- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris /
1073-1074

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hale, John Parker - Hale, Horatio - Hale, george Ellery - Haleb-es-sjabba - Hálek, Vitezlav - Halen, Juan van - Halenga - Halenius, Laurentius Jonæ - Halenius, Engelbert

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

senaten samt var dess ende abolitionist, till
dess Chase och Sumner blefvo senatorer (1849 och
1851). För negerslafvarnas frigörelse uppträdde
han med stor energi samt väckte 1851 lifligt
uppseende som advokat för de abolitionister,
som i Boston åtalats för att de befriat negern
Shadrach. H. var 1865-69 amerikansk minister
i Madrid. V. S-g.

Hale [héYl], Horatio, nordamerikansk
språkforskare, f. 1817 i New Hampshire, d. 1896,
son till författarinnan Sarah Josepha H. (f. 1788,
d. 1879), till yrket advokat i Ontario, medföljde
Ch. Wilkes’ Stilla-hafs-expedition (1838-42)
och bearbetade den etnografiska och filologiska
afdelningen af dess för kännedom om de
australisk-polynesiska folkstammarna epokgörande
reseberättelse United states exploring expedition
(1846). Han utgaf 1883 The iroquois book of rites
och sedermera flera skrifter öfver indianstammar.
(E. Rld.)

illustration placeholder

Hale [héYl], George Ellery, nordamerikansk
astronom och fysiker, f. 29 juni 1868 i Chicago,
var 1890-96 direktor för Kenwood-observatoriet
i Chicago och blef 1897 professor i
astrofysik vid universitetet där. Det stora
Yerkes-observatoriet (se d. o.) uppfördes
och utrustades under H:s ledning 1892-97,
och H. blef dess förste direktor. Då det nya,
hufvudsakligen för solundersökningar afsedda
observatoriet på Mount Wilson i Kalifornien
grundlades af Carnegie institution i Washington
1904, kallades H. att öfvertaga ledningen
af detsamma. H:s arbeten ligga förnämligast
inom solforskningens område, där H. tillhör
samtidens främste. Redan 1889 började han sina
försök att med fotografiens tillhjälp åstadkomma
afbildningar af solranden med protuberanserna
(se Solen). Den af H. för detta ändamål
uppfunna apparaten, spektroheliografen, har
han gifvit flera olika former. De resultat, som
erhållits med användande af dessa instrument,
sträcka sig vida utöfver de ursprungligen
åsyftade och ha för utforskandet af solens
fysiska beskaffenhet varit af den största
betydelse. H. har offentliggjort en mängd viktiga
undersökningar öfver solprotuberanserna och
solfacklorna, fotosfärens och solfläckarnas
spektra och struktur, rörelserna inom
solatmosfären o. s. v. En stor del af dessa
arbeten är publicerad i den af H. tillsammans
med W. W. Payne 1892-94 utg. tidskr. "Astronomy
and astrophysics" samt i den af H. i förening med
J. Keeler 1895 uppsatta viktiga internationella
"The astrophysical journal". Sedan 1905
utger han ock Contributions from the solar
observatory, Mt. Wilson, California
, hvilka
delvis äro aftryck ur sistnämnda journal. Sedan
1907 är H. led. af Vet.-soc. i Uppsala.
B-d.

Haleb-es-sjabba, arab. Se Aleppo
2.

Hálek, Vitezslav, tjechisk skald,
f. 1835, d. 1874, blef 1861 redaktör af
tidskriften "Slovanské Besedy" samt uppsatte
1866 tidskriften "Kvety". H. var väsentligen
lyriker, påverkad af Heine
och Lenau, och hörde som sådan till de
mest framstående af den nyare tjechiska
diktarskolan. Till hans bästa arbeten räknas
diktsamlingarna Ve?erni pisne (Aftonkväden,
1858), V pirode (I naturen, 1872-74) samt de
lyrisk-episka dikterna Alfred (1858), Cerný
prápor
(Det svarta baneret, 1867), Dedicové Bilé
hory
(Hvita bergets arfvingar, 1869) och Devce
z Tatra
(Flickan från Tatra, 1871). Äfven i H:s
dramer (Carevic Alexej och Zavis z Falkensteina
m. fl.) är det lyriska elementet öfvervägande.
(A-d J.)

Halen [a’len], Juan van, grefve af
Peracampos, spansk general, f. 1790, d. 1864,
tillhörde en ursprungligen belgisk familj, blef
1808 ordonnansofficer hos konung Josef, men
öfverlämnade 1813 åt de spanske insurgenterna
flera af fransmännen besatta fästningar,
deltog 1815 i sammansvärjningar mot konung
Ferdinand VII, fängslades, men lyckades undkomma
och gick i rysk tjänst. Under revolutionen i
Spanien 1820-23 kämpade han för konstitutionen,
öfvertog 24 sept. 1830 högsta befälet öfver de
belgiske insurgenterna, nedlade till följd af en
tvist med de Potter kommandot och var till 1834
militärguvernör i Syd-Brabant. 1836 återvände H.,
på drottning Kristinas kallelse, till Spanien
och kämpade som befälhafvare öfver en division
tappert mot carlisterna i Navarra. 1840 utnämnd
till generalkapten i Katalonien, undertryckte
han 1842 ett uppror i Barcelona, flydde efter
Esparteros fall, 1843, ur landet, återvände 1850
och var 1851-56 president i öfverkrigsdomstolen
i Madrid. Hans 1827 på spanska utgifna memoarer
utkommo 1828 i tysk öfv. Dessutom skref han Les
quatre journées de Bruxelles
(1831).

Halenga, en i västra delen af egyptiska
prov. Taka (i Sudan), mellan floderna Gasch och
Atbara, dels nomadiserande, dels jordbrukande
stam. Dess ursprungliga språk var en dialekt
af det s. k. bischari-språket; numera talar
den mestadels tigré eller arabiska.
H. A.*

Halenius. 1. Laurentius Jonæ H., teolog,
f. 1654 i Söderala i Hälsingland, d. 2 maj
1722 i Bergsjö, blef student i Uppsala 1674
och magister 1683, legationspredikant i
Ryssland 1684, konrektor 1686 och lektor i
grekiska i Gäfle 1690. 1693 utnämndes han till
kyrkoherde i Söderala samt blef den förste
prosten i Hälsinglands östra kontrakt 1711
och riksdagsman 1720. H. var en grundlärd
man och i synnerhet hemmastadd i de lärda
språken. Hans namnkunnigaste arbete var
hans stora bibelkonkordans i tre folioband
(G. T. 1742, N. T. 1734).

2. Engelbert H., den föregåendes son, biskop,
f. 8 okt. 1700 i Söderala prästgård, d. 14
febr. 1767 på Brunsbo biskopsgård, blef 1719
student i Uppsala, 1728 filos. magister och
1729 konrektor i Gäfle. 1730 utnämndes han till
filos. adj. och 1745 till teol. professor
vid Uppsala universitet. H. blef 1751
riksdagsman, 1752 teol. doktor och 1753 biskop
i Skara. H. hade stort anseende som lärd och
skarpsinnig teolog och uttryckte sig med stor
ledighet, både muntligt och skriftligt. Som
politiker åtnjöt han ingalunda fläckfritt
rykte. Förvärfsbegäret var hans svaga sida. Som
medlem i den kommission, som 1756 dömde grefve
E. Brahe, voterade han för dödsstraff, men
säges med anledning däraf efteråt ha yttrat:
"Troilius (ärkebiskopen) var min gode vän och
bror, men rådde mig till en sak, så Gud vare mig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:39 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbj/0581.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free