- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides /
311-312

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Helig

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ålder varit förbjudet, eller: det är
farligt. Myter uppkomma för att förklara
tabureglers uppkomst. Men det primitiva
föreställningssättet torde bäst återgifvas med
den förklaringen, att detta föremål eller denna
varelse, åtminstone vid detta tillfälle, har
något öfvernaturligt i sig eller, för att använda
ett annat, af Mavillier och andra forskare efter
biskop Codrington upptaget melanesiskt ord, är
mana. Detta och de otaliga motsvarande orden i
andra naturfolks språk ha återgifvits med "gud"
eller "gudomlig", hvilket är vilseledande, enär
det ej behöfver innebära någon relation till en
viss gudom eller ens kunskap om en sådan. Allt,
som väcker förvåning, som skiljer sig från
det vanliga, är mana: en person, t. ex. en
trollkarl, med ovanlig begåfning, ett djur med
ovanlig styrka, vissa vattendrag, en konstigt
formad klippa, ett ovanligt buller. Allt sådant
beror på en inneboende öfvermänsklig kraft,
ett slags andestoff eller laddning med ett slags
elektricitet, som är ytterst värdefull, enär makt
och duglighet komma däraf. En mäktig mans själ
och andarna ha mana i sig, men icke en vanlig
simpel individs själ. Det gäller för stammen
att taga vara på mana. Men den är på samma
gång farlig. Utan försiktighetsmått verkar den
förstörande. Närmast kan mana sålunda återgifvas
med "öfvernaturligt". Mana är det öfvernaturligas
positiva innehåll, tabu dess negativa sida, dess
farlighet och de förbud och regler, som däraf
föranledas. I tabu kunna ingå bestämmelser,
tillhörande det sedliga lifvet. Men till sitt
väsen äro tabureglerna sedligt indifferenta. Det
är icke frågan om godt och ondt eller ens heligt
eller orent. Detta visar sig bäst däraf, att
det, som är tabu, på ett senare stadium kan bli
vare sig heligt eller orent, vare sig alltför
gudomligt eller alltför djäfvulsbesmittadt,
för att vara tillåtet. Det latinska ordet sacer,
liksom det franska sacre, betyder både "helig"
och "förbannad". Tabu angifver helt enkelt:
du får icke!

2. En antydan om ett slags sedlig skillnad
framkommer på tabustadiet stundom, i det att
mana, kraften, kan betecknas som välgörande
eller illvillig, och ett särskildt ord
kan finnas, som anger en kraft af skadlig
art. (Jfr Magi.) Egentligen inträder det
nya stadiet i helighetsbegreppets historia,
då personliga gudamakter framträda, med
hvilkas kult och maktområde tabu och mana
sättas i förbindelse. Tabu uppdelar sig eller
bestämmes närmare på två linjer: antingen blir
det orent i motsatsen rent-orent eller heligt
i motsatsen heligt (gudomligt)-icke-heligt,
profant. Anledningarna, hvarför det ena och
icke det andra inträder, kunna vi oftast
ej uppspåra. Svinet har flerstädes varit
tabu. Grekerna visste, att svinkött var judarna
förbjudet, men de voro, enligt Plutarchos,
icke på det klara med, om judarna afskydde
svin som orena eller höllo dem i gudomlig
vördnad. Judarna själfva hade, som bekant, saken
mycket klar. Men deras kringboende anförvanter
syrerna, som ej heller fingo äta svinkött,
kunde ej ge besked. Vid det stora templet i
Hierapolis höllos, enligt skriften "Om den
syriska gudinnan", svin, som ej fingo slaktas
eller ätas. Några trodde, att de voro heliga,
andra, att de voro orena. På Kreta och i Persien
aktades svin heliga och åtos ej. Den israelitiska
gudstanken uteslöt möjligheten af heliga, åt
gudomen helgade djur. Där blefvo alla förbjudna
djur orena. I den fornpersiska religionen,
Mazdadyrkan, liksom i Indien, räknades särskildt
kon för så helig och gudomlig, att den därför ej
fick ätas. Heligt är det, som tillhör gudomen,
åt honom afskildt eller vigdt, därför förbjudet
för människor. Endast under särskilda villkor,
reningar och förberedelser, få eller våga
de nalkas och bruka det heliga. Undantagsvis
innebar helgandet åt gudomen ett gudomligt
bann till död och förstörelse, såsom, icke
utan samband med Jahvemedvetandets exklusiva
och öfverväldigande art, i fråga om de
"tillspillogifna" kanaaneiska städerna vid
den israelitiska eröfringen (5 Mos. 2: 34;
3, 6 m. fl.; 1 Kon. 20: 42. Jfr Hes. 44: 29;
Sak. 14: 11). Alltid betyder helighet, att
något är taget i beslag eller fylldt af det
gudomliga. Därför är offret heligt. Människan
träder där utanför det vanliga lifvets och
innanför det gudomligas sfär. Vanligen kräfvas
särskildt utrustade personer, offerpräster, dock
ej alltid, t. ex. i Kina. De riter, som föregå
och efterfölja offret, ha bl. a. till syfte att
förhindra det heligas farliga inverkan på dem,
som deltaga i offret, och på dem, med hvilka
dessa sedan komma i beröring. Gemensamt för det
profana (icke-heliga) och det rena är, att båda
kunna fritt brukas. Ett icke-heligt rum får utan
vidare beträdas. Ren föda får ätas. Betecknande
för detta stadium är, att helig och oren
i viss mån äro korrelata — änskönt ingalunda
sammanfallande. Det framträder ännu i 3 Mos. 10: 10,
där det talas om skillnaden "mellan heligt
och profant, mellan orent och rent". Ordningen
är anmärkningsvärd. Motsatsen mot helig
(hebr. kadosch) är icke något dåligt, utan helt
enkelt det vanliga (hebr. chol). David, som kom
hungrig med sina män till prästen Abimelek i Nob
och fick höra, att där fanns endast heligt,
åt gudomen egnadt bröd, förklarade, att fastän
företaget var helt vanligt, af profan natur,
egde hans män den till kriget hörande heligheten
och kunde äta skådebröden (1 Sam. 21: 5).

3. Bestämmelserna om heligt-profant och
orent-rent ha, till följd af de
två profetreligionernas, mosaismens och
zoroastrismens, gudsbegrepp, där fått en
särskild betydelse och enhetlighet. I Vendidad
(se Avesta) äro lagarna om renhet ocb orenhet
ställda under den synpunkten, att de rena och
det rena, först och sist de rena elementen,
luft, eld, jord, vatten, utgöra Ahura Mazdas
skapelse, och att orena djur och människor
och ting tillhöra djäfvulen, Angra Mainyu.
Renheten är en kamp mot djäflarna. Så strängt
genomföres den synpunkten, att Mazdadyrkarens
lik är orent, alldenstund hans död innebär en
seger för de onde andarna, men den ogudaktiges
lik är rent, alldenstund hans död utgör en
seger för det godas värld. Här blir sålunda
orent motsats mot gudomligt. I Moseböckerna,
särskildt i den 3:e, äro mosaismens renhetsbud
och helighetslagar sammanförda. Först senare,
af den rabbinska lärdomen, genomfördes den
principen, att det orena härrör från onda andar
och afguderi (jfr 1 Kor. 10: 20). Men redan i
G. T. står orenhet i motsats mot det gudomliga:
helighet och orenhet tendera till att bli
motsatser.

4. Enligt G. T. är Jahves helighet sådan,
att ingen kan se honom och lefva (2 Mos. 33: 20;
Es. 6: 5). Trots folkets förberedelse
eller helgande måste enhvar, som rörde vid
berget, dö (2 Mos. 19). Icke ens prästerna fingo
komma för långt (v. 24). Död drabbar den, som
ohelgad kommer vid de heliga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:43 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbk/0172.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free