Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris / 969-970 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hadramaut - Hadria - Hadrianus, Publius Aelius - Hadrianus - Hadrianus I (772-795)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Landets styrelse utöfvas af scheiker, af hvilka
de fleste äro själfständiga, men några erlägga
tribut åt en öfverscheik. Landets inbyggare höra
till den muhammedanska sekten schafiiter och äro
ogina mot främlingar. Arealen (inklusive Mahra)
uppgifves till 238,400 kvkm. och folkmängden
till 500,000 inv. Städerna Terîm (hufvudstad),
med 25,000 inv., och Schibâm (af Plinius kalladt
Sabata, arab. Schabwa), med 6,000 inv., äro båda
belägna inne i landet. På en smal landtunga vid
kusten ligger Mokalla, med 18,000 inv., god
hamn och liflig handel med gummi, kaffe, tobak
och indigo. - Enligt folktaflan i l Mos. 10:
26 var Hasarmavet en ättling af Joktan. H. är
bekant företrädesvis genom A. von Wredes resa
1843, H. von Maltzans 1870-71 samt L. Hirschs
1893. Se van den Berg, "Le Hadhra-mout et les
colonies arabes dans l’archipel indien" (Batavia
1886), och C. Landberg, "Hadramoût" (1901).
S. A. L.*

Hadria. 1. Forntida stad. Se Atri. - 2.
Latinskt namn på Adriatiska hafvet.


Hadrianus, Publius Aelius, romersk kejsare
af spansk härkomst, f. 24 jan. 76 (troligen
i Rom). Efter faderns död (omkr. 86) kom
gossen under sin släkting (sedermera kejsar)
Trajanus’ förmynderskap samt inträdde vid 15
års ålder i hären. Under följande år vann H. på
olika militära och civila poster en omfattande
erfarenhet och utnämndes 117 till ståthållare i
Syrien. Adopterad af Trajanus kort före dennes
död (8 aug. s. å.), utropades han strax därpå
till kejsare. - H. var en rastlöst verksam,
synnerligen dugande regent. Hans närmaste
sträfvan gick ut på att med uppgifvande af
ytterligare eröfringspolitik skaffa riket
naturliga och befästa gränser, skyddade af en
väl disciplinerad och slagfärdig här. Han slöt
sålunda fred med parterna och afstod från
eröfringarna bortom Eufrat och Tigris, tryggade
gränsen i Mesien och Dacien, vid Rhen och i
Britannien, där en storartad befästningslinje,
den s. k. Hadrianus’ vall, anlades tvärs öfver
ön från Tynes mynning. Det egentliga målet för
H:s verksamhet var emellertid befordrandet af
rikets inre utveckling. En sträng centralisation
genomfördes i förvaltningen. Rättskipningen
ordnades omsorgsfullt, och Italien likställdes
med provinserna derutinnan så till vida, som
den där utöfvades af fyra domare med hvar sitt
distrikt. Civilrättens utveckling främjades
genom sammanställning af pretorsedikten
till det s. k. edictum perpetnum (se
Edikt). Finansväsendet var föremål för kejsarens
särskilda omsorg. H. utvecklade en storartad
byggnadsverksamhet såväl i Rom (bl. a. är
Pantheon, sådant det åt oss bevarats, från
denna tid) som annorstädes; vägar anlades,
rikspostväsendet ordnades. I st. f. den
dittills öfliga militära tjänstgöringen som
förberedelse för statens ämbeten trädde i flera
fall civil utbildning; vissa ämbeten förbehöllos
riddarståndet, medan å andra sidan senatens
inflytande på
riksstyrelsen inskränktes. Högsta kontrollen
utöfvade kejsaren själf under omfattande resor
till rikets olika delar. - 132-135 hade H. att
bekämpa ett häftigt uppror bland judarna, som
förbittrades öfver, att en romersk koloni,
Ælia Capitolina, anlades i Jerusalem och
ett Jupiterstempel uppfördes, där Jahves
helgedom stått. - Sista åren af sitt lif
tillbragte H. på sin villa vid Tibur (Tivoli),
om hvars storslagna prakt många konstverk och
de omfattande ruinerna ännu bära vittne. Till
efterträdare adopterade H., som i sitt äktenskap
med Sabina, en släkting till Trajanus, var
barnlös, T. Aurelius Antoninus (se d. o.);
strax därefter afled han i Bajæ af vattsot
(10 juli 138) och fick sitt sista hvilorum
i den storartade mausolé han åt sig uppfört
i Rom (moles Hadriani, nuv. San Angelo, se
d. o. och pl. VII till art. Byggnadskonsten). -
H. hade en smärt, men kraftig gestalt, var
enkel i sitt uppträdande, en härdad krigare och
skicklig jägare, därjämte äfven intellektuellt
begåfvad och lifligt intresserad för litteratur,
konst och vetenskap. Hans sedliga vandel var
ej fläckfri (se Antinous), och under de sista
åren visade han sig ofta misstänksam och grym;
öfver hufvud skönjas märkliga motsatser i hans
i flera afseenden gåtfulla karaktär. Litt.:
O. T. Schulz, "Leben des kaisers H." (1904),
och W. Weber, "Untersuchungen zur geschichte
des kaisers H." (1907). H. Sgn.

Hadrianus. Sex påfvar ha burit detta namn.

1. H. I (772-795), son till en förnäm romare,
trädde genast i den skarpaste opposition mot
det langobardiska partiet i Rom och framkallade
därigenom liksom genom sin anslutning till
Karl den store angrepp af langobardkonungen
Desiderius. H. begärde och erhöll då hjälp af
Karl, som 774 eröfrade Pavia. Vid ett besök i Rom
i april 774 skall Karl ha bekräftat Pippin den
lilles i Kiersy gifna donation af vissa områden
i Italien till påfvestolen (dominium Sancti
Petri). Frågan om denna s. k. karolingiska
donation hör till historiens mera omdebatterade
problem och har gifvit upphof till en hel
litteratur. Under de följande åren stördes
flera gånger, af olika anledningar, ej minst
H:s alltför starkt framträdande förvärfsbegär,
det goda förhållandet mellan konungen och
påfven. 780 bragte Karl dock H. hjälp mot ett
förenadt angrepp af grekerna och de langobardiske
hertigarna af Spoleto och Benevento, och 786
företog han ett nytt italienskt tåg för att
bistå H. mot Arichis af Benevento. - I sitt
svar på den bysantinske kejsarens inbjudan
att deltaga i det kyrkomöte, som 787 samlades
i Nicæa, sökte H., ehuru utan resultat, göra
gällande påfvestolens gamla rättigheter i
Kalabrien, Sicilien och Illyrien och förnyade
påfvestolens protest mot patriarkens i Bysans
titel universalis patriarcha. Däremot biträdde
han det nämnda mötets beslut om upphäfvandet af
förbudet mot bilddyrkan. Detta gaf anledning
till nya misshälligheter mellan H. och Karl
den store, som på en synod i Frankfurt 794
lät fördöma Nicæa-konsiliets beslut. Vid sin död,
25 dec. följande år, sörjdes H. dock bittert af
Karl. Förtjänt af ett omnämnande är äfven H:s
omvårdnad om själfva staden Rom. Litt.-Hauck,
"Kirchengeschichte Deutschlands" II, Mühlbacher,
"Deutsche geschichte unter den Karolingern"
(1896), Mårtens, "Beleuchtung der neuesten
kontroversen über die römische frage unter Pippin
und Karl d. grossen" (1898).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>