Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris / 1227-1228 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hamilton, Alexander - Hamilton, James

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

staten New Yorks först uppsatta
artillerikompani. Hans tapperhet fäste
Washingtons uppmärksamhet vid honom, och 1777
utnämndes han till dennes sekreterare och
adjutant med öfverstelöjtnants titel. Mellan
de båda männen uppväxte en förtrolig vänskap,
och H:s biträde var för Washington ovärderligt,
i synnerhet vid utförandet af åtskilliga svåra
diplomatiska uppdrag. En obetydlig tvist ledde
till en öfvergående brytning dem emellan, och
H. lämnade 1781 i ungdomlig uppbrusning sin
plats; han återgick nu till linjen och utmärkte
sig i de för krigets utgång afgörande striderna
vid Yorktown mot lord Cornwallis (s. å.). Han
började därefter studera juridik, blef 1782
advokat i New York och var en kort tid 1782-83
medlem af den kontinentala kongressen.



H:s politiska lifsgärning blef de af kriget
ruinerade och dessutom inbördes söndrade
f. d. koloniernas samlande i ett starkt
statsförbund, åt hvars centrala myndigheter
han tryggade de vidsträckta befogenheter, som
kräfdes för att skapa och sammanhålla en stor
amerikansk nation. (Se därom Nord Amerikas förenta
stater, historia.) Första ansatsen härtill gafs,
då konventet i Annapolis af H. förmåddes att
sammankalla ett nationalkonvent, till hvilket
alla stater skulle skicka ombud utrustade med
vidsträckt befogenhet. På detta nationalkonvent
i Philadelphia (maj-sept. 1787) framlade H. i
ett berömdt tal sin plan till en aristokratisk
republik, men vann därmed föga anklang. Han
utvecklade emellertid rastlös verksamhet, då det
gällde att få den nya unionsförfattningen antagen
af de särskilda staterna. I detta syfte utgaf han
skriftserien The federalist (se Federalister 1)
och genomdref genom sin vältalighet på staten
New Yorks konstituerande konvent i Poughkeepsie
(juni-juli 1788) författningens antagande af
denna stat. Då Washington bildade sitt första
kabinett, kallade han (sept. 1789) H. till
unionens finansminister. Denne framlade redan
våren 1790 en fullständig plan till ordnandet
af Förenta staternas finanser och genomdref
efter hvartannat, att unionen öfvertog och
fonderade äfven de enskilda staternas skulder
och erhöll uteslutande sedelutgifningsrätt,
hvarjämte ett myntverk och en nationalbank
upprättades. H:s planer motarbetades bl. a. af
Jefferson och Madison, och under striderna
härom bildades de båda stora partierna
"federalister" och "republikaner" (sedermera
"demokrater"), af hvilka H. som ledare för
det förra med framgång arbetade för en stark
förbundsregering. Hans verk blef beståndande,
och han skapade sammanhållningens grundvillkor,
en offentlig kredit, men fruktan för en ny
monarki och lokal ömtålighet om de enskilda
staternas frihet framkallade därunder en
vida spridd folkstämning, som snart förde H:s
motparti till makten. Hans strider med sin
kollega inom kabinettet, Jefferson, ledde till
bådas afgång. H. nedlade sitt ämbete i
jan. 1795 och återtog sin advokatverksamhet i New
York, men var Washingtons förtrogne rådgifvare
till dennes afgång (mars 1797) och till sin
död federalistpartiets inflytelserikaste
man. Då krig med Frankrike 1798 syntes
hota, blef H. såsom Washingtons närmaste man
generalinspektör öfver armén och inlade stora
förtjänster om dess organisation. Han hindrade
1800 den ärelystne äfventyraren Aaron Burrs
(se d. o.) val till president med förbigående
af Jefferson och korsade 1804 Burrs planer på
att bli guvernör i staten New York. Burr sökte
då en anledning att utmana H., och denne antog
af politiska skäl, ehuru principiell motståndare
till dueller, utmaningen. H. blef dödligt sårad,
11 juli 1804, och afled följande dag; hans
tragiska död framkallade nationalsorg. - H. var
kanske den rikast begåfvade af Förenta staternas
politiska personligheter; endast Washington
och Lincoln ha utöfvat större inflytande på det
nordamerikanska folkets öden. Hans motgångar som
partiledare förklaras af hans brist på förtroende
till folkets politiska omdömesförmåga och af en
viss högdragen öfverlägsenhet, som sammanhängde
med hans aristokratiska samhällsuppfattning. -
H :s Complete works äro bäst utgifna (jämte
"The federalist" och hans korrespondens) af
Lodge (9 bd, 1885-86). Jfr sonen John Church
H :s "History of the republic of the United
states of America, as traced in the writings
of Alexander H. and of his contemporaries"
(4:e uppl., 7 bd, 1879), biografier af Morse
(2 bd, 1877), Lodge (1882) och Sumner (1890),
en studie öfver H. i Fiskes "Essays", l
(1902), samt F. Scott Oliver, "Alexander
H., an essay ön american union" (1906).
V. S-g.

Hamilton [hä’milten], James, engelsk pedagog,
f. omkr. 1769 i London, d. 31 okt. 1831 i Dublin,
var ursprungligen köpman. Då han 1798 flyttat
öfver till Hamburg och där skulle lära sig tyska,
gjorde han som villkor, att läraren skulle
förskona honom från grammatiken. Undervisningen
gick därför så till, att läraren öfversatte
texten i en tysk anekdotbok ord för ord och
blott inflickade de allra oundgängligaste
grammatikaliska förklaringarna. Efter endast tolf
lektioner var H. i stånd att läsa hvilken lättare
tysk bok som helst. Hans försök som affärsman i
Holland, England och Amerika misslyckades. Han
slog sig då 1815 ned i New York som språklärare,
och sedan han lyckats att på 10 lektioner (icke
timmar) sätta sina, lärjungar i stånd att på egen
hand utan lexikon öfversatta Johannes evangelium
från franska till engelska, växte tilloppet af
lärjungar i olika amerikanska städer, där han
uppträdde. 1823 återvände han till England och
dref där till sin död en energisk verksamhet som
lärare i latin, grekiska, franska, italienska
och tyska. Grundtankarna i Hamiltonska metoden
för språkundervisningen äro följande. Först
och främst bryter den med den gamla grammatiska
metoden. Man börjar direkt med en sammanhängande
text, hvarvid på samma gång ordminnet
understödes genom associationerna med tanke-
eller föreställningsinnehållet i det lästa, som
ock intresset genom detta innehåll hålles vid lif
och ofrivilligt förstärker associationerna. De
grammatikaliska formerna göras till föremål för
en medveten reflexion, först sedan man genom
analogiens språklag omedvetet lärt sig tillämpa
dem. Såtillvida

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>