Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris / 1479-1480 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Harmonik - Harmonika - Harmonikord - Harmonilära

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

för en tonsättare utmärkande) eller
sammanfattningen af harmonierna i ett tonstycke.
E- F-t.

Harmonika (se Harrmoni), mus. 1. Gemensamt
namn på flera slags musikinstrument. -
Glasharmonika, ett af B. Franklin 1763
uppfunnet instrument, hvars toner alstrades
genom fingrarnas gnidning mot olika stämda
glasklockor, fästa vid en gemensam axel, som
genom en trampinrättning sattes i rotation,
hvarvid klockornas kanter vidrördes med fuktade
fingrar. (Halftannat århundrade tidigare hade
irländaren Puckeridge sökt utföra musik genom
att med fuktade fingrar beröra kanterna af
dricksglas, stämda genom påfyllning med olika
mängder vatten.) Virtuos på glasharmonika var
bl. a. Dussek. T. o. m. Mozart och Beethoven
komponerade stycken för glasharmonika. Emedan
gnidningen mot fingrarna i hög grad angriper
den spelandes nerver, försökte man äfven,
ehuru med klen påföljd, att frambringa
tonen dels genom stråke (Mazzuchi), dels -
i den s. k. klaverharmonikan - genom tangenter
(Hessel, Röllig, rn. fi.). Af arter af harmonikan
är Chladnis eufon (se d. o.), Rieffelsens
melodikon (se d. o.) o. s. v. Glasharmonika
kallas äfven ett barninstrument, bestående af
en rad öfver två band fästa glasstafvar, hvilka
anslås med korkhammare (dylikt instrument finnes
med stålstänger, stålharmonika,
af Mozart användt för Papagenos klockspel i
"Trollflöjten"). Jfr Pohl, "Zur geschichte der
glasharmonika" (1862).


Fig. 1. Munharmonika.
Munharmonika är en barnleksak, som
utgöres af en rad små tungpipor, hvilka blåsas
med munnen.

Träharmonika l. Xylofon (ty. strohfiedel,
holzharmonika) är ett särskildt af tyrolare
omtyckt musikinstrument, bestående af ett antal
olika långa (således olika stämda) trästafvar,
hvilande på underlag af halm och anslagna
medelst hammare. Det är karakteristiskt användt
i Saint-Saëns’ orkesterstycke "Danse macabre".

Dragharmonika (handklaver, ackordion;
fig. 2), ett 1829 af Damian i Wien uppfunnet,
populärt instrument af litet format med
en handblåsbälg och en klaviatur och hvars
orgelartade toner frambringas medelst en rad
metalltungor, försatta i vibration genom bälgens
utdragning och sammanpressning. Sidoväggarna
äro nämligen af veckadt läder och därför
tänjbara. Melodien angifves med högra handen
på tangenterna och den enkla basharmonien
genom omväxlande användning af två klaffar,
hvilka tillika med blåsbälgen skötas af vänstra
handen. Hvarje tangent har två toner, af hvilka
den ena fås genom instrumentets utdragning, den
andra genom dess sammanpressning. Det vanliga
dragspelet har blott en diatonisk skala, hvilket
omöjliggör molltonart och modulation, hvarför
ock instrumentets utbredning i senare tid bland
svenska allmogen har hotat att fördärfva folkets
musiksinne. Emellertid
begagnas i utlandet jämväl dragspel med kromatisk
tonföljd.


Fig. 2. Dragliarmonika.

2. En 8 fots orgelstämma. I tyska
orglar finnes äfven en 16 fots
stämma med namnet harmonikabass.
1 o. 2. E. F-t.

Harmonikord, mus., ett af Fr. Kaufmann i
Dresden 1808 uppfunnet tangentinstrument, hvars
strängar bragtes att ljuda genom gnidning af
en med kolofonium öfverdragen cylinder. Weber
komponerade för detta instrument en stor konsert
med full orkester. - Harmonikord kallades äfven
ett af Debain i Paris uppfunnet instrument
(exponeradt i Stockholm 1863), utgörande
ett slags kombination af orgel och piano. En
liknande uppfinning har tillskrifvits en i
Karlskrona på 1830-talet bosatt svensk, vid
namn Jönsson, hvilken, utrustad med ovanliga
naturanlag, både musikaliska och mekaniska,
blef sin egen läromästare och sedermera i sin
hemort gjorde sig känd som pianofabrikant.
A. L.*

Harmonilära (Harmonik), mus., läran om
harmoniernas (ackordens) betydelse, arter
och sammansättningar samt om harmonifrämmande
toner. - Den praktiska harmoniläran är afsedd
för undervisningen och vill i allmänhet blott
på empiriskt sätt meddela ackordförbindelsens
och stämföringens konst. Sålunda innefattar
den reglerna för förberedning, upplösning,
fortskridning (med det gamla förbudet för kvint-
och oktavparalleller), slutfall, figurverks
användande, förhållning, föruttagning,
genomgående noter, orgelpunkt och liggande
stämmor samt slutligen modulationens konst
äfvensom öfningar i flerstämmig sats och i
harmonisering. Bland nyare läroböcker af detta
slag må nämnas de af Sechter, Dehn, André,
Eichter, Bussler, Grädener, Paul, Jadassohn,
Riemann, Prout samt svenskarna Drake, Lundh och
Bergenson. - Den rationella harmoniläran vill
grunda nämnda konst på rationella principer. Ett
dylikt grundande måste till en viss grad vara
möjligt, så sant den musikaliska fantasien är
underkastad samma lagar som all annan fantasi,
och så sant en kausalförbindelse måste ega rum
mellan ljudsvängningar och tonförnimmelser samt
vidare mellan tonförnimmelser och musikaliska
föreställningar. Och då kännedomen om harmonikens
natur småningom växer och fördjupas, så måste
äfven harmoniläran småningom förändra utseende,
helst också den praktiska musiken är stadd i
ständig utveckling till alltmer komplicerade
harmoniska

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>