- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris /
539-540

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gudröd - Gudsberga l. Husby - Gudsdom - Guds egendomsfolk - Gudsfrid - Gudsfruktan - Guds försyn - Gudsivalag - Guds nåde (Af Guds nåd, Med Guds nåde) - Gudson - Guds ord - Gudspenning - Guds rike - Gudstjänst

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

G. blef dräpt, i närheten af Tönsberg, af
Harald Gråfäll, som fruktade för uppror af
sina lydkonungar.

5. G., son till Erik Blodyx och Gunnhild,
blef, efter Håkan den godes fall, jämte Harald
Gråfäll och sina öfriga bröder konung i Norge
och utmärkte sig t. o. m. bland dem för list
och grymhet. Med svek röjde han lydkonungen
Tryggve ur vägen. Af Haakon jarl blef han
fördrifven. samt måste lämna landet med sin
broder Ragnfred och Gunnhild konungamoder,
hvarefter han lefde som viking. Under Olof
Tryggvessons regering sökte G. att vinna fast
fot i Viken, men öfvermannades och dödades
af Olofs svågrar Thorgeir och Hyrning.
O. A. Ö.

Gudsberga l. Husby, munkkloster
af cisterciensorden i Husby socken,
Kopparbergs län, beläget där nu Klosters bruk
ligger. Stiftadt 1477 genom underlagmannen
i Västmanland Ingel Jönssons och hans hustru
Birgittas testamente, befolkades klostret 1486
från Alvastra. Under de följande åren omtalas
flera donationer till G. 1538 förlänade Gustaf
Vasa detsamma åt en af sina förtroendemän, Nils
Larsson. Rhyzelius omtalar ("Monasteriologia
Sviogothica", 1740), att på en höjd 1 mil ö. om
Husby kyrka funnos tjocka murar, utvisande, att
klosterbyggnaden haft en längd och en bredd af
åtm. resp. 43 och 19 m. Jfr Hall, "Bidrag till
kännedomen om cistercienserorden i Sverige",
I (1899). T. H-r.

Gudsdom. Se Ordalier.

Guds egendomsfolk. Se Judar.

Gudsfrid (lat. pax l. treuga Dei) är ett utslag
af den romerska kyrkans sträfvan att genom
från början frivilliga öfverenskommelser, som
ingåtts under dess ledning och helgd, inskränka
de ständiga fejderna bland stormännen. Idén
därtill uppstod i södra och mellersta Frankrike
i slutet af 900-talet (synoder 990 i Narbonne,
Puy en Velay och Charroux). Man kan i dess
utveckling urskilja två faser. I sin äldre form
inneburo dessa mestadels på provinsialkonsilier
ingångna, sedan af lekmannabefolkningen i
allmänhet besvurna och blott för dem, som
besvurit dem, bindande gudsfreder: fridlysning
af kyrkobyggnader och delvis äfven annan kyrklig
egendom samt af vissa bestämda befolkningsgrupper
(präster, munkar, pilgrimer, köpmän, kvinnor,
på åkern arbetande bönder o. s. v.). I
denna gestalt spred sig rörelsen till norra
Frankrike och Burgund och nådde sin höjdpunkt
omkr. 1034. Till denna äldre rörelse anknyter
sig den egentliga gudsfreden, som innebar, att på
vissa bestämda dagar eller årstider alla fejder
voro förbjudna, alltså ett på Guds vilja beroende
vapenstillestånd inträdde. Redan tidigare
förebådad (synoden i Elne 1027), framträder
denna rörelse omkr. 1040 i Akvitanien och vann,
understödd af Odilo af Cluny, en hastig spridning
(1041 Piemont och Lombardiet, 1042 Normandie,
1060-talet Flandern och Katalonien, 1082 Tyska
riket, 1089 Syd-Italien). Fridlysningen gällde
från början tiden från lördag afton till måndag
morgon, senare tiden från onsdag afton till
lördag morgon, m. a. o. på de dagar, som helgats
af Kristi lidande, död och uppståndelse; vidare
gällde den vanligen äfven fastan samt tiden
från påsk till trefaldighetssöndag, från advent
till epifanien samt ibland äfven på vissa andra
dagar. Dessutom kvarstod ock ofta från den äldre
rörelsen fridlysningen af vissa byggnader och
befolkningsgrupper. I sin senare form påbjöds
gudsfreden som allmän kyrkolag bindande för alla
(på mötet i
Clermont 1095 samt på Lateransynoderna 1123, 1139
och 1179). Från 1100-talets början går rörelsen
tillbaka för att i sinom tid lämna plats för den
världsliga maktens fridsskydd. Litt.: Huberti,
"Studien zur rechtsgeschichte der gottesfrieden
und landfrieden. 1. Die friedensordnungen in
Frankreich"" (1892), Hinschius, "Kirchenrecht"
(bd 5, 1895), och Schröder, "Lehrbuch der
deutschen rechtsgeschichte" (5:e uppl. 1907).
T. H-r.

Gudsfruktan, eg. fruktan för Gud, men numera,
vanligen användt i allmännare betydelse,
ung. liktydigt med fromhet e. d. Detta
språkbruk kunde synas bättre stämma med den
gammaltestamentliga, än med den nytestamentliga
ståndpunkten. I gamla testamentet, särskildt
i den judiska församlingens litteratur
(psalmerna, vishetslitteraturen o. s. v.) är
"fruktan" det ojämförligt starkast betonade
momentet i den frommes förhållande till Gud:
"Herrensfruktan är vishetens begynnelse"
(Ordspr. 9: 10). Däremot träder denna sida i nya
testamentet starkt tillbaka för framhållandet
af tros- och kärleksförhållandet till Gud, den
himmelske Fadern, ja det säges uttryckligen,
att "räddhågan" är oförenlig med "kärleken" och
"barnaskapet" (1 Joh. 4: 18; Rom. 8: 15). Dock
betonas det å andra sidan redan här flerstädes,
att den ändliga och syndiga människans förtröstan
och kärlek till den oändlige och helige Guden,
om de skola bevara sin etiska karaktär,
ej kunna vara utan bakgrunden af fruktan i
betydelser af en helig försynthet och vördnad
(jfr t. ex. Matt. 10: 28; Fil. 2: 12; 1 Petr. 1:
17). Därför skiljer ock Luther mellan den
"slafviska fruktan" (timor servilis},. som är
oförenlig med den kristnes gudsförtröstanr och
den "barnsliga fruktan" (timor filialis}, som
däri ingår såsom ett nödvändigt moment. Och
betonandet af detta moment har ständigt på
nytt visat sig af nöden gentemot såväl grundt
rationalistiska som känslosamt svärmiska
religiösa riktningar. E. Bg.

Guds försyn, teol. Se Försyn.

Gudsivalag (fsv. Guþsivalagh, af sivi, släkting)
kallades under medeltiden den andliga släktskap,
som ansågs råda mellan den, som döpt eller
konfirmerat en annans barn, barnet, dess
föräldrar och vittnena. För att uttrycka den
ställning barnet intog i förhållande till de
nya släktingarna, användes ordetr gudbarn. Jfr
Andlig släktskap.

Guds nåde (Af Guds nåd, Med Guds nåde). Se
Dei gratia.

Gudson. Se Dopvittne.

Guds ord. Se Ordet.

Gudspenning (lat. denarius Dei, denarius Sancti
Spiritus
, ty. gottespfennig, heiliggeistpfennig),
jur., en fästepenning eller städjepenning,
som under medeltiden förekom vid skilda af
tal som form för aftalet, som tecken till
parternas allvar och som bevisför af talets
verklighet. I motsats till andra "handpenningar",
som utbetalades till medkontrahenter, erlades
gudspenningen till någon from stiftelse
eller till de fattige. - Särskildt var
gudspenningen namn på den afgift mäklare i
Stockholm af ålder plägade insamla och till
följd af stadgande i 1720 års mäklarordning
ålades att utkräfva af såväl köpare som
säljare. Medlen nyttjades till understöd åt
mäklares fattiga änkor och omyndiga, barn.
V. Sgn. Kbg.

Guds rike. Se Himmelrike.

Gudstjänst. Se Kult.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:21 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbj/0298.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free