Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris / 593-594 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Guldcyanvätesyra - Gulddemokrater - Gulddrageri - Gulden - Guldfasanen - Guldfernissa - Guldfisken - Guldflorin - Guldfux - Guldfärg - Guldgöken - Guld-Harald - Guldhare - Guldholms kloster - Guldhornen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Guldcyanvätesyra, kem. Se Guld, sp. 579.

Gulddemokrater. Se Demokrater, sp. 131.

Gulddrageri. ett handtverk, som består i att
utdraga guld till fina trådar och däraf tillverka
snören m. m. till uniformspersedlar.


Goldgulden, slagen i Heidelberg 1567.

Gulden (Gülden, Gyllen), ett ursprungligen
tyskt, från florinen härstammande guldmynt
(gold-gulden), sedermera silfvermynt. Goldgulden
lära ha slagits först af hansestäderna i 11:e
årh., därefter af kurfurstarna vid Rhen och
sedermera på nästan alla tyska myntorter. I
tyska riksmyntordningen af 1559 bestämdes,
att en goldgulden skulle innehålla 18 karat 6
grän fint guld, 3 k. 8 gr. fint silfver och 1
k. 10 gr. koppar; 72 goldgulden skulle väga 1
köln. mark (ung. 233,8 gram). Stycken å
4, 3, 2, 1 (se fig.), 1/2 och 1/4 goldgulden
slogos. Goldgulden undanträngdes alltmer af
dukaten samt präglades senast i Hannover och
Bajern. Omkr. midten af 1600-talet började
man prägla silfvergulden, hvilka med många
modifikationer bibehållit sig i Tyskland och
flera angränsande länder ända till nuvarande
tid. Den äldre silfvergulden indelades vanligen
i 60 kreuzer à 4 pfennige och motsvarade
2/3 thaler. De viktigaste guldensorter äro
1. Konventionsgulden (riks- l. kejsarg.),
af hvilka 20 slogos af en kölnisk mark fint
silfver, voro grunden för den 1748 i Österrike
införda och 1753 af Bajern samt sedermera
af de flesta tyska kretsar och städer antagna
konventionsfoten. En konventionsgulden motsvarade
1.87 kr. 2. Renska gulden ( - 1,56 kr.; 24 af
en kölnisk mark fint silfver) antogos 1754 af
Bajern och sedermera af hela Syd-Tyskland med
undantag af Österrike. 3. Äldre sydtyska gulden
(1,52 kr.; 24 1/2 af en kölnisk mark silfver)
antogos af sydtyska staterna 1837. 4. Nya
sydtyskagulden (1,52 kr.; 52 1/2
af ett tyskt myntpund 1.500 gr. fint silfver)
antogos af sydtyska staterna på myntkonventionen
i Wien 1857. 5. Nya österrikiska gulden (45 af
500 gr. fint silfver) antogos af Österrike
1857 och voro 1858-92 dess gällande mynt. En
gulden indelades i 100 neukreuzer (= 2 tyska
mark l. 1,78 kr.). Guldmynt à 8 och 4 floriner
(gulden), präglade 1871-92, motsvarade 20
och 10 francs.


Nederländskt 10-guiden-stycke i
guld (tientje
).
6. Den nederländska gulden,
indelad i 100 cents, före 1816 i 20 stuivers à
16 penningen, väger 10 gram, innehåller 9 9/20
gr. fint silfver och motsvarar ung. 1,51 kr.
Stycken å 10 (före 1870 äfven à 20 och 5)
gulden (se fig.) präglas i guld. 1875 infördes
guldmyntfot, och myntningen af silfvergulden
upphörde (sådana kurantmynt à
1 och 1/2 gulden präglas numera blott för
Ostindien).

Guldfasanen, zool. Se Fasansläktet.

Guldfernissa, kem. tekn. Se Fernissa, sp. 81.

Guldfisken, zool. Se Rudsläktet.

Guldflorin. Se Fiorino och Florin.

Guldfux, zool. Se Fux.

Guldfärg, tekn., den koncentrerade lösning
af salpeter, koksalt och alun eller saltsyra,
i hvilken föremål af arbetsguld kokas för att
"färgas", d. v. s. på ytan förses med ett tunt
lager af renare guld. Ur guldfärgen utvecklas
nämligen fri klor, hvilken upplöser en ringa
mängd af guldet, som sedermera till största
delen åter utfälles på föremålets yta i form af
en tunn hinna. S. J-n.*

Guldgöken, Chrysococcyx auratus, zool., tillhör
ett släkte inom gökfamiljen, hvilket förnämligast
igenkännes på sina utomordentligt praktfulla
färger; kroppen är långsträckt och liten,
vingar och stjärt långa, tarsen kort och tårna
långa. Guldgöken är ofvan glänsande metallgrön
med kopparglans; undre kroppsdelarna äro
ljusbrunaktiga eller gulaktigt hvita. Sidorna,
stjärtpennorna och undre täckfjädrarna
äro grönaktiga, de första handpennorna,
armpennorna och de yttersta stjärtpennorna
mörkgröna med hvita band. Längden utgör 19,5
cm. Honan är något mindre och ej så vacker till
färgen samt särskiljes lätt på sin fläckiga
undre sida. Förekommer i södra och mellersta
Afrika. Lägger sina ägg i andra fåglars bon.
C. R. S.*

Guld-Harald, dansk prins, Knut Danaasts
son och konung Harald Blåtands brorson,
vann stora skatter som viking och fick däraf
sitt tillnamn. Han kom hem, medan Håkon jarl
vistades hos Harald Blåtand, och fordrade för sin
räkning en del af Danmarks rike. Efter Håkons
råd gaf konungen honom anvisning på Norge,
hvars konung, Harald Gråfäll, lockades ned till
Danmark och af G. dräptes vid inloppet till
Limfjorden. Men kort därefter blef G. anfallen
och dödad af Håkon, som sålunda banade sig själf
väg till herraväldet öfver Norge (omkr. 965).
C. R.*

Guldhare, zool Se Aguti.

Guldholm kloster, ett på ön Gulholm i Langesjö i
Sönderjylland, omkr. 11 km. n. om staden Slesvig,
omkr. 1189 grundlagdt cistercienskloster. Då
munkarna i ett nära intill Slesvig beläget
kluniacenskloster förde osedligt lefverne, lät
biskop Valdemar Knutsson dem flytta till G. och
antaga cisterciensernas regler. De båda olika
slagen af munkar kunde emellertid icke sämjas. Då
biskop Valdemar 1192 hade blifvit fängslad,
drogo svartbröderna (kluniacenserna) tillbaka
till sitt gamla kloster samt hemsökte därifrån
G. med strid och plundring. Påfven och konungen
gåfvo dock 1196 cistercienserna sitt understöd,
men 1209-10 flyttade dessa till det mera nordligt
belägna Ry (Glücksborg). E. Ebg.

Guldhornen, fornk., kallas två horn af guld,
öppna i båda ändar, det ena med en märkvärdig
runristning, affattad med urnordiska runtecken
och sannolikt en bland de äldsta af hittills
kända runinskrifter. Omkr. 30 km. s. om Eibe,
vid Gallehus by, belägen i Mögeltönder socken och
inom Slesvigs gränser, men hörande till Eibe amt,
hittades 20 juli 1639 af en fattig bondflicka ett
guldhorn, hvars längd, öfver böjningen räknadt,
uppgifves till 8,6 dm.; vikten var 3,2 kg. Hornet
var utvändigt beklädt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>