- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris /
1137-1138

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hallman, Johan Göstaf Hallman Göstafsson - Hallman, Johan Gustaf - Hallman, Karl Israel

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

(1895), och M. Hallman, "Danviksfolk, präster
och vinskänkar" (1908).

illustration placeholder

2. Johan Gustaf H., den föregåendes son,
läkare, f. 24 juni 1726 på Dylta bruk i Närke,
d. 10 mars 1795 i Stockholm, blef student i
Uppsala 1742 och sändes 1749 på Linnés förord
af Kommerskollegium till utlandet för att
inhämta kännedom om mullbärsträdplanteringen.
Han vistades utomlands i fem års tid,
blef därunder med. doktor i Padua 1750
samt erhöll s. å. fullmakt som svensk
hofmedikus. Återkommen till Stockholm 1754,
började han strax anlägga vidlyftiga
mullbärsträdplanteringar på Ladugårdslandet
och hade till 1759 planterat
25,000 sådana träd. 1756 utnämndes han till andre
lifmedikus. Då syfilitiska smittan i början af
1770-talet så allmänt utbredde sig ibland den
fattiga befolkningen i Stockholm, framställde han
planen till en särskild kuranstalt för sjukdomens
hämmande, utdelade på egen bekostnad läkemedel,
ja, då så behöfdes, underhåll åt fattiga, som
ledo af sådan sjukdom. Också förordnades han 1774
att förestå det då inrättade kurhuset. Fördomen
mot dessa sjuklingar var den tiden så stor, att
H. till följd af sin omvårdnad om de syfilitiskt
smittade förlorade en del af sin praktik och
äfven ådrog sig andra ledsamheter. Af begär att
gagna uppoffrade han likväl både sin tid och
sin förmögenhet och fortfor därmed ända till
sin död. 1773 hade han utnämnts till assessor
vid Collegium medicum och blef 1793 läkare vid
Djurgårdsbrunn. Bland H:s skrifter märkas ett
antal i Salvius’ "Lärda tidningar" tryckta bref
från hans utländska resa, hans inträdestal i
Collegium medicum: Om veneriska smittan (1774)
samt en afh. Om drunknades räddning (1784), som
jämte nödiga instrument genom hans försorg af
överståthållaren utdelades till hvarje parmmätare
i Stockholm.

illustration placeholder

3. Karl Israel H., den föregåendes broder,
skald, teaterförfattare, f. 31 dec. 1732 i
Stockholm, d. där 23 april 1800, kom sannolikt
jämte sin äldre
broder 1742 till Uppsala för att fullfölja
sina i fädernehemmet grundlagda studier. 1752
lämnade han universitetet och inskrefs s. å. som
auskultant i Bergskollegiet, men synes ej
flitigare uppvaktat där, alldenstund han ej
befordrades till mer än kanslist och slutligen
erhöll afsked. "Notarien H.", som han kallades,
gjorde sig så mycket mer bemärkt på den vittra
vädjobanan. Han framträdde, förutom med en eller
annan tillfällighetsdikt, äfven med
Elegi eller sorgeqväde öfver den afdankade
plumen
(1767), ett skämt med anledning af
öfverflödsförordningen, samt den mycket
lustiga och populära parodien på Creutz’ "Elegi"
Corporal Ölbom, som af missförstånd tillskrifvits
Bellman. Att han i öfrigt författade en mängd
stycken under de sista åren af frihetstiden,
framgår bl. a. af en uppgift i Oxenstiernas
dagbok för 1770: "Han är ett snille af det slag,
som föga äro kända, och som mest förtjäna att
vara det". Under Gustaf III :s tid framträdde
H. som skämtare i den dramatiska genren och
parodierade tidens operatexter i en följd
högeligen drastiska och rätt roliga, ehuru
något öfverskattade komedier: Casper och Dorotea
(1775; parodi på "Acis och Galathea"), Skeppar
Rolf
(1778; par. på "Birger Jarl"), Petis och
Telée
(1779; par. på "Thetis och Pelée") och
Donnerpamp (1782), hvilka alla införlifvades
med Humlegårdsteaterns glada repertoar, emottogos
med stort bifall och uppfördes äfven flerstädes
i landsorten. De äro alla rika på fyndigt skämt
och godt lynne samt vimla af besatta upptåg. Af
de icke parodiska arbetena märkas Finkel eller
det underjordiska bränvinsbränneriet
(1776).,
burlesk komedi, ett slags fantastiskt begabbande
af superiet hos medelklassen, men på samma gång
ett intrigstycke med en något uttänjd handling
och tämligen rått tillyxade karaktärer; Finkels
parentationsakt
(1777), en fars i gammal stil,
och Bousaronerne, eller det skal någon ordsak
ha
(1778; efterspel till "Skeppar Rolf"), en
något lösmynt skildring af medelklassens lif
på landet. - H:s dramatiska diktarskap var dock
icke inskränkt endast till burlesken. Redan på
1770-talet, sannolikt efter det hans dramatiska
parodi "Casper och Dorotea" blifvit till, hade
han författat två operor, Hero och Leander samt
Echo och Narcissus, af hvilka den senare gått
alldeles förlorad och den förra finnes endast i
några fragment. 1783 författade han, antagligen
efter plan af G. M. Armfelt, som skulle gälla
som författaren, och på dennes beställning, det
lilla divertissementet Tillfälle gör tjufven,<i></i>
en älskvärd, gladlynt folklifsbild, med fintlig
intrig, lifliga och bjärta scener, frisk ton
och lekande versbehandling. H. fann ett tacksamt
område för sin talang i tidens ordenssällskap,
där man lade beslag på honom. Redan 1777 hade
han offentliggjort ett tal i "Augusti samhälle",
äfven kalladt Augustibröderne ’(se d. o.);
följande år höll han å källaren Kejsarkronan sin
mycket omtalade, först i senare tid tryckta
parentation öfver Gottfried Sackenhielm,
hvilket tal anses ha gifvit uppslag till eller
åtminstone varit bland de första lifstecknen
inom sällskapet Par Bricole. Och slutligen
träffa vi honom som stiftare af och själen i
samfundet "Grekerne", där han 1782 höll ett
sorgetal öfver Lovisa Ulrika. Mellan sysslorna
i dessa samfund och det angenäma umgänge, som
äfven utanför dem kunde erbjudas under denna
sällskapslifvets blomstringstid, delades nu
H:s båda sista årtionden. I synnerhet var det,
enligt samtidas berättelse, åt "Grekerne",
med deras hälft mystiska, hälft vittra yrken,
som skalden egnade sig. Att för öfrigt denna
mystik mer lutade åt den glada, backanaliska
sidan än åt den allvarliga, kan man sluta sig
till redan af H:s skaplynne. Under sin senare
tid utgaf H. ett par åminnelsetal i Augustiorden
samt det parodiska <i>Sorgetal då

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:47:14 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbj/0613.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free