- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris /
771-772

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gyllenstierna, Johan - Gyllenstierna, Nils - Gyllenstierna, Nils - Gyllenstierna, Gustaf Johan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kort blef den store statsmannen för sin konung
en förtrogen vän och därtill en lärare, hvars
politiska grundsatser lärjungen sedermera
tillämpade under loppet af två årtionden. Man
kan säga, att G. från 1676 och till sin död
var ett slags diktator, hvilken med sin konung
och stödd på hans förtroende räddade sitt land
samt förberedde den pånyttfödelse, som Karl XI
sedan genomförde under den fredliga delen af sin
regering. I de viktigaste frågorna inhämtades
G:s mening, och han fick vanligen verkställa de
fattade besluten. Med fullt skäl har man sagt,
att G. under dessa år skötte de befattningar,
som i vår tid tillhöra en krigsminister,
en inrikesminister och en generalintendent,
och man bör därtill lägga, att han äfven
var Sveriges verklige utrikesminister och i
de minsta enskildheter bestämde dess yttre
politik. Hänsynslös i sitt tillvägagående,
kantig, till och med våldsam i det personliga
umgänget, sårade han lätt och skaffade sig
bittra fiender ej blott i den gamla högadeln,
hvars intressen han motarbetade, utan äfven i
sina forna meningsvänner, hvilka i mannen, som
blifvit konungagunstling och allrådande minister,
sägo endast den själfviske och maktlystne
öfverlöparen utan grundsatser. Eftervärlden
dömer annorlunda. Den inser, att G. för
genomdrifvandet af sina stora politiska planer
vände ryggen åt en aristokratisk styrelse, hvars
fall var oundvikligt, och i stället sökte stödet
hos en konungamakt, som för hvarje dag betydde
alltmer. Han hade den storheten att öfvergifva
sitt parti och sina politiska vänner för att
kunna vara sina åsikter trogen och för att bättre
kunna gagna sitt land.

Under sommaren 1679 var G. Sveriges
befullmäktigade ombud vid fredskongressen i
Lund. Det förbund han där med Danmark afslöt
utgjorde hans förnämsta lifsgärning. Genom
traktaterna i Lund band han Nordens riken vid
hvarandra i en gemensam yttre politik, och han
sökte dessutom på allt sätt underlätta deras
fredliga samfärdsel. Detta var syftet bl. a. med
den myntkonvention han på våren 1680 bragte till
stånd i Köpenhamn, dit han blifvit skickad som
utomordentligt sändebud för att öfverföra Karl
XI:s unga brud till hennes nya fädernesland. De
fleste af den tidens statsmän betraktade en dylik
praktisk skandinavism som en stor förvillelse;
för G. var den, sedd från synpunkten af Sveriges
intresse, ett uttryck af politisk klokhet. Det
lider intet tvifvel, att G. dömde rätt; men för
att en dylik politik skulle ha lyckats, hade
det varit nödigt, att den en tid förts fram
af sin egen upphofsman. Till Nordens olycka
blef det ej fallet. G. stod redan vid slutet
af sin bana. Efter sin återkomst till Sverige
begaf han sig till Skåne för att i egenskap
af generalguvernör öfvertaga styrelsen öfver
de forna danska provinserna, men träffades af
döden. Med G. jordades dock ej hans planer. Många
af dem togos upp och utfördes af Karl XI. Den
största, den som afsåg ett starkt och enigt
Norden, gick likväl icke i uppfyllelse. Först
vår tid har fullt förstått G:s betydelse. Den
ställer honom utan tvekan bland statsmannasnillen
och fosterlandsvänner nedom tronen vid Axel
Oxenstiernas sida. Jfr M. Höjer, "Öfversigt af
Sveriges yttre politik under åren 1676-80, ett
bidrag till J. Gyllenstiernas historia" (1875).

10. Nils G., den föregåendes syssling, son till
vice kommendanten i Wismar friherre Karl G.,
grefve, till Fågelvik, kungligt råd,
fältmarskalk, f. 13 okt. 1648, d. 30 mars 1720,
studerade vid universiteten i Rostock och
Königsberg, inträdde i svensk krigstjänst 1666
samt blef kapten 1668. 1669-72 företog han en
resa genom de flesta Europas länder och tog
vid utbrottet af kriget mellan Frankrike och
Holland 1672 tjänst först i biskopens af Münster
armé (med hvilken han deltog i den fruktlösa
belägringen af Groningen 1672), sedan i Hollands,
där han 1674 blef öfverstelöjtnant.
illustration placeholder

Vid danska
krigets utbrott (1675) hemkallades han och blef
1677 öfverste för ett af honom själf uppsatt
regemente, med hvilket han på ett utmärkt sätt
deltog i detta krig, efter hvars slut han 1679
blef chef för Norra skånska kavalleriet. 1693
befordrades G. till generalmajor af kavalleriet
och landshöfding i Jönköpings län, 1696 till
generallöjtnant och guvernör i Wismar samt 1698
till general af kavalleriet samt generalguvernör
öfver Bremen och Verden. 1699 utnämnd till
befälhafvare öfver svenska trupperna i Tyskland,
öfvergick G., efter danska krigets utbrott
1700, Elbe med 10,000 man och slog danskarna
vid Reinbeck. 1702 tillförde han konung Karl
XII i Polen en förstärkning af 12,000 man,
blef 1705 utnämnd till kungligt råd och 1706
upphöjd i grefligt stånd. 1708 besatte han med
nedersachsiska kretsens trupper staden Hamburg
i anledning af inre oroligheter därstädes
och utnämndes, efter detta uppdrags lyckliga
utförande, 1709 till fältmarskalk. 1710 blef
han utnämnd till president i Krigskollegium och
utsågs 1714 att öfvertaga befälet öfver trupperna
i Skåne, där han stannade till 1719.

11. Nils G., son af G. 8, krigare,
riksråd, grefve, till Björksund och Helgö,
f. 23 okt. 1670 i Stockholm, d. där 22 febr.
1731, blef 1694 ryttmästare och 1698 major samt
tog en framstående del i Karl XII:s fälttåg.
1701 utnämndes han till öfverstelöjtnant och
intog 1703 det väl befästa slottet Sokal, där han
vann ett rikt krigsbyte. 1707 blef han öfverste
för ett nytt dragonregemente, tillfångatogs vid
Poltava 1709 samt återkom till hemlandet först
1720. S. å. befordrades G. till generalmajor
af kavalleriet, utnämndes 1721 till öfverste
för lifdragonerna, 1722 till generallöjtnant,
1723 till landshöfding i Södermanland och 1727
till riksråd.

12. Gustaf Johan G., sonson af G. 7 och son till
landshöfdingen friherre Axel Erik G., friherre,
förrädare, f. 24 juni 1709, d. 4 april 1764,
inträdde 1731 i kansliexpeditionen samt blef
1736 kanslist och 1741 presidentsekreterare.
Han misstänktes för att stå i godt förstånd med
ryska legationen, och natten mellan 25 och 26
febr. 1741 greps han (af öfverste Lagercrantz och
några andra ifriga hattar), just som han kom ut
ur ryske ministern Bestusjevs hus. Som det var
förbjudet för kansliets underordnade tjänstemän
att pläga umgänge med främmande ministrar, var
G:s brott uppenbart, och han underkastades genast
förhör af landtmarskalken

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:21 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbj/0418.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free