- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides /
237-238

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hegner, Ulrich - Hegumenos - Hegyallya - Hehn, Victor - Heiberg - Heiberg, Peter Andreas

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ny uppl., i 3 bd, 1827) och dess
fortsättning Suschens hochzeit oder die
folgen der molkenkur
(1819), vidare Salys
revolutionstage
(1814) samt Hans Holbein
der jüngere
(1827) och Beiträge zur nähern
kenntniss und wahren darstellung J. K. Lavaters

(1836). Hans samlade arbeten utkommo 1828—30
i 5 bd. Se biogr. af Waser (1901).

Hegumenos [nygrek, uttal: igu-],
grek. (eg. anförare, öfverhufvud), prior i
grekisk-katolskt kloster.

Hegyallya [he’djalja],
ung., "bergssluttning", trakytisk bergskedja
i ungerska komitaten Sáros, Abauj-Torna och
Zemplen, går från trakten af Eperjes mot s. i
en båge mellan floderna Tarcza och Hernad
i v. samt Toplya och Bodrog i ö. till trakten
af Tokaj. Bergskedjan kallas i sin norra del
Simonkaberget, efter sin högsta topp, Simonka
Tokaj (1,092 m.), i sin södra Tokajbergen
(med högst 787 m. höjd). Dessa senare ha yppig
vegetation och rika vindistrikt. I vinkeln mellan
Nagy Tokaj och Sáros-Patak växa de drufvor,
af hvilka pressas det världsberömda Tokajvinet.
(J. F. N.)

illustration placeholder

Hehn, Victor, tysk kulturhistoriker,
f. 1813 i Dorpat, d. 1890 i Berlin, lärare
i Pernau och vid universitetet i Dorpat,
1851—55 förvisad till Tula som misstänkt för
deltagande i politiska stämplingar, 1856—73
öfverbibliotekarie i Petersburg, skref arbeten,
hvilka äro att betrakta som förstudier till en
europeisk kulturhistoria. Die physiognomie der
italienischen landschaft
(1844) var fröet till
Italien. Ansichten und streiflichter (1867;
9:e uppl. 1905), vidare märkas Das salz (1873;
2:a uppl. 1901), Kulturpflanzen und haustiere
in ihrem übergang aus Asien nach Griechenland
und Italien sowie in das übrige Europa

(1870; 7:e uppl. 1902), ett både genom sina
resultat och sin filologiskt historiska metod
epokgörande verk, Gedanken über Goethe (1887;
6:e uppl. 1906) och Über Goethes Hermann und
Dorothea
(1893; 2:a uppl. 1898), hvilka räknas
bland Goetheforskningens yppersta arbeten, De
moribus ruthenorum
(1892), dagboksanteckningar
från Ryssland af högst ironisk och skeptisk
art, Tagebuchblätter (s. å.) och Reisebilder
aus Italien und Frankreich
(1894; 2:a
uppl. 1906). H. tillhör genom sitt skarpsinne
och sitt stilistiska mästerskap Tysklands
andliga koryféer under 1800-talet. Jfr H:s
briefe an H. Wichmann
(1890). Se biogr. öfver
H. af O. Schrader (1891), Th. Schiemann (1894)
och R. M. Meyer, "Deutsche charaktere" (1897).
R—n B.

Heiberg, en urspr. norsk släkt, från Justedalen,
som utgrenat sig vida i både Norge och
Danmark. Jfr G. Heiberg, "Slægten H." (1904).

illustration placeholder

1. Peter Andreas H., dansk författare, f. 16
nov. 1758 i Vordingborg, d. 30 apr. 1841 i
Paris, blef 1774 student och tog 1777 filologisk
examen, gjorde 1779 sitt inträde i litteraturen
med en öfv. af Mendelssohns "Phædon", men
måste s. å. för skuld fly till Sverige, vistades
ett år i Uppsala och tog till sist värfning som
soldat. Med en farbroders hjälp kom han 1782
till Bergen, blef kontorist där, gjorde sig känd
genom sina sällskapsvisor och skref sitt första
skådespel Forvandlingerne (efter ett motiv af
Cervantes), som ej uppfördes förrän flera år
därefter. 1785 återkom han till Köpenhamn, blef
1787 translator och var dessutom medhjälpare
åt notarius publicus. 1790 gifte han sig med
den 16-åriga Tomasine Buntzen (se Ehrensvärd
6
). Han var ej revolutionär eller republikan —
väl snarast intelligensaristokrat —, men en
utpräglad förespråkare för frihet, i synnerhet
tryckfrihet, och en oförfärad fiende till allt
slags orättfärdighet och godtycke, fördomar och
missbruk. Han var därjämte en häftig och stridbar
karaktär och blef därför lätt hänsynslös i sin
kamp för hvad han ansåg rätt. Starkt påverkad
af franska upplysningsfilosofien, tog han under
revolutionens utveckling öppet parti för denna
mot den engelska politiken och dess ledare samt
kom därigenom i strid med myndigheterna. Hans
varma fosterländska sinne harmades öfver de
invandrade tyskarnas högmod gentemot landets egna
barn, det inflytande de utöfvade, det beskydd de
åtnjöto. Ett första aflopp för sin kvickhet och
kritik fann han i Rigsdalersedlens hændelser (16
hftn, 1787—93), en satirisk samhällsroman (efter
engelsk förebild). Dess ram — riksdalersedeln
berättar själf sina öden på vandringen från
ficka till ficka — gaf honom tillfälle till
löst förenade uppsatser om alla slags frågor
af allmänt intresse. Häri upptogs 1789 det
lilla skådespelet Virtuosen, riktadt mot de
tyske äfventyrarna, medan komedien De vonner
og de vanner
(1792), som gjorde utomordentlig
lycka, men hvars vidare uppförande förbjöds
af regeringen, skarpt angrep begäret efter
adelstitlar, men tillika innehöll en grof
gliring åt de tyske landtofficerarna. Bland hans
andra rätt obetydliga skådespel äro de lustiga
sångstyckena Indtoget (1791) och Chinafarerne
(1792), ett slags förelöpare till sonens senare
vådeviller. H. tog mycken del i klubblifvet,
och hans visor blefvo honom ett medel att
gifva uttryck åt sina politiska tankar;
ett par af dem ådrog honom höga böter,
närmast genom myndigheternas oförstånd
och ordvrängande tolkning, men de vunno
stor bevågenhet hos Köpenhamns borgerskap,
som prisade hans frisinne. Förbittrad öfver
den elaka förföljelse han vardt utsatt för,
blef han våldsammare och oförsonligare i sina
angrepp, i synnerhet som han 1798 kände sig
djupt besviken och förorättad öfver att ej få
det lediga ämbetet som notarius publicus. Under
det han i Politisk dispache djärft häfdade, att
konungen var statens högste ämbetsman och att
folket hade anspråk på offentlig redogörelse för
finansernas tillstånd och skatternas användning,
gaf han i en andra artikel (i tidskriften "For
sandhed"), kallad Sproggranskning, sin

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:25 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbk/0135.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free