Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides / 209-210 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hedjra - Hedlinger, Johan Karl

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

året. För att slippa dylika tidsödande
räkneoperationer använder man äfven tabeller,
där alla data finnas noggrant uträknade. Se
Wüstenfeld, "Vergleichungs-tabellen der
muhammedanischen und christlichen zeitrechnung"
(1854), och Mahlers fortsättning af dem (1887).
K. V. Z.


Hedlinger, Johan Karl, medaljör, f. 28 mars
1691 i Seewen, nära staden Schwyz i Schweiz,
d. 14 mars 1771 i Schwyz, sattes 1710 i lära
hos en guldsmed och myntmästare Krauer i Sion
(Valais), flyttade med denne 1711 till Luzern,
deltog 1712 i Toggenburgkriget, flyttade 1715
med Krauer till Montbéliard (Mümpelgard) och
började där gravera medaljer. För att vidare
utbilda sig for han 1716 till Nancy, där han
lärde under Saint Urbain, och 1717 till Paris,
där Roettiers och Launay voro hans gynnare. Efter
att ha uppehållit sig där i ett år erhöll han
anbud af baron Goertz, som i svenska statens
angelägenheter vistades i Paris, att öfvertaga
ledningen af Sveriges myntverk. H. mottog detta
af lysande ekonomiska villkor åtföljda anbud och
utnämndes till k. medaljör. — Bland H:s första
arbeten efter ankomsten till Stockholm voro
de s. k. "Goertzska karolinerna" från 1718,
riksdalern med de vända lejonhufvudena (en
nyhet), åtminstone ett af nödmynten ("Hoppet")
samt — framför allt — en stor medalj öfver
Karl XII:s död, som genast väckte allmänt
bifall. Sedan följde i ständig växling en mängd
arbeten af allt högre ordning. Genom denna
sin verksamhet höjde H. svenska medaljkonsten
till samtidens förnämsta. Utan tvifvel var det,
enligt hans eget erkännande, umgänget med den
klassiskt bildade Keder, som i väsentlig mån
inverkade på hans nya riktning, som utmärker
sig för en från "förkonstling frigjord, af
antikens konst påverkad stil". Äfven andra
framstående konstkännare, en K. G. Tessin,
en Hårleman, en Berch, hade sin andel i H:s
rika konstnärsutveckling. Denna sökte och fann
han dessutom på flera resor. 1726 anträdde
han en resa till Italien öfver Tyskland,
Holland och Schweiz. I Rom uppehöll han sig
länge och utförde där medaljer öfver påfven
Benedictus XIII. Återkommen efter halftannat år,
begynte han sin berömda svenska konungalängd,
som sedan utfördes dels af honom själf, dels af
D. Fehrman. Ständigt hade han att afslå anbud
från utlandets regenter: så från tsar Peter
(1723), från konung August af Sachsen-Polen
(1728), från kejsarinnan Anna (1730). Emellertid
utförde han med vederbörligt tillstånd flera
arbeten för utlandet och gjorde äfven resor för
samma ändamål. 1732 besökte han Köpenhamn och
vistades 1735—37 med särskildt kungligt tillstånd
i Petersburg och utförde arbeten för kejsarinnan
Anna. 1739 företog han en resa till Schweiz, där
han ingick äktenskap med en släkting, begagnade
kur för sin angripna hälsa, besökte 1742 Berlin,
där han utförde ett porträtt af Fredrik I;
år 1743 var han bosatt i Freiburg im Uechtland, men återkom
våren 1744, kvarlämnande hustrun i Schweiz. 1745
blef han på Linnés förslag led. af Vet. akad. och
utnämndes till hofintendent. Han hade emellertid
fattat sitt beslut att för alltid bosätta sig
i sitt hemland och lyckades slutligen efter
mycket motstånd genomdrifva sin önskan om ständig
tjänstledighet. D. Fehrman öfvertog med kungligt
tillstånd medaljörsbefattningen och erhöll en del
af lönen. Mot slutet af 1745 lämnade H. för sista
gången Sverige. Han begaf sig då tillbaka till
Freiburg, men bosatte sig året därefter i Schwyz,
som han sedan ej lämnade. Där arbetade han
fortfarande i sin konst, hedrad af landsmän och
främlingar, i brefväxling med sina vänner, äfven
dem i hans adoptivfosterland, samt i åtnjutande
af krafter ända till sena ålderdomen. Några år
efter hans död utgaf Chr. v. Mechel en samling i
koppar graverade afbildningar af hans medaljer,
"Oeuvre du chevalier Hedlinger" (1776); en
snarlik, något fullständigare samling såg dagen
1782, utgifven af J. K. Füssli och J. E. Haid.

H:s hem i Schwyz var ända till
fram på 1890-talet bevaradt tämligen
oförändradt som på hans tid med de föremål
och samlingar han hopbragt, men är nu
förändradt. Hans medaljsamling såldes 1893 till
Gottfried-Kellerstiftung i Zürich för 30,000
francs. H:s medaljer för Sverige uppgå till ett
stort antal, och de flesta äro af framstående
slag. I de tidigare, t. ex. de öfver Karl
XII:s död (1719), Arvid Horn (1720), Nystadska
freden (1721), Gustavianska medaljen (1723),
Ymnighetshornsmedaljen (s. å.), befinner han
sig ännu väsentligen på 17:e seklets ståndpunkt,
ehuru sträfvan efter en mjukare formgifning och
en ädel enkelhet är omisskännlig. Det är dock
först efter återkomsten från sin italienska resa,
som H. afgjordt bryter med det gamla och djärft
träder i antikens fotspår. Hufvudena uppfattas
kraftigare och mer karakteristiskt, utan att
skönhetens fordringar förbises; behandlingen
af hår, dräkter o. d. vårdas flitigt, utan att
förfalla till småaktighet, och frånsidorna få
nästan alltid symboler af mycken elegans och
träffande klarhet, i stället för de allegoriska
figurerna och scenerna. Endast sällan, såsom i
skådepenningen öfver E. Benzelius (1737), där
frånsidan framställer en hel liten relieftafla,
kan man märka ett vacklande i de grundsatser
konstnären vanligen följer. Som mästerstycken
af första rangen, såväl hvad porträtt som
sinnrika frånsidor vidkommer, kunna anföras
medaljen öfver N. Tessin (1728), Bankomedaljen
(1729), Riddarhusmedaljen (1731), medaljerna
öfver G. Cronhielm (1731; slagen 1734), Anna
Ivanowna (1735) och Osterman (1739), Ständernas
endräkt ("Concordia felix", 1739), K. G. Tessin
(s. å.), Ulrika Eleonoras död (1741), Lovisa
Ulrikas ankomst (1744), Vet.-akad, i Berlin
(1747), Fredrik den store (1750), Bernermedalj
(1752), Svenska Vet.-akad. (1760), Keder (1766),
Karl XII ("Hercules sueonum", 1769, som aldrig
präglades, utan blott finnes i gjutna exemplar)
och Konstnärens egna bilder, särskildt en
medalj från 1733, frånsidan prydd med Minervas
uggla och hans valspråk "lagom" i grekiska
bokstäfver. I denna sistnämnda skådepenning
lämnade H. kanske det yppersta profvet af den
med antiken befryndade ädelhet och den finhet,
som utgöra de mest betecknande dragen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>