Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides / 99-100 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hauptmann, Moritz - Hauptmann, Karl - Hauptmann, Gerhart

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

anställdes han i hofkapellet i Kassel, och 1842
blef han på Spohrs och Mendelssohns särskilda
rekommendation kantor i Thomasskolan i Leipzig
samt 1843 lärare i teori vid konservatoriet
i samma stad. — Som lärare hade H. anseende
för att vara den främste på sin tid, och bland
hans öfver 300 elever må nämnas Kiel, Joachim,
Bülow, A. Rubenson och Grieg. H:s tonsättningar
utmärkas af ovanligt jämnmått, renhet i satsen
och stämmornas sångbarhet. Utom en opera
(Mathilde, 1826)
och diverse instrumentalmusik skref han utmärkta
motetter, vidare mässor, kanon, klangfagra kvartetter
för blandade röster, duetter m. m. Sin förnämsta
betydelse eger H. likväl som teoretiker, och hans
hufvudarbete,
Die natur der harmonik und metrik (1853; 2:a uppl. 1873),
är ett epokgörande försök till en rationell
harmonilära. En grundtanke hos H. är, att "hvarje
förståndig formation beror ursprungligen på en
gifven motsats". Som polära motsatser uppställer
han durtreklangen och molltreklangen. Vid
framställningen af motsatserna och deras förmedling
råkar han emellertid in i den hegelska dialektiska
metodens irrgångar. En stor förtjänst inlade H. genom
sina analyser öfver fugan. Efter hans död utgåfvos
(af O. Paul) Die lehre von der harmonik (1868),
(af A. Schöne) Briefe an Franz Hauser (1871),
(af H:s son) Opuscula (1874) och
(af F. Hiller) Briefe an Ludwig Spohr (1876).
H. var led. af Mus. akad. (1865).
^{A. L.}*

Hauptmann. 1. Karl H., tysk författare,
f. 1858 i Salzbrunn (Schlesien), filos. doktor,
har uppträdt som dramatiker
(Marianne, 1894,
Waldleute, 1895,
Ephraims breite, 1898,
Die bergschmiede, 1901,
Des königs harfe, 1903,
Die austreibung, 1905, och
Moses, 1906) och novellist
(Sonnenwanderer, 1896,
den lyriska skissboken Aus meinem tagebuch, 1899,
den naturalistiska romanen Mathilde, 1902,
Aus hütten am hange, s. å.,
Miniaturen, 1904,
Einfältige, 1905, och
romanen Einhart der lächler, 1907);
egentligen är han fysiolog och psykolog
(Die metaphysik in der modernen physiologie, 1892),
lärjunge till Avenarius. På sin yngre broder
har han haft stort inflytande.


2. Gerhart H., den föregåendes broder, Tysklands
nutida främste dramatiker, f. 15 nov. 1862 i
kurorten Obersalzbrunn (Schlesien), son af en
hotellegare, som på grund af minskad frekvens
å kurorten blef ruinerad och måste slå sig ned
som järnvägsrestauratör å en liten station. Sonen
blef på grund af de knappa förhållandena i hemmet
vid 16 års ålder sänd till släktingar å landet för
att uppfostras till landtbrukare, men då han
vantrifdes härmed, öfvergick han 1880 till
konstskolan i Breslau för att utbilda sina
konstnärliga anlag som bildhuggare; på grund af
hans mindre ordnade arbete kom det till en brytning
mellan honom och en af de akademiske professorerna,
under det att en annan, prof. Haertel, intresserade
sig för honom och lät honom arbeta mera fritt å sin
ateljé. Hans intresse för diktning började nu vakna;
bland hans tidigaste försök var en dramatisering af
Tegnérs Fritiofs saga, Ingeborg.
1882 kom han till Jena, där han studerade
naturvetenskap, historia och filosofi, begaf sig
1883 ut på en sjöresa till Medelhafskusterna,
vistades 1884 som nygift i Rom, bosatte sig 1885
i trakten af Berlin och kom i nära beröring med
en del moderna nationalekonomer och författare,
vistades 1888 i Zürich, senare tidtals i Riesengebirge,
där han eger en landtgård Agnetendorff, nära
Salzbrunn, tidtals i Berlin.

Hans första utgifna arbete, Promethidenloos
(1885), är en versifierad episk dikt,
närmast en efterbildning af Byrons "Childe
Harold". 1889 började H. sin dramatiska
verksamhet med det af Zolas "L’assommoir",
Tolstojs "Mörkrets makt" och Ibsens skådespel
påverkade naturalistiska morgonrodnadsarbetet
Vor sonnenaufgang,
som afsåg att skildra den moraliska försumpningen,
smutsen, eländet i en schlesisk by, hvars bönder
plötsligt blifvit rika genom upptäckten af
kolgrufvor, men som använda rikedomen på det
lumpnaste sätt; stycket är fylldt af drastiska
skildringar, men rymmer ock djupt känsliga scener
och framför allt en öfverlägsen miljöskildring.
Dess uppförande å föreningen "Freie bühnes"
teater framkallade vilda meningsstrider.
Das friedensfest (1890)
är en familjetragedi (befryndad med Ibsens
"Gengangere" och Strindbergs "Fadren"), där
ett olyckligt äktenskap mellan två själssjuka
individer och förbannelsen öfver hem och barn
framställas med sällsynt slutenhet och fasthet.
Mera betydande var
Einsame menschen (1891; uppf. i Sverige 1894),
där inflytandet från "Rosmersholm" är uppenbart,
och som varierar motivet om en mans vacklande
ställning mellan två kvinnor, som representera
två olika kulturella världar, och den tragik,
som detta vacklande medför. "Einsame menschen"
var det första drama af H., som vann inträde på
en fast skådebana; med detta afslöt H. sin första
period, hans "sturm und drangtid", under hvilken
han, trots all egendomlighet, står under främmande
mästares skugga. Hans nästa arbete,
Die weber (1892, första texten i schlesisk munart "De waber", "Väfvarne",
öfv. af E. Alkman, 1899, uppf. 1898),
betecknar däremot ett alldeles nytt uppslag inom
europeisk dramatik och är H:s första mästerstycke,
höjdpunkten af hvad han skapat i naturalistisk riktning,
ett folkdrama, som skildrar folkmassans rörelse med
lifvets intensitet och sanningens styrka; ämnet är
hämtadt från det misslyckade upplopp, som de utsvultne
schlesiske väfvarna 1844 anställde mot arbetsgifvarna
(samma rörelse, som framkallade Heines "Weberlied");
stycket, hvilket liksom själfva den historiska
tilldragelsen saknar en folkhjälte, har sin styrka i
den enastående konst, hvarmed H. här gifvit massans
psykologi och tillika mästerligt nyanserat olika
arbetartyper. Såsom "miljödrama" har det knappast
öfverträffats, men hvad man saknar, är ett perspektiv
öfver de trånga schlesiska förhållandena på 1840-talet,
någon öfverlägsen personlighet, någon förgrundsfigur
med blick för rörelsens djupare betydelse som förspel
till 1848 och till våra dagars arbetarrörelser. — I
Collega Crampton (1892; "Kollega Crampton", uppf. 1893),
en karaktärskomedi påverkad af Molière, utnyttjade
H. minnen från sin konstakademitid i skildringen
af den hjärtegode,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>