- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides /
81-82

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hattingen - Hatt-ischerif - Hattlausa - Hattmurkla. Se Murkla - Hatto I - Hatton, sir Christopher - Hattorm. Se Glasögonormsläktet - Hattpartiet, Hattarna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Arnsberg (Westfalen), vid Ruhr. 10,346
inv. (1905) utom förstaden Feldmark,
3,141 inv. (1900). Järn- och väfnadsindustri.
(J. F. N.)

Hatt-i-scherif l. Chatt-i-scherif, arab.,
eg. "ädel skrift", Chatt-i-humajun
l. Hatt-i-humajun, "hög skrift", kallas hvarje
med sultanens namnchiffer (tugra) försedd
skrifvelse eller förordning (jfr Ferman). Bekant
är hatt-i-scherifen i Gülchané (1839), en af
det turkiska rikets grundlagar.

Háttlausa kallas i norröna poesien en
versart, som till sin byggnad för öfrigt
öfverensstämmer med drottkväde (se d. o.),
men saknar assonans l. stafvelserim.
Th. W.*

Hattmurkla, bot. Se Murkla.

Hatto I, tysk kyrkofurste och statsman, f.,
förmodligen af en förnäm schwabisk familj, i
midten af 800-talet, d. 15 maj 913, valdes 888
till abbot i Reichenau och året därpå till abbot
i Ellwangen och kom i nära beröring med konung
Arnulf, som 891 utnämnde honom till ärkebiskop
af Mainz. H. fortfor att till Arnulfs död
vara hans förtrogne rådgifvare — han kallades
"konungens hjärta" —, och äfven under Ludvig
Barnets regering (900—911) låg den verkliga
riksledningen i hans hand. Sannolikt var det
på H:s initiativ, som Konrad af Franken, efter
karolingiska ättens utslocknande i Tyskland
(911), valdes till tysk konung, liksom H. äfven
deltog i hans kamp mot Henrik af Sachsen. Klok,
snarrådig och i besittning af en för sin
tid ovanlig bildning, var H. en framstående
statsman och arbetade ifrigt för riksenhetens
och centralmaktens stärkande mot stamhertigarna
(Henrik af Sachsen, Adalbert). Det är hans kamp
mot dem, som gjort, att till hans gestalt knutits
en mängd folksägner — bl. a. den bekanta sagan om
råttornet vid Bingen (se d. o.) —, som framställa
honom som en bild af list och grymhet. Se
Hauck, "Kirchengeschichte Deutschlands", I.
(T. H—r.)

Hatton [hä’ttən], sir Christopher,
engelsk hofgunstling och politiker,
f. 1540, d. 1591, kom redan 1564 i stor
gunst hos drottning Elisabet, blef 1572
kapten för hennes lifvakt, blef knight 1578,
erhöll upprepade gånger stora förläningar
och beskylldes af Elisabets fiender för att
vara hennes älskare. De passionerade bref i
tidens stil han vid flera tillfällen sände
drottningen kunna svårligen anföras som stöd
för detta förtal. H., som 1571 första gången
valdes till medlem af underhuset, var sedermera
där det vanliga språkröret för drottningens
önskningar, till dess han 1587, ehuru ej
känd för afsevärd lagkunskap, upphöjdes
till lordkansler. Han hade suttit i rätten vid
rannsakningarna med Babington och Maria Stuart
samt uppmuntrade den tveksamme sekreteraren
Davison att afsända afrättningsordern
rörande den sistnämnda. H. beskyddade flera
samtida skalder, bl. a. Spenser. Jfr sir
N. H. Nicolas, "Memoirs of H." (1847).
V. S—g.

Hattorm, zool. Se Glasögonormsläktet.

Hattpartiet, Hattarna, hist., kallas ett
politiskt parti, som under frihetstiden en
längre tid innehade makten i Sverige. Dess
uppkomst sammanhängde med den parlamentariska
författningens fulla utveckling på 1730-talet
och bestod i en sammanslutning af flera skilda
grupper inom den dåv. ståndsriksdagen, som alla
hade det gemensamt, att
de drefvo opposition mot Arvid Horns fredliga och
försiktiga styrelsekonst. De personliga krafter,
som närmast åstadkommo sammanslutningen, voro
några medlemmar af det gamla, 1727 upplösta
holsteinska partiet (se d. o.), främst den
maktlystne intrigören riksrådet Karl Gyllenborg
och den sluge presidenten i Kommerskollegiet
D. N. von Höpken. Dessa, som förut varit
konung Fredriks fiender och Rysslands vänner,
visste från början af 1730-talet att skaffa
sig ett nytt inflytande genom att innästla
sig i konungens och hans älskarinna hoffröken
Taubes gunst. För att vinna ökad betydelse,
delvis också af öfvertygelse, uppmuntrade de
från början de starka ekonomiska sträfvanden,
som samtidigt framträdde inom en del borgerliga
kretsar och som gingo ut på att skapa ett hastigt
ekonomiskt uppsving genom en konsekventare
tillämpning af de merkantilistiska principerna,
än hvad den försiktige Horn ansåg lämpligt. Under
loppet af riksdagen 1734 funno de nya förbundne,
då de genom förmedling af franske ambassadören
grefve de Casteja trädde i förbindelse med det
krigsparti, som kallats till lif af polska
tronföljdskrigets utbrott och som ifrigt
understöddes af franska diplomatien i syfte att
skaffa Frankrikes motståndare Ryssland en ny
fiende. Därmed uppstod det stora hattpartiet,
det första egentliga parlamentariska partiet
i Sveriges historia. Det nybildade partiets
program var hämnd på Ryssland för olyckorna
under Stora nordiska kriget och återställande
af Sveriges yttre storhet, därnäst enforcerad
utveckling af rikets näringar, framför allt
industrien och handeln, genom ökadt tullskydd,
rikligare statsunderstöd i form af förskott,
gåfvor och premier åt näringsidkare, lätt
tillgängliga och billiga banklån, privilegier,
uppmuntran och stöd af hvarjehanda art. Partiet
hade sina led väsentligen på riddarhuset hos
den unga adeln samt hos industriidkarna och
stapelstädernas grossörer i borgarståndet. Det
utmärktes af mycken patriotisk hänförelse,
men ock af ungdomligt lättsinne och åtskillig
egennytta. Den gamle Horn, stödd otvifvelaktigt
af större delen af svenska folket, men icke
på något organiseradt parti, lyckades väl
ännu 1734 hålla partiet stången, men under
mellantiden till nästa riksdag bedref det en
dittills okänd agitation bland allmänheten,
spred flygskrifter, värfvade röster och uppköpte
adliga fullmakter med sammanskjutna medel eller
franska pengar m. m. Det rysk-turkiska krigets
utbrott 1736 och svenske kuriren major Sinclairs
mord 1738 ökade rysshatet och de patriotiska
revanschförhoppningarna. Motståndarna stämplades
som nattmössor, och själfva togo krigsvännerna
namnet hattar. Så uppstodo partinamnen hattar
och mössor (se Mösspartiet). Vid riksdagens
sammanträde 1738 visade sig hattarna ega
öfvervikten på riddarhuset och i borgarståndet
samt därmed i sekreta utskottet, som i det
följande blef partiets främsta maktmedel. Medelst
fri traktering, månadsarfvoden och klubbar
sammanhöllos de ännu föga disciplinerade
skarorna, och den parlamentariska taktiken gick
sin första blomstringstid till mötes. Hänsynslöst
gick partiet till storms mot Horn, tvang honom
att begära afsked och jagade hans anhängare ur
rådet. Hattarna danade därpå Sveriges första
fullt utpräglade och homogena partiregering
samt började att förverkliga sitt program. Det
oerhörda fiasko, hvarmed angreppskriget mot

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:25 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbk/0057.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free