Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides / 251-252 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Heidenhain, Rudolf Peter Heinrich - Heidenheim - Heidenstam - Heidenstam, Peter von - Heidenstam, Gerhard Johan Balthasar von - Heidenstam, Karl Gustaf Verner von

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ega äfven hans arbeten öfver lymfbildningen,
njursekretionen och uppsugningen, hvilka
äro offentliggjorda i en serie afhandlingar i
"Archiv für die gesammte physiologie". På uppdrag
af preussiska kultusministeriet utgaf H. 1879
en mycket upplysande skrift, Die vivisektion
im dienste der heilkunde (2 :a uppl. 1884).
R. T—dt.

Heidenheim [ha’jdenhajm], stad i
württembergska kretsen Jagst, vid Brenz. 12,173
inv. (1905). Latinskola, realskola, högre
väfskola, betydlig tillverkning af bomulls-,
linne- och yllevaror, maskiner, cigarrer m. m. I
närheten af H. fanns fordom en romersk koloni,
hvarom många graffynd vittna.
(J. F. N.)

Heidenstam, von, svensk adlig ätt, härstammande
från arkiatern Peter Petersen (se H. 1), som
1770 adlades med namnet von H.

1. Peter von H., läkare, f. 11 aug. 1708 i
Heide, Holstein, d. 8 jan. 1783 i Stockholm,
hette urspr. Peters, men antog senare
namnet Petersen, blef med. doktor i Frankfurt
a. O. 1736, lifmedikus hos hertig Karl Fredrik
af Holstein 1737 och med. professor i Kiel 1744.
Han kom 1746 till Sverige och blef 1747
lifmedikus hos arfprinsen Adolf Fredrik,
som kort efter sin tronbestigning utnämnde honom
(1752) till arkiater och 1770 adlade honom.

2. Gerhard Johan Balthasar von H., den
föregåendes son, diplomat, f. 13 juni 1747 i
Kiel, d. 22 maj 1803 i Stockholm. Efter att
ha tjänstgjort som e. o. kanslist i
Utrikesexpeditionen, kanslijunkare och andre
sekreterare i Presidentkontoret utnämndes H.
till legationssekreterare och 1782 till
minister i Konstantinopel. Han fick där
på hösten 1783 order att egga turkarna till
motstånd mot Ryssland och bidrog äfven
genom sina råd och eggelser till Turkiets
krigsförklaring mot Ryssland på hösten
1787. Därefter erhöll han uppdraget
att söka förmå Turkiet till ett
subsidiefördrag med Sverige. Han lyckades
verkligen 12 juli 1789 afsluta ett fördrag,
hvarigenom Turkiet förband sig att årligen till
Sverige betala 1 mill. piaster, så länge kriget
varade, mot förpliktelse för Sverige att ej utan
öfverenskommelse med turkarna sluta fred.
Då Gustaf III icke desto mindre ensidigt
afslöt freden i Värrälä med Ryssland 1790,
blef H. af de häröfver förtretade turkarna
utsatt för förolämpningar. Till följd däraf
begärde och erhöll han afsked från ministerposten
(1791). Han bosatte sig därefter i Smyrna,
men återvände 1802 till Sverige.


3. Karl Gustaf Verner von H., den
föregåendes brorsons son, författare, son till
öfveringenjören vid lots- och fyrinrättningen
Nils Gustaf von H. (f. 1822, d. 1887),
som bl. a. uppförde fyrarna vid Paternoster
och Bogskär (se d. o.), föddes 6 juli 1859 på
Olshammar, Hammars socken, Örebro län, visade
tidigt liflig fantasi och konstnärliga anlag.
För att stärka den unges vacklande hälsa sändes
han till södern och vistades under flera år dels
i södra Europa, dels i Egypten och Orienten samt
aflade endast få och korta besök i hemlandet. I
afsikt att utbilda sig till målare begaf han sig
till Paris, där han studerade på Gérômes
ateljé, men ganska snart fann, att hans rätta
uttrycksmedel icke var färgerna, utan orden
(se dikten De glada konstnärerna). Till Sverige
återvände han först 1887 och debuterade följande
år med diktsamlingen Vallfart och vandringsår (2:a uppl. 1900),
hvilken inleder ett nytt skede i den svenska
litteraturens historia. I motsats mot den då som
litterärt mod rådande naturalistiska riktningen
sökte H. nämligen återväcka en fantasifull
och färgrik dikt, hvilken ej var bunden vid ett
exakt återgifvande af den yttre verkligheten,
utan betonade subjektivitetens betydelse,
inbillningens suveränitet, och till sitt lynne
var motsatsen mot det realistiska "gråvädret".
H:s ämnesval — till stor del österländska
stämningar och berättelser — och åskådning, en
yster, ungdomstrotsig njutningslära, en naiv
skönhetsdyrkan, voro båda lika nya element i
vårt lands vitterhet. H. hade haft en helt annan
utvecklingsgång än flertalet af våra författare;
under sin utomlandsvistelse hade han haft
lättare att iaktta de tecken, som bebådade
den naturalistiska konstepokens fall. Med
stor målerisk glans förhärligade han det gamla
Österlandet ("Damaskus") med dess blandning af
njutningslystnad och kontemplation, dess sundhet
och glädje, skönhet och omedelbarhet, men gaf
också en personligt betonad reflexionspoesi
("Ensamhetens tankar"). Sina litterära
protestidéer utförde han vidare i polemiska
dikter (Bing-Bang-Bång, i "Svensk tidskr." 1890)
samt de båda ströskrifterna Renässans (1889) och
Pepitas bröllop (1890; da. öfv. s. å.), hvilken
sistnämnda är en fingerad litteraturkritik,
skrifven af H. och Oskar Levertin, som af
H. förts från realismen, hvars svar kom i Tor
Hedbergs "Glädje". Förutsägelsen om, att vår
litteratur stod inför en "renässans", hvars
första tecken var hans egen diktning, slog in
genom Frödings, Hallströms, Selma Lagerlöfs
m. fl:s alstring, som bjöd på såväl exotisk
som fördjupadt nordisk stämning. Samtidigt
utgaf H. reseskisserna Från Col di Tenda
till Blocksberg (1888; no. öfv. 1889) och
den färgrika turistromanen Endymion (1889;
2:a uppl. 1894; öfv. till da. 1889, till
ty. 1892 och till holl. 1900). 1892 följde det
till anläggning och syften betydligare, stora
eposet Hans Alienus (ty. öfv. 1901), jämte
Atterboms "Lycksalighetens ö" vår litteraturs
enda faustiskt universella. Dess tre delar,
"Löftet", som skildrar det moderna Rom,
"Hades", en vision af Sardanapals skönhetsrike,
och "Hemkomsten", som tilldrar sig i nutidens
Sverige, bilda en fantastisk lefnadssaga om en
pilgrimsfärd genom tider och länder för att finna
skönheten i dess högsta potens. Angreppen här
på 1800-talet gällde framför allt dess brist på
omedelbarhet: "adertonhundratalet är icke lif,
det är resonemang", och dess ringaktning för
harmonien. Sällsynt praktfulla skildringar och
en, framför allt i de versifierade partierna,
lysande framställningskonst ("Pilgrimens
julsång", "Tvillingbröderna") göra "Hans Alienus"
till en färgstark och bländande bok, hvars stora
dimensioner i anläggning och mål likväl hindrade
den att göra intryck på en större läsekrets. Den
andra samlingen Dikter (1895;

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>