Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
syntes råga måttet af olyckan, men gaf
G. tillfälle att med heder lämna Finland och att
vädja till det svenska folkets patriotism. Nu
i olyckans dagar framstod konung G. ånyo som
den nationelle konungen, den svenska statens
målsman, kring hvilken alla fosterlandsvänner
hade att samla sig. Hans vädjan besvarades
också med entusiasm af de djupa leden af
Sveriges folk. Harmen öfver krigsbefälets
förräderi gaf denna folkrörelse därjämte en
tydligt demokratisk tendens. Öfverallt bildades
frivilliga krigarskaror eller gåfvos frivilliga
bidrag till kriget. För denna folkväpning och
för Englands och Preussens hot tvangs Danmark
inom kort att inställa alla fientligheter. Det
finska officersupproret, som ej fick tillräckligt
stöd från Ryssland, föll tillsammans af sig
själft inför den allmänna domen; på hösten
kunde G. arrestera dess främste män och i
dec. utfärda kallelse till rikets ständer
att sammankomma i Stockholm följande år. Då
adeln här fortsatte sin kamp mot konungen och
sökte förhindra, att ständerna hjälpte honom i
hans finansiella trångmål, lät G. plötsligen
i febr. 1789 arrestera riddarhusets främsta
män (Fersen, De Geer, Frietzky m. fl.) och
genomdref med de ofrälse ståndens hjälp trots
adelns protester en ny grundlag, Förenings-
och säkerhetsakten (se d. o.), som i betydlig
mån utvidgade konungens makt, på samma gång som
den gaf de ofrälse stånden flera förmåner på
adelns bekostnad. Stödd på de ofrälse stånden,
framtvang konungen därpå adelns bifall till att
riksdagen öfvertog förvaltningen af rikets skuld,
både den äldre före kriget tillkomna och den,
som föranledts genom krigskostnaderna, beräknade
intill slutet af 1789 (tills. 21 mill. rdr)
samt till en ny utomordentlig bevillning
"intill nästa riksdag". Sistnämnda beslut
kunde dock genomdrifvas endast därigenom,
att G. själf infann sig på riddarhuset och
fattade klubban (27 april 1789). Dagen därefter
afslutades riksdagen, hvarefter de fängslade
oppositionsmännen återfingo sin frihet.
Kriget, som under vintermånaderna hvilat,
upplågade därefter ånyo och fortgick
under växlande segrar och nederlag under
de följande två åren. G. egde själf inga
fältherreegenskaper, men tog liflig personlig
del i krigshändelserna och hemförde själf
några mindre segrar till lands, vid Uttismalm
(juni 1789) och Valkeala (april 1790), samt
till sjöss öfver en rysk skärgårdseskader vid
Fredrikshamn (maj 1790). Hans direkta ingrepp
i krigsledningen var dock icke alltid till
nytta. Så berodde det svåra nederlaget vid
Svensksund (aug. 1789) otvifvelaktigt till
stor del på, att generalamiralen Ehrensvärd
genom konungens order tvangs att kvarstanna i
ett ogynnsamt läge och hindrades att i tid göra
nödiga försänkningar i sundet. Äfven flottornas
sammandragning in i Viborgska viken (juni 1790),
hvarigenom ryska flottan fick tillfälle att
innestänga Sveriges hela sjömakt med konungen,
hertig Karl och 30,000 man ombord, var G:s eget
fel. Först efter 4 veckors förlopp lyckades
det svenska flottan att gynnad af vinden
under mycket stora förluster rädda sig ut ur
det förtviflade läget (Viborgska gatloppet,
se d. o.). Den följande glänsande segern öfver
ryska skärgårdsflottan vid Svensksund (9 juli
1790) var så till vida G:s personliga förtjänst,
som det var hans bestämda vilja, som afgjorde,
att det väntade angreppet af
den öfverlägsna ryska flottan här skulle inväntas
och upptagas. Tydligt är, att om G. ej var
krigare, var det dock hans energi, moraliska mod
och fosterlandskärlek som gjorde, att Sverige
gick oskadt ur det farliga kriget. Freden i
Värrälä (14 aug. s. å.) förverkligade väl ej
G:s stolta eröfringsdrömmar, men gjorde slut
på ryska intriger inom landet, förmådde ryska
kejsarinnan att ändtligen erkänna Sveriges fulla
själfrådighet öfver sin inre författning och
höjde väsentligen G:s personliga anseende.
Inom kort uppstodo hos G. nya
krigsplaner. Personlig vänskap för franska
konungafamiljen, fruktan för de revolutionära
idéerna och begäret att spela en lysande roll
i Europa väckte hos honom tanken att bilda en
koalition af Europas furstar för att hejda eller
kväfva revolutionen i Frankrike, och han drog,
för ändamålets vinnande, ej i betänkande att
sluta förbund med sin gamla fiende kejsarinnan
Katarina, hvartill han äfven manades af behofvet
efter subsidier och hoppet om ökad trygghet
från rysk sida. Hans plan ledde dock ej till
något resultat, ty den rönte ej tillräcklig
uppmärksamhet hos de stora makterna, och
på egen hand kunde G. ingenting uträtta. -
Kriget hade bragt finanserna i ytterligare
förvirring, och G. såg sig därför tvungen,
trots den afskräckande adelsoppositionen vid
1789 års riksdag, att än en gång sammankalla
ständerna, i Gäfle, 1792. Som konungen
vidtagit utomordentliga försiktighetsmått,
aflopp riksdagen ganska fredligt, men det
visade sig snart, att lugnet var blott lugnet
före stormen. Under vintern 1791-92 bildades
inom adeln en sammansvärjning, hvars ändamål
var konungens mördande och regeringssättets
omstörtande. I spetsen för mordplanen stodo
J. J. Anckarström, A. L. Ribbing och K. F. Horn,
för de konstitutionella reformplanerna bröderna
Jakob och Johan v. Engeström, K. P. Liljehorn,
T. J. Bielke och Pechlin. Intrigen i sin helhet
leddes tydligen af den sistnämnde. På en maskerad
i operahuset i Stockholm 16 mars 1792 sårade
Anckarström G. med ett pistolskott i ryggen,
och till följd af skottsåret afled konungen 29
mars s. å.
Få personer ha haft en på motsatser så rik
karaktär som G.: å ena sidan snille, högsinthet
och fosterlandskärlek, å den andra lättsinne,
dubbelhet och maktlystnad. Vid bedömandet af
hans handlingar måste man betona hans otyglade
inbillningskraft. Han utöfvade ett starkt
inflytande på sederna och åskådningssättet i
Sverige, icke blott inom "den högre societeten",
utan äfven på de djupa leden. Allt hvad Sverige
egde lysande genom snille, börd och behag samlade
han gärna omkring sig och gjorde sitt efter
franskt mönster bildade, genom det strängaste
etikettsväsen utmärkta hof till ett glädjens och
njutningens tempel, där nöjen af allehanda slag
aflöste hvarandra. G:s familjeförhållanden voro
olyckliga: med rätta kunde han säga, att det
"blifvit honom förbehållet att känna sorger,
för hvilka den ringaste af hans undersåtar var
fritagen". Länge behandlade han sin gemål med
stor kallsinnighet, men 1775 åvägabragte förste
hofstallmästaren Munck ett närmande mellan
makarna, och 1778 föddes en tronföljare. Det
spända förhållande, som alltsedan 1766 (med ett
kort uppehåll 1772) rådde mellan konungen och
hans moder, förvärrades vid denna tid, enär hon
gaf fart åt ett då gängse rykte, att Munck var
fader till det barn drottningen skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
