Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris / 853-854 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gästning - Gästningsvederlag - Gästrikland

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

godtyckligt togo denna skyldighet i anspråk
för sig, uppkom skillnaden mellan "gästning"
och "våldgästning". Öfver denna senare klagades
där och hvar i landet, hvarför Magnus Ladulås
genom Alsnöstadgan (omkr. 1280) förbjöd
all våldgästning. Under de ständiga krigen
utvecklade sig likväl åter detta missbruk, i
synnerhet i gränsorterna, hvarför ock stadgandet
om förbud för våldgästning och begränsning
af gästningen tid efter annan upprepades,
t. o. m. så sent som 1683. Ännu på 1700-talet
klagades öfver våldgästning på landsbygden af
kringvandrande "gärningsmän" (handtverkare),
som trugade sig till gästfrihet i gårdarna.
Kbg.

Gästningsvederlag, kam. Se
Kronotionde.


Gästriklands vapen.
Gästrikland, det sydligaste
och minsta af de nu till Norrland räknade
landskapen, gränsar i v. till Dalarna, i
n. till Hälsingland, mot hvilket Ödmorden
till en del bildar gräns, i ö. till Bottniska
viken och Uppland, mot hvilket gränsen går v. om
Dalälfven, samt till sistnämnda landskap äfven i
s., där gränsen går vid och inpå älfvens högra
sida. Hela arealen är omkr. 4,450 kvkm. (jfr
Gäfleborgs län). G. är till största delen ett
af mindre betydande höjdsträckningar buktadt
slättland, som såväl i s. som i ö. sänker sig
till ett ganska fruktbart lågland och i v. och
n. öfvergår till skogbärande, men för jordbruk
magra bergstrakter med kärrmarker, och vid
västra gränsen ligga sjöar på en höjd af 170 à
180 m. ö. h. och vid norra gränsen inemot 300
m. Landskapet har visserligen icke, med undantag
för Dalälfven och dess utvidgningar Färnebo- och
Hedesundafjärdarna, några större vattendrag
eller vattensamlingar, men en stor mängd af
sjöar, tjärnar, åar och mindre vattendrag, och
vatten upptager en tiondedel (450 kvkm.) af
hela arealen. Störst af sjöarna är Storsjön,
72,3 kvkm. (62 m. ö. h.), som ligger midt
i landskapet och mottager vatten bl. a. dels
från sjön Ottnaren i s., hvilken får sitt mesta
tillflöde genom ett vattendrag, Hoån, från n. v.,
som på landskapsgränsen genomflyter sjön Hyn,
och dels i n. genom ån Jädran, med hvilken
sjön Öjarens aflopp förenar sig. Storsjöns
vatten af rinner genom Gafleån, som utfaller i
Gäflefjärden, där ock ett vattendrag från n. v.,
allmännast benämndt Testeboån, utmynnar; närmare
gränsen mot Hälsingland rinna Hamrångeån, genom
Viksjön m. fl., och Tönnebroån. Kusten är dels
på få ställen öppen mot hafvet, dels omgifven
af någon skärgård; de största holmarna äro från
s. räknadt Edskön. Iggön och Kusön.

Geologisk beskaffenhet. Berggrunden inom
G. utgöres nästan uteslutande af arkeiska
bergarter; gråa gnejser intaga hufvudparten
af G:s norra hälft, graniter, däribland en
grofkornig, porfyrisk, förekomma inom den
södra med ganska stor utbredning i trakterna
mellan Söderfors och Sågmyra samt s. ö. om
Torsåker. Inom östra kustlandet kring Hamrånge
samt inom Torsåkers och Arsunda
socknar s. v. om Storsjön uppträder den
finkorniga bergarten grånulit l. hälleflintgnejs,
utmärkt genom talrika malmförekomster,
hufvudsakligen järnmalm, samt större och
mindre inlagringar af urkalksten. Särskildt
är Torsåkers socken rikligt försedd i dessa
afseenden. Mera än 120 malmanledningar af olika
slag äro inom G. kända och mer eller mindre
bearbetade, flertalet redan på 1700-talet,
men arbetet är numera i de flesta grufvor
nedlagdt. Diorit förekommer s. ö. om Hamrånge
kyrka och n. om St. Dammsjön i Ockelbo socken
samt flerstädes inom Torsåkers socken. Af
rent sedimentära bergarter förekomma inom
G. sandsten och kalksten. Kring Storsjön och
längs ett bälte därifrån åt n. ö. till Gäfle
äfvensom på Löfgrund därutanför utgöres nämligen
berggrunden af en merendels röd, hård sandsten,
s. k. Gäflesandsten, hvilken är af algonkisk
ålder och nära öfverensstämmande med Dalarnas
sandstensformation. Sandstenen är vid Gäfle och
några andra ställen blottad i fast klyft, men har
mestadels tillgodogjorts ur större och mindre
block, som till stort antal träffats utspridda
inom förenämnda område. Den har nämligen
funnit stor användning som byggnadssten och till
kvarnstenar. Här likasom i Dalarna innehåller
sandstensaflagringen bäddar af diabas, och denna
bergart framträder blottad såväl s. om Gäfle som
flerstädes däremellan och Margretehill. Silurisk
kalksten uppträder på Holmaudden och Limön i
Gäflebukten, å hvars botten den säkerligen fordom
haft ganska stor utbredning och lämnat material
till den mängd block och stenar däraf, som
träffas utspridda i och på morängruset inom norra
Uppland. Af de lösa jordlagren från kvartärtiden
har morängruset den största utbredningen; det
täcker i regel, frånsedt det yttersta kustbältet,
så fullständigt berggrunden, att man stundom
på vida sträckor finner endast sådant grus, men
ingen berghäll gående i dagen. Det är egentligen
endast inom dalgångarna eller mindre och större
bäckenbildningar, som andra lösa jordslag, såsom
lera, sand och torf, öfvertäcka morängruset och
bilda markens yta. Rullstensgrus, uppträdande
i ofta särdeles väl utbildade och höga åsar
och ryggar, träffas här lika allmänt som inom
mellersta och södra Sverige. En af de största
är Ockelboåsen, hvars nordligaste punkt synes
vara funnen i Hälsingland, men som söderut
under namn af Enköpingsåsen fortsätter genom
Uppland och Södermanland till Östersjön något
v. om Trosa, en sträcka af omkr. 300 km. Af
istidens leraflagringar träffas ishafsmärgeln
företrädesvis inom sydöstra delen af G., mellan
Gäfle och Dalälfven, men är äfven iakttagen så
långt åt n. som något s. ö. om Hamrånge kyrka
samt, ehuru med ringa kalkhalt, vid Ockelbo;
mot v. sträcker sig dess område något v. om
Torsåkers kyrka. Märgelns halt af kolsyrad kalk
och talk, som vid Söderfors kan uppgå till 36
proc., har vid Hamrånge nedgått till 4 och är vid
Ockelbo och Torsåker blott omkr. 2 proc. - Litt.:
"Praktiskt geol. undersökningar inom Gefleborgs
län" (i "Sveriges geol. und. ser. C. N:r 152"
(1895).

Landskapet ingår i Gäfleborgs län (se d. o.),
och dess landsbygd utgör en domsaga och ett
fögderi. I ecklesiastikt hänseende ingår det i
Uppsala stift,
i hvilket dess 12 lands- och 1 stadsförsamling
bilda
2 kontrakt. Dessa indelningar bära namn
af landskapet. Inom landskapet finnes
endast en stad,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>