- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides /
137-138

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hayden, Ferdinand Vandeveer - Haydn, Franz Joseph

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

professuren för att uteslutande egna sig åt denna
undersökning. H. gjorde under sina färder rika
samlingar af fossilier och utforskade med stora
resultat Wyoming (särskildt Yellowstonedalen), Utah,
Idaho och Colorado. Se Wagner, ”Geographisches
jahrbuch” (1888).

illustration placeholder

Haydn [hajdn]. 1. Franz Joseph H.,
österrikisk tonsättare, den nyare instrumentalmusikens
fader, f. 1 april 1732 i byn Rhorau, på gränsen
mellan Österrike och Ungern, d. 31 maj 1809 i Wien.
Han var son till en fattig vagnmakare, röjde tidigt utomordentliga musikaliska anlag,
närda af faderns harpspel och sång om aftnarna, och fick vid sex års ålder sin första
undervisning i sång och instrumentspel af en släkting, rektor Frankh, i Hainburg, en sträng,
men skicklig lärare. 1740 upptäcktes H:s sköna sopranröst af kapellmästaren vid Stefanskyrkan
i Wien, Reutter, hvilken antog honom till korgosse
därstädes och förskaffade honom undervisning i
klaver och violin samt några skolämnen, men sällsamt
nog icke i musikteori, ehuru gossen komponerade
ifrigt. Brodern Michael ersatte honom snart
som solosopranist, och då H:s röst kom i målbrottet,
blef han af Reutter helt brutalt bortjagad (1749).
Genom privatlektioner och deltagande i serenadmusik
kunde han med knapp nöd hyra sig ett förfallet
vindsrum och ett maskstunget klaver, på hvilket
han började studera Emanuel Bachs sonater och
Fux’ ”Gradus ad parnassum” samt komponerade
sin första mässa äfvensom operetten Der neue
krumme teufel
(1752). Af folkmusiken i Wien tog
han beståndande intryck. Genom Porpora, som antog
honom till ackompanjatör, blef han bekant med
dennes sångmetod och erhöll äfven någon undervisning
i komposition, i ersättning hvarför han måste
förrätta betjäntsysslor. Sin första stråkkvartett skref
han 1755 på anmodan af godsegaren v. Fürnberg,
hvilken äfven 1759 skaffade honom en musikdirektörsplats
på grefve Morzins landtegendom nära
Pilsen, hvarest H. samma år skref sin första
symfoni. Med 200 fl. lön kunde nu H. tänka på giftermål,
och hans val föll på en dotter till perukmakaren
Keller. Då emellertid denna tog slöjan, gifte han
sig i stället med hennes syster, som under nästan
hela hans lif blef för honom en verklig Xantippa
och kom honom att på andra håll söka ersättning
för sin första kärlek. 1761 fick han anställning
hos furst Paul Anton (och efter dennes död, 1762,
hos brodern Nikolaus) Esterházy i Eisenstadt, som
andre och 1766 som förste kapellmästare. Det var
där samt på slottet Esterházy, furstens luxuösa
sommarresidens, som H. under en ansträngd
verksamhet i nära 30 års tid skref nästan alla sina
operor, de flesta arior och sånger, musik för furstens
marionett-teater (af hvilken han var särdeles road),
flera kyrksaker samt största delen af sin
symfoni- och kammarmusik. ”Min furste” — säger han
själf — ”var alltid nöjd med mina verk; jag hade
ej blott uppmuntran af ett ständigt gillande, utan
kunde äfven som ledare af en orkester göra experiment,
iakttaga hvad som stärkte eller försvagade
effekten, ändra, förbättra, tillägga och stryka samt
vara så djärf jag behagade; jag var afskuren från
världen, ingen kunde störa eller förvilla mig, och
jag var tvungen att bli originell.” På detta sätt
vardt H., autodidakt i både komposition och
instrumentering, epokgörande i bägge delarna. Hans
kompositioner blefvo snart kända äfven utom Österrike:
de köptes begärligt, i tryck eller manuskript,
i Leipzig, Paris (hvarifrån man 1784 beställde 6
symfonier af honom), Amsterdam och London.

Från sistnämnda stad hade redan flera inbjudningar
kommit till H., innan han 1790 ändtligen
var i stånd att hörsamma en sådan. Detta år blef
en vändpunkt i hans lif, i det furst Nikolaus dog
och efterträdaren afskedade kapellet samt pensionerade
H. På två resor till England med violinisten
Salomon som impressario, 1790—92 och 1794—95,
blef han nu, efter att förut ha lefvat tämligen
isoleradt, med ens omgifven af de utmärktaste
konstnärer, uppvaktad af ambassadörer och adelsmän,
öfverhopad med presenter, inbjuden till de förnämes
landtställen under ferierna, promoverad till
hedersdoktor i Oxford 1791 och vid konserterna under
säsongen, där han själf anförde sina kontraherade
12 nya symfonier, firad på det utomordentligaste
sätt. Det esterházyska kapellets återupprättande
påskyndade H:s återresa. Dock vistades han numera
endast under somrarna i Eisenstadt; eljest förblef
han bosatt i Wien, där han, nu vorden en förmögen
man, bebodde sitt eget hus. Han var Beethovens
lärare, liksom han har varit nära vän till Mozart.
Men ännu hade hans konstnärsrykte icke nått sin
spets. Vid öfver 65 års ålder skref han sina båda
odödliga oratorier, Die schöpfung (”Skapelsen”;
första gången offentligen gifven i Wien 1799), till
text efter Miltons ”Paradise lost”, och Die
jahreszeiten
(1801; ”Årstiderna”) efter Thomsons
”Seasons”. De mottogos med oerhörd entusiasm, och
särskildt vann ”Skapelsen” snabbt inträde öfverallt
(i Stockholm 1801; se Frimurarbarnhuset)
och täflade i själfva England med Händels ”Messias”
uti popularitet. Efter dessa storverk var emellertid
H:s kraft bruten. — Han blef 1804 hedersborgare i
Wien och, bland andra utmärkelser, led. af Mus.
akad. i Stockholm 1798.

H:s styrka låg väsentligen i instrumentalmusiken.
Sina operor öfverlefde han själf; i sin kyrkomusik
sam han med tidens ström, och denna musik
förefaller oss numera något för gemytlig. Däremot voro
hans barnsliga fromhet och muntra humor förträffligt
på sin plats i de båda på gränsen af det världsliga
oratoriet stående mästerverken ”Skapelsen” och
”Årstiderna”, som i afseende på naturkänsla och
musikalisk karakteristik voro för sin tid någonting
makalöst samt förkunnade en humanitetens glädjefyllda
religion. De symfoniska instrumentalformerna
förelågo vid H:s uppträdande redan i tämligen fasta
konturer, så att han kunde begynna deras vidare
utveckling inifrån utåt; och detta gjorde han i sådan
omfattning, att man kan kalla honom deras egentlige
utbildare, utan att dock förbise den genialiske
mannheimaren Joh. Stamitz’ förberedande och
nyskapande arbete därvidlag. H. ordnade, klarade och
mångfaldigade formen, individualiserade de olika

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:43 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbk/0085.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free