Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hattpartiet, Hattarna - Hattstofferare - Hattsvampar. Se Hymenomycetes - Hattuarier. Se Chattuarier - Hattula - Hatvan - Hatzfeld - Hatzfeld, Adolphe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ryssland 1741—43 slutade, hotade emellertid hela
partiet med undergång vid riksdagen 1742—43, och
endast dess sammanhållning och skickliga ledning
hindrade dess fullständiga fall för mössornas
förbittrade angrepp. Den afgörande kampen
mellan partierna stod vid 1746—47 års riksdag,
då hattarna lyckades vinna en fullständig seger
öfver sina motståndare, som alltför nära anslutit
sig till Ryssland för att ej i längden förlora
allmänhetens sympatier. Hattpartiet befäste
därmed ånyo sin maktställning och vann större
anslutning än förut som representant för rikets
fulla själfständighet mot Ryssland. På 1750-talet
fick partiet en ny roll som frihetens och den
utvecklade parlamentariska författningens främsta
värn gentemot konungamaktens utvidgningstendenser
och det nya hofpartiet (se d. o.). Efter det
kungliga revolutionsförsökets misslyckande
1756 stod hattpartiet på höjdpunkten af sin
makt. Det var fortfarande nära förbundet med
Frankrike, men dess tidigare eröfringsprogram
var ersatt med fordran på en kraftig nydaning
af Sveriges försvarsväsen, främst genom stora
befästningsarbeten i Finland och bildandet af
en skärgårdsflotta. Dess ekonomiska program,
som från 1738 till 1756 vid hvarje riksdag
utvecklats i skärpa och konsekvens genom nya
beslut, syntes ha ledt till en större blomstring
af industri och handel, än Sverige någonsin
förut egt, om också bankens stängande 1745 för
inväxling af dess sedlar antydde, att grunden
ej var så säker, den fria författningen var mer
älskad och kommenterad än någonsin, och ett rikt
högre kulturlif blomstrade under hattarnas varma
uppmuntran och stöd. Men länge varade ej denna
glans; redan under slutet af 1750-talet begynte
partiets nedgång. Närmaste anledningen blef
pommerska kriget (1757—62), i hvilket Sverige
invecklades genom Frankrikes påtryckning. Det
verkade förstörande på rikets redan undergräfda
finanser och myntväsen, bragte till mognad flera
dittills delade motsatser inom hattpartiet och
söndersplittrade detsamma i fraktioner. Under
dessa år reste sig hattarnas slagna motståndare,
mössorna och hofpartiet, ånyo, och redan vid
riksdagen 1760—62 var det tydligen slut på
hattpartiets gamla maktställning, om också
ingen fullständig omkastning af hattregeringen
och dess styrelsegrundsatser då kom till
stånd. Den 1763 utbrytande handelskrisen,
som ytterligare försämrade finansställningen
och verkade förödande på näringslifvet,
vände allmänhetens tillit allt mera till
mössorna. Den ryska diplomatiens förnyade
inblandning i den svenska partikampen från 1764
bidrog ytterligare att försvåra hattarnas läge,
i synnerhet som Frankrike ej längre kunde gifva
ett tillräckligt stöd. Vid riksdagen 1765—66
ramlade det gamla hattpartiet fullständigt, ehuru
det då sökte skydda sig genom en allians med
sin forna fiende, hofvet. Närmandet hade skett
redan 1762, men först sedan det visat sig, att
hofvet ej hade något att hoppas af det segrande
mösspartiet, afslöts 1765 ett förbund mellan
hof- och hattpartierna, som sedan bestod till
frihetstidens slut. Genom detta förbund lyckades
hattarna ännu en gång, 1769, komma till makten
och innehade densamma, till dess de vid följande
riksdag ånyo segrande mössorna på våren 1772
drefvo hattarna därifrån. Denna senare maktperiod
betydde dock icke något återställande af
partiets gamla glans och styrka eller af
dess gamla regeringsgrundsatser, utan hvilade
mera på en tillfällig reaktion mot mössornas
alltför hänsynslösa framfart. Hattpartiets varma
nitälskan för rikets försvar och själfständighet
mot Ryssland hindrade partiets fullständiga
undergång trots det nederlag dess principer
i öfrigt lidit, och det mönstrade ända
till periodens slut ett betydande anhang,
särskildt inom byråkratien. Dock tunnades
leden oupphörligt, och ur hattpartiet torde
väsentligen de växande skaror rekryterats,
som samlade sig kring konung Gustaf III och
med jubel hälsade den oblodiga statskupp,
som i aug. 1772 gjorde slut på frihetstiden
och dess partiväsen. Hattpartiets främsta
ledare voro kanslipresidenterna K. Gyllenborg,
K. G. Tessin och A. J. von Höpken samt under
slutet af frihetstiden A. von Fersen, som dock
icke inträdde i rådet. — Hattpartiet har
otvifvelaktigt flera förtjänster om Sveriges
utveckling, men dess brister och felsteg äro
också mycket stora. Det lättsinniga angreppet
mot Ryssland afbröt en lofvande utveckling
och störde för lång tid Sveriges lugn och frid;
äfven sedan partiet mognat till sundare åsikter
i den yttre politiken, var dess beroende af
Frankrike alltför stort. Hattarnas slöseri
med statsmedlen och egoistiska utnyttjande af
sin makt öfverträffade allt hvad vår historia
dittills haft att uppvisa, dess hänsynslösa,
rättsvidriga förföljelser mot politiska
motståndare taga likaledes priset bland alla
svenska partiregeringar, och mutsystemet
och intrigväsendet nådde genom hattpartiet
sitt första flor. Dess patriotism och varma
kulturintresse kasta dock ett försonande skimmer
öfver det stora partiets felsteg, och i många
hänseenden öfvervann det själft sina svåraste
brister.
L. S.
Hattstofferare (af ty. hutstoffierer), äldre,
numera obruklig benämning på handlande med
modevaror; modist.
Hattsvampar, bot. Se Hymenomycetes.
Hattuarier. Se Chattuarier.
Hattula. 1. Socken i Hauho härad och Janakkala
domsaga, Tavastehus län (Finland). Landareal
376,6 kvkm. 6,403 inv. (1906). H. bildar,
jämte kapellförsamlingen Tyrväntö,
ett imperiellt pastorat af 2:a kl., Hattula
kontrakt och Borgå stift. — 2. Prosteri
af Åbo ärkestift, omfattande 9 moder- och
2 kapellförsamlingar med sammanlagd areal
af 2,511,9 kvkm. och 49,553 inv. (1906).
O. I. (A. G. F.)
Hatvan, köping i ungerska komitatet Heves. 9,707
inv. (1900), till större delen magyarer. Odling
af meloner. Sockerfabrik.
Hatzfeld [-fält], ung. Zsombolya, köping i
ungerska komitatet Torontál, vid järnvägen
mellan Szeged och Temesvár. 10,152
inv. (1901), de fleste tyskar.
J. F. N.
Hatzfeld [atsfä’lt], Adolphe, fransk
skriftställare och lexikograf, f. 1824 i Paris,
d. där 1900, var anställd först vid filos.
fakulteten i Grenoble, därefter vid Lycée
Louis-le-Grand i Paris. Hans studier lågo
hufvudsakligen åt det filosofiska och litterära
hållet. Hans arbeten utmärkas för skarp logik
och sträng metod. Bland hans lärjungar märkes
Henri Taine, på hvars utveckling han utöfvade ett
väsentligt inflytande. Hans viktigaste arbeten
äro De la politique dans ses rapports avec la
morale (1850), Le seizième siècle en France
(1878; i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
