- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides /
455-456

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henrik VII - Henrik den svarte - Henrik, Hertig af Sönderjylland - Henrik Hartmanni - Henrik Johansson från Norge. Se Henricus Johannis Norvegus - Henrik Julius - Henrik Karlsson - Henrik Lejonets orden - Henrik Raspe - Henriksen, Henrik. Se Hjelmstjerne - Henrik Skatelar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Då det snart visade sig, att detta ej skulle
lyckas, måste han stödja sig på de förre, under
det guelferna funno hjälp hos konung Robert af
Neapel. Under förberedelserna till ett fälttåg
mot honom afled H. i Buonconvento 24 aug. 1313
så plötsligt, att snart rykten spridde sig,
att han blifvit förgifven.

Litt.: Gebhardt, "Handbuch der deutschen
geschichte" (2:a uppl. 1901), "Jahrbücher der
deutschen geschichte": Henrik I. af G. Waitz
(3:e uppl. 1885), Henrik II. af S. Hirsch,
R. Usinger, H. Paps och H. Bresslau (3 bd,
1862–76), Henrik III af E. Steindorff (2 bd,
1874–81); Richter, "Annalen des deutschen
reiches im zeitalter der Ottonen und Salier"
(2 bd, 1890), Meyer von Knonau, "Jahrbücher des
deutschen reiches unter Heinrich IV. und V." (6
bd, 1890–1907). (Jfr ock den under art. Gregorius
VII
anförda litteraturen); "Jahrbücher der
deutschen geschichte" (Henrik VI. af T. Toeche,
1867), Jastrow och Winter, "Deutsche geschichte
im zeitalter der hohenstaufen" (2 bd,
1897–1901), Wenck, "Klemens V. und Heinrich
VII." (1882), Lindner, "Deutsche geschichte
unter den habsburgern und luxemburgern" (1890).
1-9. T. H-r.

Henrik den svarte (ty. Heinrich der schwarze),
grefve af Schwerin tillika med sin broder Gunzel
(d. 1221), tvangs 1214 att erkänna Valdemar Sejr
som länsherre och drog 1220–21 till Heliga
landet. Under hans frånvaro gaf Valdemar halfva
Schwerin till Gunzels dotter Ida, som gifte sig
med konungens oäkta son Nils. Af harm däröfver
tog H. 1223 med list Valdemar och hans äldste
son till fånga på Lyö samt tvang konungen, efter
att vid Mölln ha besegrat den danska hären 1225,
till en hård förlikning. H. deltog äfven i slaget
vid Bornhöved 1227 och dog 1228.
E. Ebg.

Henrik, hertig af Sönderjylland, den siste
ättlingen af konung Abels släkt, hertig
Valdemar V:s son, blef hertig 1364 och deltog
i förbundet mot Valdemar Atterdag 1368, men
slöt sig senare till konungen af fruktan
för de holsteinske grefvarnas makt. Han
dog barnlös 1375, ett par månader före
Valdemar. Hans änka, Kunigunda, dog omkr. 1385.
E. Ebg.

Henrik Hartmanni, biskop i Åbo 1366–67, nämnes
tidigast, 1340, som kyrkoherde i Sääksmäki
socken, sedermera, 1353, som domprost i
Åbo. När biskop Hemming 1366 aflidit, skall
H. af domkapitlet enhälligt blifvit vald
till dennes efterträdare. Påfven hade dock,
redan under Hemmings lifstid, förbehållit
sig rätten att vid inträffande ledighet själf
besätta Åbo biskopsstol, hvarför H. begaf sig
till påfvens residens i Avignon; han fick
påfvens stadfästelsebref 5 okt. 1366, men
dog på återvägen till hemlandet, 1367. Två
genom honom utverkade bullor, bägge af 22
okt. 1366, tillförsäkra den finska kyrkan
åtskilliga förmåner. I den ena tar nämligen
påfven den finske biskopen, kyrkan äfvensom
hela prästerskapet i sitt synnerliga skydd
och bekräftar dem i besittningen af all deras
närvarande och framtida med rätta förvärfvade
egendom. I den andra bullan tillerkänner påfven
biskopen rättighet att efter eget godtfinnande
besätta vissa gäll, hvilkas bortgifvande
dittills varit påfven ensam förbehållet.
R. H.

Henrik Johansson från Norge. Se Henricus Johannis
Norvegus.


Henrik Julius, hertig af
Braunschweig-Wolfenbüttel, tysk dramatisk
författare, f. 1564, d. 1613, skref under de
s. k. engelske komedianternas inflytande tolf
skådespel (utg. af Tittmann 1880), som han lät
uppföra på sin teater i Wolfenbüttel. De äro
hemska, anlagda på sceneffekt och i motsats
mot Hans Sachs’ skrifna på prosa. Se Ludewigs
skrift om H. (1833).

Henrik Karlsson (lat. Henricus Caroli),
ärkebiskop i Uppsala, var bördig från Åbo
stift. Han säges länge ha tillhört Birgittas
umgänge i Rom och tillhörde sålunda, liksom hans
företrädare Birger Gregersson och många andra
af kyrkans styresmän i den tidens Sverige, den
af den ryktbara sierskan företrädda religiösa
riktningen. Efter att flera år som kanik ha
tillhört Uppsala domkapitel valdes han 1383
till ärkebiskop, slöt sig vid brytningen efter
Bo Jonssons död till det nationella partiet
och deltog i de viktigaste uppgörelserna med
drottning Margareta, åt hvilken han äfven kunde
försträcka en summa penningar mot inkomsterna
af Jämtland som pant. Likaså var han med om
det ryktbara unionsmötet i Kalmar 1397 och
Eriks af Pommern kröning samt var en af de
tio svenskar, som satte sina sigill under
det tillämnade unionsdokumentet. Han åtnjöt
stort anseende hos drottningen, utan att dock
kraftigare deltaga i sin tids politiska lif;
i stället synes han med intresse egnat sig
åt sin ekonomi, var en förmögen man och god
hushållare, låg i ganska stora affärer och
lade under ärkebiskopsbordet många gårdar. Han
dog i mars 1408. I sitt testamente insatte han
domkyrkan som universalarfvinge, men drottning
Margareta säges ha satt sig i besittning af hans
skatter, och hans död betecknar inbrottet af en
period af strider mellan Uppsala domkyrka och
unionsregenterna, hvilka försökte intränga
sina gunstlingar på ärkebiskopsstolen.
Ebd.

Henrik Lejonets orden (Braunschweigsk orden). Se
Ordnar.

Henrik Raspe, landtgrefve af Thüringen, tysk
motkonung, son till landtgrefven Herman I,
blef vid sin brorson Herman II:s död 1241
landtgrefve. På påfvens befallning och af det
påfliga partiet bland furstarna valdes han 1246
i Veitshöchheim (nära Würzburg) till tysk konung
och lyckades s. å. mellan Main och Nidda besegra
kejsar Fredrik II:s son konung Konrad. Därmed
voro emellertid hans framgångar slut, och redan
16 febr. följande år afled han på Wartburg. Med
"prästkonungen", såsom H. kallades, utdog den
thüringska landtgrefvesläkten på manssidan.
(T. H-r.)

Henriksen, Henrik. Se Hjelmstjerne.

Henrik Skatelar (Skadelår), dansk prins, son
till konung Sven Estridssons son Sven, äktade
drottning Margareta Fredkullas brorsdotter,
Ingerid Ragnvaldsdotter. Hat och afund mot
kusinen Knut Lavard dref honom att upphetsa
först kung Nils och sedan dennes son Magnus emot
Knut, och han var otvifvelaktigt upphofsmannen
till och verksam deltagare i mordet på denne
1131. Då han senare öfvertalade Nils att
återkalla Magnus från landsflykten, framkallade
han därigenom det inbördeskrig, som slutade med
slaget vid Foteviken (se d. o.) 1134, där både
han själf och Magnus stupade. Hans lättfärdiga
hustru, som en gång flydde från honom, äktade
senare konung Harald Gille i Norge och blef
moder till den beryktade biskop

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Mar 12 02:29:05 2014 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbk/0248.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free