Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf II Adolf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med eröfringen af Dorpat fullbordade Livlands
lösryckande från Polen. Segern vid Wallhof i
Kurland (jan. 1626) var inseglet på Sveriges
öfverlägsenhet i dessa trakter. Dünaflodens
mynning var nu i dess hand liksom Nevas. Nästa
mål, som vinkade, var eröfringen af Weichsels
mynningsland, det viktiga Preussen med
Danzig, vid den tiden Östersjöns förnämsta
handelsstad. Lyckades denna, kunde Sveriges
Östersjövälde betraktas som fast grundadt. Polen
var då liksom Ryssland utestängdt från detta haf,
och från Danzig kunde dess handel tullbeläggas
liksom Litauens och Rysslands från Riga och
Narva. Under fyra fälttåg, 1626-29, kämpade
G. A. för att vinna detta mål, på samma gång
som han från den preussiska krigsskådeplatsen
uppmärksamt följde det trettioåriga krigets
utveckling, beredd till ett uppträdande, när
hans hjälp kräfdes, och i själfva verket redan
indirekt deltagande i detsamma därigenom, att
han afledde Polens stridskrafter från Tyskland.
Det första fälttåget, 1626, var utmärkt af
stora framgångar. Pillau (i det kurfurstliga
Ostpreussen) Elbing och Marienburg (i det
polska Västpreussen) m. fl. städer (inalles
17) eröfrades; befolkningen, uppfylld af
protestantiska sympatier, kom med glädje det
svenska väldet till möte. Men synnerligen
vidsträckt därutöfver gingo aldrig de svenska
eröfringarna. Alla försök att med underhandling
eller våld vinna Danzig misslyckades, och därpå,
mer än på de polska härarnas uppträdande,
strandade G. A:s försök att eröfra det viktiga
Weichsellandet. Kejserliga hjälptrupper kommo
också, 1627 och 1629, till Polens bistånd
(året 1629 en hel afdelning af Wallensteins här
under befäl af den från Stralsunds belägring
bortdragande fältmarskalken von Arnim). Å
sin sida hade G. A. sändt hjälptrupper till
Stralsunds undsättning under dess kamp mot
Wallenstein. Från bägge sidor voro således
steg tagna, genom hvilka det preussiska kriget
skulle komma att öfvergå i det trettioåriga. När
stilleståndet i Altmark (1629) ändtligen gaf
G. A. fria händer, följde liksom af sig själf
hans uppträdande i Tyskland. Allt det föregående
i hans historia synes därefter blott som en
förberedelse till detta.
Sålunda visar G. A:s regering en kedja af krig,
alltifrån hans uppstigande på tronen ända till
dess han 1630 försvinner från fäderneslandet
till den krigsskådeplats, från hvilken han
aldrig mer skulle återvända dit. Har han sökt
dessa krig? Har han, drifven af ärelystnad och
stridslust, fört dem för krigets egen skull? Det
finnes historieskrifvare, som tendensmässigt
velat gifva denna färg åt sakerna och som
därefter bedömt G. A. Själf har han emellertid
upprepade gånger uttalat sig härom, och det
på det otvetydigaste sätt. För honom stod,
som han en gång sade, som högsta mål "den
lyckan och äran att fäderneslandet genom honom
måtte blifva bragt ur det brusande och stormande
krigets haf i den önskliga fridens hamn". Kriget
kallade han "en rot till allt samhällsondt, ett
syndastraff". Det var de förhållandens makt,
i hvilka han var ställd och öfver hvilka han
ej var herre, som gjorde kriget för honom till
en nödvändighet; den tid, i hvilken han lefde,
dref honom till eröfringspolitik. Att denna
emellertid ej för G. A. var det väsentliga,
visar klarast Sveriges inre utveckling under
hans regering. Denna utveckling ger midt under
krigen taflan af ett storartadt odlingsarbete
på alla kulturlifvets områden. Hvad under den
föregående tiden genom Gustaf I och Karl IX
hade blifvit grundlagdt kom genom G. A. till
afslutning. Lika mycket ingrep han själf som
skapande nytt: han var - säger Geijer - "en
såningsman på den framåtilande stridsvagnen".
Framstegen på statsrättens område betecknas
däraf, att den svenska ståndsriksdagen erhöll
sina lagstadgade former genom riksdagsordningen
1617 och riddarhusordningen 1626. Alltigenom
var G. A:s styrelse en samstyrelse med
folket. Hvarje år, ofta mer än en gång om året,
höllos riksdagar eller möten af annan art. Det
svenska statsskickets anda var hos honom
lefvande lag, och detta gifver honom rätt att
blifva betraktad såsom typen för den svenske
konungen, konungen med folket. Förvaltningen,
såväl den centrala som den lokala, erhöll
genom honom den beundransvärda organisation,
som gjorde den till ett mönster för sin tid,
hvilket sedan till vissa delar efterbildades
i andra länder, t. ex. i Danmark af Fredrik
III, i Ryssland af Peter den store. Riksrådet
samlades till en ständig rådskammare och
blef, fördeladt på kollegier, medelpunkten för
hela riksförvaltningen; den organisation, som
återfinnes i 1634 års regeringsform fullkomligt
utförd, erhöll nu sin grundläggning. Inom
den lägre förvaltningen följde på det gamla
ståthållar- och fogderegementet ett konsekvent
genomfördt system genom fördelning i län
och fögderier; civil och militär myndighet
skildes åt. Skatteväsendet förenklades;
i en rikshufvudbok sammanfördes utgifter och
inkomster, hvarigenom en verklig statshushållning
grundlades i Sverige. Lagskipningen reformerades
genom den nya rättegångsordningen (1614) och
upprättandet af hofrätterna (Svea hofrätt
i Stockholm 1614, Åbo hofrätt 1623 och
Dorpats 1629). Försvarsväsendet fick en ny
organisation genom upprättandet af en stående
här; det äldre indelningsverket ombildades;
för fotfolket gjordes början till en ständig
rotering. Karl XI byggde sedan vidare på denna
grundval. För andlig odling sörjdes genom
ett högre undervisningsväsen, som med rätta
kunde betraktas som ett af de för sin tid bäst
ordnade i Europa; Uppsala universitet fick
gåfvan af Vasahusets arfgods; i Dorpat grundades
ett nytt för Östersjöländerna; gymnasierna
upprättades. På den materiella odlingens område
var G. A:s tid ej mindre epokgörande: landets
naturliga näringskällor öppnades på ett sätt
som aldrig tillförene; en mångartad industri
uppblomstrade, framför allt bergverksindustri,
till hvars utveckling yrkesskickliga
utlänningar, i synnerhet valloner, på ett
utmärkt sätt bidrogo. De 15 nyanlagda städerna,
bl. a. Göteborg (1619), blefvo häfstänger för
handelns uppblomstring. G. A:s blick gick på
det handelspolitiska området, som på så många
andra, öfver det närvarandes trånga gränser;
en plats för Sverige i den stora världshandeln
och deltagandet i kolonisationen af de främmande
världsdelarna hägrade för honom. Första tanken
på ett nytt Sverige i Nord-Amerika härrör från
hans tid.
Men utan skuggor är ej den lysande tafla,
som G. A:s inre styrelse företer. De mest
framträdande äro adelns växande öfvermakt i
samhället och det hårda tryck, som skattebördor
och utskrifningar öfvade på folkets massa. Detta
senare var sådant,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
