alla
tider och hos alla folk. Naturligtvis kunde
den ej förekomma hos andra än de åkerbrukande
folken; men man kan taga för gifvet att, när
statsegendomens afkastning och de personliga
tjänstbarheterna ej till statsbehofvens fyllande
voro tillräckliga, man i främsta rummet anlitat
jordens afkastning. Att börja med skedde detta
på ett mera summariskt sätt: man tog en del
af jordens råa afkastning. Dylika skatter äro
urgamla; de förekomma hos inder, egypter,
judar och andra orientaliska folk. I de på
medborgarnas förmögenhet hvilande skatter,
som förekomma hos antikens klassiska folk,
greker och romare, ingick äfven jorden, med
mer eller mindre noggrann uppskattning af dess
afkastning. Under den romerska kejsartiden
skedde en ordentlig skattläggning af jorden i
rikets alla provinser. I medeltidens skatteväsen
ingingo öfverallt skatter af jorden, men man
kan antaga, att deras anläggning skedde på ett
ganska summariskt sätt. Till detta medeltidens
skatteväsen hörde för öfrigt att, till följd
af det sätt, hvarpå de för statsbehofvens
fyllande nödiga tjänstbarheterna voro anordnade
och fördelade, de som med sina egna personer
utgjorde vissa af dessa,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
