- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris /
1017-1018

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hagberg, Karl August - Hagberg, Jakob Teodor

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vitterhet, vann pris i Svenska akad. för en
Sång i anledning af minnesfesten 6 nov. 1632,
ett äreminne öfver Stiernhielm (otryckt)
och en tolkning af ett stycke ur Tassos
"Befriade Jerusalem". Vid denna tid uppträdde
han ock som vedersakare af den romantiska
skolan och dess efterbildare och skref (1835)
en mycket uppmärksammad skämtsam uppsats
i en Uppsalatidning, hvars udd närmast var
riktad mot Almquists första Törnrosskrifter,
men som hade en vidsträcktare adress och äfven
åsyftade Almquists dåv. beskyddare, Atterbom,
och dessutom i allmänhet Goethe-beundrarna i
Tyskland och Sverige samt den af dem försvarade
esteticismen.

illustration placeholder


Angreppet har sin betydelse som en
första yttring från det unga Uppsala af reaktion
mot nyromantiken. Kort därefter begaf sig H. på
en utländsk resa, vistades 1835–36 i Tyskland
och Frankrike, där han trädde i beröring
med Victor Hugo och Lamartine och blef en
varm beundrare af nyromantiken i dess franska
form. Efter återkomsten till hemlandet blef
han medelpunkten för det dåv. unga Uppsala; hans
betydelse som "ungdomens djärfve korag" skildras
af B. E. Malmström med orden: "Lärare, ledare,
vän, det gyllene låset i kedjan, Lekarnes allvar
och märg, allvarets glada behag."

Emellertid
lämnade han snart Uppsala, då han efter en
mycket uppseendeväckande befordringsstrid
– bl. a. med Almquist såsom medtäflare –
1840 vid endast 29 års ålder utnämndes till
innehafvare af Norbergska professuren i Lund,
som då omfattade både moderna språk och estetik
med litteraturhistoria. I Lund fick han nu
sin lefnadsverksamhet och tillbragte där sin
återstående lefnad, likväl dec. 1858 utbytande
sin professur mot den nyinrättade lärostolen i
nordiska språk. H. var en man med rik begåfning,
mångsidigt vitter bildning, stor arbetsförmåga
och en nästan lidelsefull hängifvenhet för de
olika studier, åt hvilka han på skilda tider
egnade sig. Uti ungdomsåren omfattade han
med varmaste intresse grekiska vitterheten,
bland hvars heroer han företrädesvis beundrade
Sofokles, Aristofanes och Thukydides. Särskildt
de två sistnämnde voro föremål för hans grundliga
forskningar, och från den tiden förskrifva
sig hans förtjänstfulla öfversättningar af
Aristofanes och träffande skildring af Thukydides
som häfdatecknare och vältalare. Samtidigt
med sina klassiska studier intresserade han
sig äfven för den nyare europeiska vitterheten
och drogs, såsom ofvan nämnts, inom Hugos och
Lamartines trollkrets. Med H:s liflighet och
emottaglighet för nya intryck låter det annars
oväntade förhållandet förklara sig, att han,
grekvännen, kunde till öfvermått tjusas af
den franska romantiska skolans skapelser. Denna
öfverdrifna beundran hejdades likväl snart efter
återkomsten till fäderneslandet och genom ett
grundligare studium af andra länders, särskildt
Englands, vitterhet. Hans 1838 utgifna afhandling
för professuren uppdrager en jämförelse mellan
Cervantes och Walter
Scott, och redan vid slutet af 1830-talet synes
han ha börjat att allvarligare sysselsätta
sig med Shakspere, "skaldernas konung,
den ende, den oförliknelige", som H. kallar
honom. Hans inträdesföreläsning vid Lunds
universitet handlade om Shaksperes "Hamlet",
och under en följd af år föreläste han öfver
den brittiske skalden. Snart ställde han för
sig den stora uppgiften att tolka Shakspere
icke blott för åhörarna på lärosalen, utan för
hela den svenska allmänheten, och det är genom
det lyckliga utförandet af detta svåra företag,
som H. för alltid beredt sig ett hedradt namn
i svenska vitterhetens häfder. Enligt hans
egen utsago medtog detta arbete nära elfva år
af hans kraftigaste mannaålder. H. egde ock
alla förutsättningar för fullbordandet af ett
så vanskligt värf som det att på ett värdigt
sätt införlifva Shakspere med den svenska
litteraturen. (1847–51 utkommo "Shakspeare’s
dramatiska arbeten", i 12 dlr, flera uppl.,
senast 1904–05). Han hade ett äkta poetiskt
sinne, ett säkert öga för det väsentliga i allt,
en fin och genombildad smak, en utomordentlig
förmåga att sätta sig in i originalets tankegång
och ett lika beundransvärdt herravälde öfver
modersmålets tillgångar samt ovanlig fyndighet
i deras användning. Efter afslutandet af denna
sin lefnads storbragd egnade H. många år åt
Svenska akad:s ordboksarbete. Med oförminskad
ifver och arbetslust trädde han in på det nya
forskningsområdet. För honom, som i språket
företrädesvis såg ett vitterhetens medel, var
det dock naturligt, att ett sådant arbete af
strängt filologiskt syfte skulle medföra många
oförutsedda svårigheter. En kompetent domare
och kännare af sakförhållandet yttrar härom,
att H., "oförmodadt inkastad på en ny bana,
hade en längre tid svårt att blifva med sig
själf ense om arbetssätt, anordning, val af
ämne och af väg till målet". Om dessa ting
underhandlades ock i flera år mellan H. och
Svenska akad. eller rättare dess språkkunnige
ledamot J. E. Rydqvist. Det är klart, att
mycken arbetskraft förslösades därigenom samt
genom däraf föranledda ständiga jämkningar och
omarbetningar. Den slutredaktion af ordbokens
första bokstaf, som sedan blifvit offentliggjord,
härrör emellertid i allt väsentligt från H. och
vittnar enligt nyssnämnde domares intyg om "ett
lyckligt sinne för språkets renhet och svenska
stämpel samt om finhet i både uppfattning och
uttryck".

Som föreläsare egde H. i hög grad förmåga att
fängsla sina åhörare. Själf gripen af sitt ämne,
förstod han att genom sin hänförelse rycka
andra med sig. Hela hans personlighet inverkade
dessutom i hög grad på lärjungarna. H. var
en utmärkt vältalare och hade vid flera
högtidligheter uppdrag att vara universitetets
tolk. Inom Lunds akademiska kretsar intog H. en
betydande plats och satte i mycket sin prägel på
det dåtida Lundauniversitetet. 1843–45 redigerade
han den förtjänstfulla litterära tidskriften
"Studier, kritiker och notiser". H. erhöll 1848
af Svenska akad. det s. k. Karl Johanspriset
och invaldes 1851 till dess ledamot. Litt.:
Svedelius, "Inträdestal i Svenska akad." (i
Sv. akad:s handl. ifrån år 1796, d. XXXIX),
K. Warburg, "Den begynnande reaktionen mot
nyromantiken" (i "Samlaren", XXIV).

3. Jakob Teodor H., den föregåendes broder,
universitetslärare, vitter författare, f. 20
jan. 1825 i Stockholm, d. där 23 maj 1893, blef

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:29:01 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbj/0553.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free