Print (PDF) - On this page / på denna sida - Hazebrouck - Hazeline. Se Hamamelis. - Hazelius - Hazelius, Johan August - Hazelius, Artur Immanuel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förande H.-kanalen. 9,194 inv. (1901; som kommun 13,261 inv.). Tillverkning af linneväfnader och tråd, tvål, färger. J. F. N. Hazeline [heisolin], farm. Se Hamamelis. Hazelius, svensk släkt från Hälsingland, enligt en osäker uppgift härstammande från finska invandrare till Kölsjö i Hassela socken, hvarifrån vid 1600-talets midt släktnamnet togs. I Bergsjö församling verkade medlemmar af släkten, son efter far, oafbrutet som präster från 1672 till 1816. 1. Johan August H., militär, publicist, riksdagsman, f. 18 april 1797 i Stockholm, d. där 28 april 1871, intogs 1810 vid krigsakademien på Karlberg och konstituerades 1814 till kompaniofficer därstädes. S. å. blef han underlöjtnant vid dåv. Fältmätningsbrigaden af Ingenjörkåren, deltog som sådan i 1814 års fälttåg i Norge och sysslade de närmast följande åren mest med litterära studier. Han blef medlem af Manhemsförbundet (se d. o.) och förtrogen vän till K. J. L. Almquist. Tidigt kom H. under stark påverkan af J. P. Lefrén, som kom att utöfva ett bestämmande inflytande på hans politiska och militära åskådning. 1821 befordrad till löjtnant, erhöll H. 1823 pris för ett till Krigsvet. akad. inlämnadt svar på frågan Om lämpligaste sättet för officerares bildande och 1824 för en skrift Om den topografiska teckningskonsten. 1829 befordrades han till kapten samt förordnades att förestå föreläsningarna i taktik och strategi vid ingenjörkårens läroverk. 1830 inrättades för H. en lärarplats vid Högre artilleriläroverket på Marieberg i taktik, strategi och krigshistoria, hvilken han innehade i 27 år. 1831 inrättade han i Stockholm en privat läroanstalt för unga officerares bildande, hvilken han förestod till 1856. Han författade själf alla läroböcker för densamma. H. hade stor andel i den för arméns bildning viktiga författningen af 1835, enligt hvilken studentexamen uppställdes som villkor för antagande till officer samt efter studentexamen en militärexamen inför en examenskommission i militärdistrikten. 1836--56 var han medlem af denna kommission i 4:e militärdistriktet. Under 1830-talet utvecklade H. vid sidan af sin dubbla lärarverksamhet ett flitigt militärt författarskap. Han redigerade 1833--35 och 1844--60 Krigsvet. akad:s tidskrift, invaldes i denna akademi 1836 och blef snart dess ledande ande; 1843--68 var han dess sekreterare. Akademiens högsta pris vann H. 1836 för en skrift: Om stående härar och folkbeväpning, i hvilken han uppträdde mot den enligt hans åsikt vådliga läran om möjligheten att ersätta yrkesarméer med folkbeväpning. S. å. blef H. utnämnd till major i armén och började vid denna tid genom några polemiska artiklar om ministerstyrelse äfven sin politiska skriftställarverksamhet. -- 1839--41 gjorde H., med understöd af statsmedel, resor i nästan alla europeiska länder för att studera deras militärinrättnmgar, i synnerhet krigsundervisningsanstalter och topografiska arbeten, hvarom han sedan i Krigsvet. akad:s handlingar lämnade utförliga underrättelser. 1843 blef H. öfverstelöjtnant i armén samt 1844 major i Topografiska kåren och adjutant hos konung Oskar I, 1848 öfverstelöjtnant i Topografiska kåren och 1850 öfverste i armén. S. å. tog han afsked ur konungens stab, emedan hans ställning som konungens adjutant lade hinder i vägen för hans publicistiska verksamhet, och började i dec. 1851 utgifvandet under eget namn af "Svenska tidningen" ett publicistiskt organ, som, till sin hufvudriktning konservativt, dock i flera afseenden hyllade liberala tendenser och hvars bemödanden att höja tonen i svensk politisk journalistik liksom den lifliga framställningens språkliga förtjänster vunno berättigadt erkännande. När H. 1856 utnämndes till chef för Topografiska kåren, upphörde han att vara tidningens synlige utgifvare, men behöll dock ledningen af densamma till 1859, då den till följd af bristande uppmuntran måste nedläggas. H. föreslog utgifvandet af Topografiska kårens förut af politisk skuggrädsla hemlighållna kartverk samt utvidgade genom utverkande af större anslag kårens verksamhet. 1861 förordnades han till led. i landtförsvarskommittén och utnämndes 1862 till generalmajor. -- H. var jämväl lifligt intresserad för en reform af elementarundervisningen i riktning af de lefvande språkens tidiga begynnande i skolan, de dödas framflyttning, ämnesläsning, fri flyttning m. m. Sina åsikter på detta område förfäktade han varmt i Om studentexamen och elementarläroverkens brister etc. (1843) och Om läroverksfrågorna etc. (1846), af hvilka den senare utgör ett genmäle på F. F. Carlsons broschyr "Om svenska elementarläroverken och deras förbättring" (1843). Till följd af sina pedagogiska åsikter invaldes han 1846 i Nya elementarskolans direktion (hvilken de med honom liktänkande Lefrén och Hartmansdorff då tillhörde) samt blef 1862 efter Lefrén ordf. i denna direktion. 1868 valdes han af Västerbottens läns landsting till riksdagsman i Första kammaren, där han tog en liflig del i debatterna, särskildt ifrande för en effektiv arméreform på grundvalen af indelningsverkets bibehållande. -- Utom redan nämnda arbeten utgaf H. bl. a. Lärobok i artilleriet etc. (1833; 4:e uppl. 1866), Lärobok i befästningskonsten etc. (1836; 3:e uppl. 1864; no. öfv. 1838), Om en ministerstyrelses lämplighet för Sverige (1836), Om ståndsval och allmänna val etc. (1844) och Kriget emellan Tyskland och Frankrike (1870; ny uppl. s. å.). H. var en synnerligen liflig natur, varmt intresserad för en mängd frågor, rörande hvilka han aldrig skydde att säga sitt ord. För den svenska officersbildningen egde han en banbrytande betydelse och utöfvade äfven som lärare och författare stort inflytande på densamma. Som publicist intog han ett aktadt rum och anses för en af skolreformernas mest framstående målsmän. Den varmaste fosterlandskärlek bildade grundtonen i hans väsen och var den eggande drifkraften i hans mångskiftande offentliga verksamhet.
</img>
2. Artur Immanuel H., den föregåendes son,
språkforskare, Nordiska museets grundläggare,
f. 30 nov. 1833 i Stockholm, d. 27 maj 1901 på
Skansen, där han äfven 4 febr. 1902 fick sitt
sista hvilorum (se fig.). H. blef student i Uppsala
1854, promoverades 1860 till filos. doktor, utnämndes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
