- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris /
663-664

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf II Adolf

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

att G. A:s styrelse måste betraktas som en af de
mest tryckande Sverige haft, och verkningarna
däraf ha gått vida utöfver hans egen tid. Hvad
därvid kan sägas är blott det, att adelns öfvermakt
ej var skapad af honom, utan att den uppvuxit i
bredd med hela den svenska utvecklingen, att
offren, som kräfdes, följde af svårigheter, i sig
själfva för stora för att på annat sätt besegras,
samt att de kräfdes för de högsta mål, fosterlandet
och mänskligheten. Själf gick han i spetsen, den
främste äfven i fråga om offren och offervilligheten.

12 jan. 1628 gaf den svenska riksdagens hemliga
utskott åt G. A. fullmakt att med Sveriges
hela makt uppträda i det tyska kriget till värn
för fosterland och trosförvanter. I juni 1629
bekräftade riksdagen i sin helhet det fattade
beslutet; ännu en gång blef det svenska folkets
bifall till det stora företaget uttaladt af den
riksdag (1630), vid hvilken G. A. bjöd sitt
sista farväl åt fosterlandet. När de första
besluten fattades, hade detta krig redan rasat
i tio år; det hade då nått upp till stränderna
af Östersjön och hotade därifrån Sverige med
omedelbar fara. Ty det var tydligt för enhvar,
som kastade en blick tillbaka på dess hela
förlopp, att protestantismens tillvaro stod i
fara. Och med den religiösa friheten stod också
den politiska och nationella i fara, ty i bredd
med katolicismens våldsamma återställande hade
också det habsburgska kejsarhuset utvecklat
en öfvermakt, som hotade all själfständighet
i världsdelen. Tidigt uppstodo också tankar på
en intervention; G. A. utkastade redan 1624
planen till en allmän europeisk. Den blef i
sitt utförande af vida mindre omfång och kom
att utföras ej af G. A. själf, utan af Kristian
IV af Danmark-Norge, hvilken emellertid, lämnad
utan hjälp af sina bundsförvanter, England och
Frankrike, besegrades och af Wallenstein jagades
öfver till de danska öarna. Mecklenburgs gamla
furstehus förjagades. Den allsmäktige kejserlige
generalen begynte i Mecklenburg grunda ett
välde för sig; han utnämndes till "Baltiska
hafvets amiral", och en kejserlig-spansk flotta
hotade uppstå vid Östersjön. Samtidigt rörde
sig planer till en inre omstörtning i det
tyska riket, hvarur ett kejserligt envälde
syntes skola framgå. Restitutionsediktet
(1629), en krigsförklaring på lif och död
mot protestantismen, hvaruti kejsaren genom
ett enkelt dekret återställde till den
katolska kyrkan allt hvad denna förlorat
sedan Passaufördraget 1552 – ej mindre än 14
ärkebiskops- och biskopsstift i Nord-Tyskland
– och ställde de reformerte utom lagen,
visade, till hvilken höjd den kejserliga
maktfullkomligheten nått. Under sådana
omständigheter var det, som G. A. företog
Sveriges intervention i Tyskland, öppna
bundsförvanter hade han ej, men han var
förvissad om sin goda sak, och han hade gjort
allt hvad i mänsklig makt stod för att försäkra
det stora företaget om lycklig utgång genom
underhandling med andra europeiska makter
och genom egna rustningar. I Tyskland voro
rundtom förbindelser knutna, men han visste
väl, att öppna förklaringar under den panik,
som de kejserliga vapnen framkallat, först med
hans egen framgång kunde väntas. Till alla det
habsburgska husets fiender utom Tyskland hade
hans sändebud gått, och han visste, att där
fanns en gemensamhet i intressen, som betydde
lika mycket som traktater. Därför brådskade han
ej ens att

afsluta det subsidieförbund med Frankrike,
hvars villkor han ej i alla punkter godkände
och för hvars åstadkommande kardinal Richelieu
1629 affärdat ett sändebud till Sverige. Den
bästa liten satte han dock till egna rustningar,
och när han 1630 på våren stod färdig att med
omkr. 13,000 man göra landstigningen i Tyskland,
hade härstyrkan i sin helhet bringats upp från
50,000 till omkr. 76,000 man; af dessa beräknade
han 40,000 till fältarmé.

Så gick G. A. att utföra det företag, till
hvilket han, såsom hans ord föllo i afskedstalet
till ständerna på riksdagen 1630, i många år
känt en inre kallelse. I denna högtidliga
afskedsstund, då, såsom han sade, "han tyckte
sig stå inför Gud den allra högstes åsyn",
uttalade han också en minnesvärd protest mot, att
han skulle ha börjat detta krig af själfviska
grunder, "af eget bevåg eller lust till krig, som
väl många dock sig imaginera eller inbilla". 25
juni s. å. satte han vid udden Perd på Rügen
foten på Tysklands jord. Två dagar senare landade
hela flottan vid Peenemünde på ön Usedom.

G. A:s berömda fälttåg i Tyskland kunna ur
militärisk synpunkt betraktas som en strid om
flodlinjerna, till dess han på våren 1632 står
som herre äfven öfver Donaulinjen och hans härar
utbreda sig från Östersjön till Alpernas fot;
sådan var på den tiden flodlinjernas vikt, i
mycket jämförlig med järnvägarnas i vår. Det
första fälttåget gällde Oderlinjen. Stettin
vid flodens mynning, den pommerska hufvudstaden,
föll utan svärdslag i hans hand (10 juli). Den
kejserliga härens fördrifvande ur det fasta
lägret vid Garz (juldagarna 1630) och den
blodiga stormningen af Frankfurt (april 1631)
gåfvo honom därefter fullständig besittning af
Oderlinjen. Förgäfves hade den gamle Tilly,
som efterträdt Wallenstein, sökt tränga sin
motståndare tillbaka till Östersjökusten. Efter
ett misslyckadt fälttåg i Mecklenburg
(febr. 1631) hade "den gamle korporalen",
med hvilken G. A. där för första gången mätte
sig, måst draga sig nedåt Elbe för att genom
eröfringen af Magdeburg, Nord-Tysklands starkaste
fästning, hindra G. A. att vinna fast fot äfven
vid denna flod. Under tiden befäste G. A. sin
ställning genom förbundet med Frankrike i
Bärwalde (jan. 1631, se d. o.); en fransk
subsidie af 400,000 riksdaler gaf honom därefter
medel till krigets vidare förande. Magdeburg,
som af gammalt spelat främsta rollen bland
Nord-Tysklands protestantiska fria städer,
hade redan hösten 1630 gifvit första exemplet
på fri anslutning till hans sak; men förgäfves
sökte han vinna de protestantiske furstarna,
hvilka, under ledning af kurfurstarna af
Sachsen och Brandenburg, på konventet i Leipzig
i stället umgingos med planen att bilda en
ny evangelisk union, ett tredje parti, som
under väpnad neutralitet skulle kunna intaga
en själfständig ställning mellan kejsaren
och G. A., i hvilken de ännu äflades att se
endast en i riket inträngande främling. Blott
några af de mest behjärtade, landtgrefven Vilhelm
af Hessen och hertigarna af Sachsen-Weimar,
öppnade förbindelser med honom.

Till Magdeburg sammandrog sig nu kriget under
vårmånaderna 1631. Denna viktiga strategiska
punkt, af hvars intagande Elbelinjens besittning
berodde, sökte Tilly till hvarje pris bemäktiga
sig för att stänga motståndaren vägen till vidare
framträngande. För G. A. stod med Magdeburg äfven

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Sep 30 02:34:34 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbj/0364.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free