Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides / 235-236 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hegermann, Diderik - Hegermann-Lindencrone, Kaj Ditlev - Hegermann-Lindencrone, Johan Henrik - Hegesias - Hegesias - Hegewisch, Dietrich Hermann - Hegewisch, Franz Hermann - Heggtveit, Hallvard Gunleikson - Hegira. Se Hedjra - Hegius, Alexander - Hegenberg-Dux, Friedrich Adam Justus, grefve von - Hegner, Ulrich

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

detta vid riksförsamlingen på Eidsvold
1814. Där var han en verksam medlem af
konstitutionskommittén, och den slutliga
redaktionen af Grundlovens § 112 (om
grundlagsändringar) lär härröra från honom. Under
vapenstilleståndet med Sverige uppehöll han
sig som kommissarie i svenska högkvarteret
i Fredrikshald. I nov. 1814 utnämndes han
till generalmajor samt statsråd och chef för
armédepartementet. 1816 tog han afsked från alla
sina ämbeten och bosatte sig (genom gifte rik)
som bruksegare i Kristiansand. Han utgaf Den
norske militaire mathematiske skoles historie
(1796). Till hans minne restes 1841 utanför
krigsskolan en 6 m. hög obelisk af sten.
O. A. Ö.

Hegermann-Lindencrone. 1. Kaj Ditlev H., dansk
general, f. 17 maj 1807, d. 22 dec. 1893, var son
till Louise H. (f. 1778, d. 1853), som 1825 utgaf
en samling särdeles intagande noveller, Danske
fortællinger (ny uppl. 1862). Han blef 1822
löjtnant, bildade och anförde 1848 en skvadron
frivilliga husarer samt utmärkte sig 1850 genom
stort personligt mod. 1857 blef han öfverste
och 1858 generalmajor och generaladjutant,
men aflägsnades 1859 efter sammanstötning
med konung Fredrik VII:s kabinettssekreterare
Berling och gaf därvid anledning till ministären
Halls afgång. Under intrycket häraf valdes
H. 1861 mot Blixen-Finecke till led. af
folketinget, men spelade där ingen roll. 1864
anförde han en division af hären och föreslog
i krigsrådet före Dannevirkes utrymmande,
att man dessförinnan skulle våga ett angrepp,
ledde sedan divisionens återtåg genom Jylland
ända till Mors samt fick därför uppbära många
hårda omdömen och öknamnet "general Baglæns";
dock uppgjorde han just i april en djärf plan
om ett angrepp på österrikiska belägringshären
vid Fredericia, men dess utförande hindrades i
sista ögonblicket af krigsministeriet. 1865—67
var H. kommenderande general på Själland. 1874
sökte H. i Om krigsaaret 1864 försvara sina
åtgärder under kriget och besvarade senare
biskop Monrads skarpa kritik med Betragtninger
i anledning af D. G. Monrads politiske breve
(1875). — Jfr J. Nörregaard, "Tre hovedpersoner
og hovedbegivenheder i krigen 1864" (1884).

2. Johan Henrik H., den föregåendes son,
dansk diplomat, f. 21 juli 1838, blef 1862
statsvetenskaplig kandidat och tjänstgjorde sedan
i utrikesministeriet. Han var ministerresident
1872—80 i Washington och 1880—90 i Rom
samt blef envoyé 1890 i Stockholm, 1897 i
Paris och 1902 i Berlin, där han jan. 1908
afslöt traktaten om tysk naturalisering
af de nordslesvigske optanternas barn.
1 o. 2. E. Ebg.

Hegesias (grek. Ἡγησίας,
lat. Hegesias). 1. Filosof i Alexandria (3:e
årh. f. Kr.), anhängare af den cyrenaiska skolan,
enligt hvilken sinnlig lycksalighet är det högsta
goda. Men misströstande
om att någonsin kunna fullständigt uppnå
detta mål, ansåg han den bästa utväg vara att
beröfva sig lifvet, för att sålunda åtminstone
blifva kvitt alla lidanden och vedermödor. H. är
således en af de äldste representanterna för den
s. k. pessimistiska världsåskådningen, och denna
lära skall han dels i muntligt föredrag, dels i
en utgifven skrift ha utvecklat med sådan styrka,
att många däraf förmåddes att förkorta sitt lif,
hvarför han erhöll tillnamnet peisithanatos (som
öfvertalar till döden). Konung Ptolemaios I säges
med anledning af detta fördärfliga inflytande
ha låtit stänga hans filosofskola. — 2. Sofist
och retor från Magnesia (omkr. 300 f. Kr.),
anses vara den, som i vältaligheten först
infört den svulstiga, s. k. asiatiska stilen.
A. M. A.

Hegewisch. 1. Dietrich Hermann H., tysk
historieskrifvare, f. 1746, d. 1812, 1780
professor i Kiel, utgaf bl. a. Versuch einer
geschichte Karls des grossen (1777), Geschichte
der regierung kaiser Maximilians I (2 bd,
1782—83), en fortsättning af V. E. Christianis
"Geschichte der herzogtümer Schleswig und
Holstein", omfattande tiden 1588—1694 (2 bd,
1801—02) och Geschichte der schwedischen
revolution (1811). — 2. Franz Hermann H.,
den föregåendes son, tysk publicist, f. 1783,
d. 1865, 1809 med. professor i Kiel, utgaf
bl. a. Einige entferntere gründe für ständische
verfassung (1816; anonym) och Politische freiheit
(1832; under pseudonymen Franz Baltisch), i
hvilka skrifter han slöt sig till reformpartiet,
understödde i dagspressen sin svåger Dahlmanns
schleswig-holsteinska politik och var en
anhängare af Malthus.

Heggtveit, Hallvard Gunleikson, norsk
kyrkohistorisk och religiös författare, f. 1850 i
Kviteseid (Telemarken), sedan 1878 folkskollärare
och klockare i Kristiania, har utvecklat en rik,
populär författarverksamhet, särskildt på det
kyrkohistoriska området. I flera monografier,
byggda på otryckt källmaterial, har han belyst
åtskilliga personligheter och strömningar
inom norska kyrkan. Hufvudverk: Norges
kirkehistorie i det 19:e aarhundrede (1905).
O. A. Ö.

Hegira. Se Hedjra.

Hegius, Alexander, en af de mest framstående
befordrarna af de klassiska studierna,
f. antagligen 1433 i Heek (Westfalen), d. 1498,
studerade under Thomas a Kempis’ ledning
och räknade själf, såsom lärare i Deventer
(sedan 1474), bland sina lärjungar Erasmus
Rotterdamus. Hans Opuscula utgafs 1503.

Hegnenberg-Dux, Friedrich Adam Justus, grefve
von, bajersk statsman, f. 1810, d. 1872, invaldes
1845 i bajerska deputeradekammaren, slöt sig
där till det liberala partiet och var 1848—65
kammarens president. Som konseljpresident samt
minister för kungliga huset och utrikes ärendena
sedan 1871 höll han utan fientlighet mot det
nya Tyska riket på Bajerns själfständighet inom
riksförfattningens ram och vann för sig flertal
i landtdagen.

Hegner, Ulrich, schweizisk skriftställare,
f. 1795 i Winterthur, d. 1840, var 1805 medlem
af rådet i sin fädernestad och 1812—13 af
regeringen i Zürich. H. var en utmärkt realistisk
hembygdsskildrare och författade bl. a. Die
molkenkur (1812–19);

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>