- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris /
971-972

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hadrianus II (867-872) - Hadrianus III (884-895) - Hadrianus IV (1154-59) - Hadrianus V - Hadrianus VI (1522-23) - Hadrianus´ vall

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

2. H. II (867-872), likaledes af romersk släkt,
hade två gånger förut vägrat att låta välja
sig till påfve, då han vid 75 års ålder genom
enstämmigt val kallades till kyrkans
högsta värdighet. H. sökte, liksom sin
företrädare, Nikolaus I, inblanda sig i frankiska
rikets andliga och världsliga angelägenheter,
men blef af Karl den skallige och
Hinkmar af Reims med skärpa tillbakavisad.
Den från Nikolaus nedärfda kampen mot
patriarken Fotios i Konstantinopel slutade
visserligen med, att Fotios fördömdes på en
synod i Konstantinopel, på hvilken H. äfven med
framgång gjorde sina primatsrättigheter gällande,
men han led i stället ett afgörande nederlag, då
kejsar Basileios lyckades öfverflytta Bulgarien
från det romerska till det grekiska patriarkatet.
Litt.: Se utom Haucks och Mühlbachers
under H. I anförda arbeten Langen,
"Geschichte der römischen kirche von Nikolaus
I. bis Gregor VII." (1892).

3. H. III (884-880), regerade föga mera än
ett år. Han afled nära Modena, på väg till en
riksdag i Worms.

illustration placeholder

4. H. IV (1154-59), en engelsman af låg börd
vid namn Nicolaus Breakspear, blef efter studier
i Paris och Arles 1137 abbot i Rufusklostret vid
Avignon, utnämndes sedan till kardinalbiskop
af Albano och sändes 1152 af Eugenius III såsom
legat till Norden för att ordna Sveriges och
Norges kyrkliga förhållanden. Han besökte
först Norge, hvarest (1152) ärkestolen i
Nidaros upprättades. I Sverige lyckades
han ej få frågan om upprättandet af en egen
ärkestol löst; däremot lyckades han på ett
möte i Linköping få fastslagen svenskarnas
skyldighet att betala Peterspenning (se
d. o.). Kort efter sin återkomst till Rom
(dec. 1154) valdes han till påfve. Han ärfde
från företrädaren kampen mot Arnold af Brescia,
som han med Fredrik Barbarossas hjälp lyckades
tillintetgöra. H. krönte därefter Fredrik till
kejsare 1155, men tvangs af Roms uppretade
befolkning att med honom lämna staden, dit han
först följande år återvände, sedan han tvungits
att beläna sin fiende Vilhelm I af Sicilien med
Sicilien,. Apulien och Capua. Detta fredsslut
ledde till misshälligheter mellan påfven och
kejsaren, misshälligheter, som skärptes 1157,
då H. i en skrifvelse till Fredrik talade om
kejsarkronan och de "beneficier", som Fredrik af
påfven mottagit. Det tvetydiga ordet (beneficium
= län och välgärning) framkallade en storm
af förbittring, som tvang H., som samtidigt
hotades af grekerna och af en resning i Rom,
att i en ny skrifvelse ge uttrycket den senare
tolkningen (1158). S. å. lät kejsaren, som i
eftergiften såg en svaghet, på en riksdag på
de Ronkaliska fälten fastställa de kejserliga
rättigheterna. Fiendskapen uppblossade nu
på nytt och nådde snart en sådan häftighet,
att H. beredde sig att mot kejsaren slunga
bannstrålen, då han 1 sept. 1159 afled i
Anagni. H., den ende engelsman, som
bestigit påfvestolen, var en lidelsefull kämpe
för den påfliga universalmonarkiens idé. Litt.:
Langen, "Geschichte der römischen kirche von
Gregor VII bis Innocens III" (1893), Jastrow
och Winter, "Deutsche geschichte im zeitalter
der Hohenstaufen, I" (1897).

5. H. V, eg. Ottobuono de’ Fieschi,
en genuesare, valdes till påfve 12 juli 1276,
men afled redan 18 aug. s. å. Han återkallade
Gregorius X:s stadga om påfvevalet, men hann
aldrig utfärda några nya bestämmelser i
stället.

6. H. VI (1522-23) föddes i Utrecht
1459; hans fader hette Florentius och
tillhörde sannolikt släkten Dedel. H.
studerade i Louvain filosofi, kyrkorätt
och teologi, blef sedan själf lärare
vid nämnda universitet och slutligen
dess vicekansler. 1507 blef han lärare för
kejsar Karl V, hvars tillgifvenhet han i
hög grad lyckades vinna. 1515 utnämndes
han till biskop af Tortosa och 1517 till
kardinal. Karl insatte honom 1520 till sin
ställföreträdare i Spanien, och han uppehöll
sig där, då han mottog underrättelsen, att
han 9 jan. 1522 nästan enhälligt blifvit
vald till påfve. Trots sin bestämdt
afvisande hållning mot Luther och trots
sin verksamhet som storinkvisitor i Spanien,
mottogs H. af alla kyrkliga reformvänner med
de ljusaste förhoppningar. Den nye påfven
afvisade visserligen bestämdt alla tankar på
ändringar i läran, men insåg klart behofvet
af djupgående reformer på kyrkorättens och
kyrkotuktens områden beträffande indulgenser,
exspektanser, ämbetstillsättningar o. s.
v. Hans reformförsök strandade emellertid på
kardinalernas motstånd; han misslyckades i sina
försök att hejda reformrörelsen i Tyskland;
icke heller hos kejsar Karl fann han en
förstående hållning gentemot sina planer;
hans försök att genom sparsamhet bringa reda
i finansförvaltningen stämde hans omgifning
fientligt emot honom, så att han icke en
gång kunde känna sig säker för sitt .lif.
Ehuru H. blifvit föremål för hårda omdömen
både från katoliker och protestanter, måste
han af en opartisk forskning betraktas som
en af de rättrådigaste män, som suttit på
påfvestolen. Han var tillika en lärd teolog
och författade bl. a. Commentarius in librum IV.
Sententianim Petri Lombardi
och Questiones
quodlibeticæ
. H. är den siste icke-italienare,
som innehaft påfvevärdigheten. Litt.:
Pastor, "Geschichte der römischen päpste seit
dem ausgange des mittelalters", bd 4: 2 (1907).
1-6. T. H-r.

Hadriänus’ vall (eng. vanligen The roman wall),
en af romarna anlagd befästningslinje i norra
delen af England, mellan Bowness vid Solwayviken
och Wallsend nära floden Tynes mynning. Den hade
en längd af 117 km. och bestod af en stenmur
med en längs norra sidan löpande graf, tre
parallella jordvallar s. om muren samt 17 fästen,
80 portar och 320 torn, jämte en förbindande
militärväg. Ingen del af muren kvarstår f. n. i
oskadadt skick, hvarför dess ursprungliga höjd
ej kan bestämmas (enligt Beda skall den ha
varit 3,6 m. hög); tjockleken varierar mellan
1,8 och 2,9 m. Grafven, som följer murens norra
sida öfver berg och dal, var af växlande bredd
och djup, i medeltal 10 och 5 m. Mellan första
och andra jordvallen, af hvilka den förra synes
varit omkr. 6 m. bred vid basen och 3 m. hög,
var äfven gräfd en dylik graf, men af något
mindre dimensioner. I fråga om tiden för

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:39 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbj/0530.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free