- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris /
673-674

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf III

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kännedom därom, vågade G. ej, såsom aftaladt var,
invänta Sprengtpjortens återkomst från Finland,
utan genomförde på egen hand statshvälfningen
i hufvudstaden. Med garnisonens bistånd
arresterades rikets råd och de förnämste
riksdagsmännen af mösspartiet 19 aug. 1772, och
två dagar därefter fingo ständerna besvärja en af
konungen utarbetad ny regeringsform, hvarefter
de fleste af de fängslade frigåfvos. Öfver
hela landet hälsades statshvälfningen med
tillfredsställelse eller jubel. Den blodlösa
revolutionen räddade Sverige från inre anarki
och yttre beroende, kanske sönderstyckande. Men
de närmaste tvenne åren efter densamma hotades
landet af stora faror från sina grannar, i
synnerhet Ryssland och Danmark, hvilka med oblida
ögon sågo Sverige åter samla sina krafter. Genom
samverkan af en mängd olika faktorer och
icke minst genom G:s mod, beslutsamhet och
diplomatiska skicklighet undgick dock Sverige
lyckligt krigsfaran.

Genom den nya, till sitt innehåll obestämda
och sväfvande regeringsformen lades maktens
tyngdpunkt i händerna på konungen, hvilken
erhöll tämligen vidsträckt utrymme för sin
personliga verksamhet, men genom densamma
återställdes dock till en början jämvikten
mellan statsmakterna. Det sätt, hvarpå G. under
de första åren använde denna nyförvärfvade
makt, förskaffade honom i rikt mått folkets
kärlek. Omgifven af framstående män, såsom
bröderna K. och U. Scheffer, J. Liljencrants,
K. Sparre, H. af Trolle m. fl., och nitälskande
för sitt rikes framåtskridande, vidtog
G. på nästan alla samhällslivets områden en
mängd förbättringar: tortyrens afskaffande
(1772), tryckfrihetens stadgande, allmänna
hälsovårdens förbättrande, förvaltningens
rensande från missbruk och i sammanhang därmed
nya förbättrade lönestater för rikets ämbetsmän,
spannmålshandelns frigifvande (1775 och 1780), en
diskonts inrättande (1773), arméns och flottans
sättande i förbättradt skick, initiativ till
strafflagens mildring samt framför allt den
med stor skicklighet utförda myntrealisationen
(1777). Endast brännvinslagstiftningen och
kronobränneriernas inrättande från 1775 kastade
redan under det första skedet af hans regering
en skugga öfver den ljusa taflan. När ständerna
på hösten 1778 sammanträdde, kunde G. påvisa ett
storartadt reformarbete, inre frid och lugn samt
trygghet och fred utåt; ständerna betygade också
sitt lifliga erkännande och sin tacksamhet,
bekräftade realisationen och antogo alla
konungens förslag. Den samtidiga födelsen af en
kronprins stärkte ytterligare belåtenheten. Det
var höjdpunkten af Gustafs lyckliga regeringstid.

Äfven efter riksdagen fortgick reformarbetet,
om också med mindre kraft; särskildt började
på 1780-talet i sammanhang med Sveriges
framgångsrika och ärofulla deltagande i den
väpnade neutraliteten (1780) en betydelsefull
omdaning af flottan. Icke desto mindre började
nu den inre friden att rubbas. Redan vid
riksdagen 1778 framträdde begynnelsen till en
ny opposition, som tadlade flera af konungens
åtgärder och framför allt riktade sig mot
hans växande benägenhet för allenastyrande. De
nödår, som inträdde med den sällsynt långvariga
missväxt, som började 1780, bidrogo ytterligare
att fördystra stämningen. G. såg i det begynnande
klandret idel otacksamhet. Hans intresse för det
inre reformarbetet blef allt mindre och riktades
i stället mot nya
uppgifter utåt. Den yttre politiken hade
alltid starkt fängslat honom, han brann af
begär att återförskaffa Sverige dess forna
anseende och makt och själf vinna krigisk ära
och ny popularitet. Så länge den försiktige
Ulrik Scheffer ledde utrikespolitiken, höllos
dock G:s krigiska tendenser tillbaka. Efter
Scheffers afgång 1783 blef G. i egentligaste
mening sin egen utrikesminister. De äldre
rådgifvarna trädde efter hand alla tillbaka
för nya män, bland hvilka under de närmaste
åren Toll och senare Armfelt och Taube framstå
som inflytelserikast. G:s första eröfringsplan
var riktad mot Norge, som han hoppades kunna f
rånrycka Danmark genom ett plötsligt anfall. Vid
ett personligt möte med kejsarinnan Katarina i
Fredrikshamn 1783 sökte han vinna hennes samtycke
härtill. På Katarinas bestämda vägran att öfverge
Danmark strandade hela planen, och G. begaf sig
i stället utomlands på en långvarig resa, under
hvilken han besökte företrädesvis Italien och
Frankrike (1783-84; om resan se G. J. Adlerbeths
af Schück utgifna anteckningar). Från denna
tid sag han i Ryssland sin främste fiende och
spejade endast efter ett gynnsamt tillfälle att
angripa denna makt. G:s krigspolitik gaf ökad
fart åt oppositionen, som äfven trängt in bland
de ofrälse stånden. Slöseriet och lättsinnet
vid hofvet, den begynnande skuldsättningen
utan ständernas bifall, afstannandet af alla
reformer, växande godtycke vid befordringar
och andra missbruks inträngande i förvaltningen
(pastoratshandeln) m. m., gjorde oppositionen
allt kraftigare. I spetsen för densamma trädde
den gamle partichefen grefve Axel v. Fersen, och
vid 1786 års riksdag gaf missnöjet sig luft genom
afslag på nästan alla G:s propositioner. Den om
folkgunsten ömtålige konungen blef djupt sårad
däraf, men kunde dock icke förmå sig att genom
en återgång till ett verkligt konstitutionellt
styrelsesätt återvinna folkets kärlek. Tvärtom
drefs han att ännu ifrigare söka sin räddning
ur alla svårigheter genom ett lyckosamt
krig. Förbindelsen mellan den fanatiska delen
af adelsoppositionen och ryske ministern och
begynnande separatistiska stämplingar i Finland,
ledda af förrädaren G. M. Sprengtporten. som
i slutet af 1786 öfvergick i rysk tjänst,
ökade faran i G:s läge. Sverige syntes nästan
återkastadt i frihetstidens elände. G. hälsade
därför underrättelsen om ett rysk-turkiskt krigs
utbrott på hösten 1787 med glädje. Han var från
början besluten att begagna tillfället, och
våren 1788 började i djupaste hemlighet ifriga
rustningar. Utan säkra förbindelser med andra
makter och utan trygghet från Danmark, som han
förgäfves sökt vinna för sig genom ett personligt
besök i Köpenhamn på senhösten 1787, lät han i
slutet af juni 1788 sina trupper öfvergå ryska
gränsen utan föregående krigsförklaring, under
förevändning af ett obetydligt gränstumult,
arrangeradt af honom själf. G:s hopp om
framgång i ett krig med Katarina var uteslutande
byggdt därpå, att Ryssland var oförberedt på
en brytning med Sverige och dess stridskrafter
sysselsatta på annat håll. G:s plan att genom
öfverrumpling bemäktiga sig Petersburg gick
emellertid om intet, då hertig Karl vid Hogland
(i juli) ej lyckades krossa den ryska flottan,
och hans försök att eröfra gränsfästningen
Fredrikshamn misslyckades, bl. a. till följd af
"det myteri, Anjalaförbundet (se d. o.), som
i aug. utbröt inom officerskåren. Danmarks vid
denna tid företagna anfall på Sverige

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon May 19 18:47:14 2014 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbj/0369.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free