- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides /
561-562

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Herrman, Ernst Adolf - Herrman, Wilhelm - Herrman, Ignát - Herrman, Georg - Herrmästare. Se Tyska orden

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

studerade under Rankes ledning vid Berlins
universitet, där han 1837 promoverades
till doktor. Af harm öfver den i hans land
öfverhandtagande russificeringen bosatte han
sig 1839 för framtiden i Tyskland. 1848 blef
han e. o. professor i Jena, redigerade 1849—51
"Weimarische staatszeitung" och utnämndes 1857
till ord. professor i Marburg. H. fortsatte
den af Strahl för Heeren-Ukertska samlingen
började ryska historien (bd 3—6, 1846—60;
tilläggsbd 1866). Till följd af sin skrift
Die österreichisch-preussische allianz vom 7 febr. 1792 und die zweite theilung Polens (1861)
råkade han med H. v. Sybel i en liflig litterär
fejd, hvilken blef af betydelse för historien om
ursprunget till den europeiska koalitionen mot det
revolutionära Frankrike samt af H. fortsattes i
Forschungen zur deutschen geschichte
och i tilläggsbandet till den ryska historien:
Diplomatische korrespondenzen aus der revolutionszeit (1866).

illustration placeholder

Herrmann, Wilhelm, tysk teolog, f. 1846,
professor vid Marburgs universitet från 1879,
slöt sig efter att tidigare ha mottagit starka
impulser från Tholuck afgjordt till A. Ritschls
skola. Sedermera har han emellertid på många
punkter brutit med dennes åskådning och med
sällsynt tankeenergi utvecklat ett allt skarpare
utgestaltadt, själfständigt system, som under
senare tid öfvat ett mycket stort inflytande
på det teologiska tänkandet såväl inom som
utom Tyskland, ej minst i de skandinaviska
länderna. Med Ritschl (jfr denne och Dogmatik)
mötes han dock alltjämt i den af H. emellertid än
skarpare betonade motsättningen mellan religion
och vetenskap, teologi och "metafysik" liksom
i afvisandet af hvarje tal om en "naturlig"
religion eller uppenbarelse och i uppenbarelsens
koncentrering i "den historiske Kristus’"
person. Från den med den förklarande vetenskapens
metoder "uppvisbara" verkligheten måste den blott
"upplefbara" verkligheten strängt särskiljas. En
verklighet af denna art möter oss redan i
det "jag", som vi, ehuru dess realitet aldrig
låter sig bevisa, dock ej kunna underlåta att i
hvarje akt af vårt själfmedvetande tillskrifva
oss. Föreställningen om ett sådant, från de
osjälfständiga tingen artskildt, själfständigt
"jag" står dock i den skarpaste motsägelse
med de tydligaste erfarenhetsdata, särskildt
med dödens faktum, och verklig stadga kan den
därför vinna, först där den stödes, ej längre på
den omedelbara lifskänslan, utan på den sedliga
öfvertygelsen. Denna åter framgår, enligt H.,
ur de erfarenheter människan gör, när hon knytes
till andra människor genom ett på intrycket af
deras sedliga styrka och själfständighet grundadt
"förtroendeförhållande". Besinnar hon sig öfver
det obetingade kraf, som här framträdt för
henne, ser hon sig ock ställd inför ett ideal
af personligt lif, åt hvilket utan motsägelse
verklig själfständighet och oförgänglighet kunde
tillskrifvas. Men tillika skärpes för henne
alltmer medvetandet om motsägelsen mellan detta
ideal och hennes faktiska osjälfständighet, en
motsägelse, som hon, lämnad åt sig själf, ej
förmår öfvervinna, utan öfver hvilken blott den
religiösa tron förmår höja henne. Till denna
kan hon dock ej komma på de etiska postulatens
väg, såsom Kant, till hvilken H. i rent etiskt
hänseende på det närmaste ansluter sig, tänkte
sig det; detta skulle, enligt H., föra till
ett förfalskande af såväl sedlighetens som
religionens sanna innebörd. En verklig tro kan
fastmera endast därigenom uppstå, att människan
i sin egen erfarenhet stöter på oemotsägliga
fakta, som visa henne, att samma makt, som i
sedelagen förpliktat henne, söker henne såsom
den goda, upprättande kärleksviljan. Spår
af en sådan makt kan nu den människa, hvars
lif i den sedliga lydnaden börjat vinna en
enhetlig riktning, finna redan i den kärlek
och trofasthet hon röner af de personer, till
hvilka hon knutits i verkligt förtroende. Men
verklig fasthet och visshet kan dock hennes tro
vinna, först om hon, följande dessas direkta
eller indirekta hänvisning, i själfbesinning
stannar inför Jesu Kristi person. Härvid måste
hon till en början helt bortse från andras,
äfven de bibliske författarnas, läror om
Kristus och hålla sig blott till det, som
omedelbart förmår betyga sig för henne själf
som en oemotsägbar verklighet: Kristi inre lif
sådant det i konkret åskådlighet och oförliknelig
höghet träder henne till mötes i evangeliernas
berättelser. Måste Kristi sedliga höghet närmast
verka förödmjukande och stegra hennes oro, knytes
hon dock därigenom vid honom med oinskränkt
förtroende, och i det hon nu hos honom möter den
orubbliga vissheten om att vara Guds utkorade
sändebud och tillika ser den tjänande kärlek,
af hvilken hela hans lif är fylldt, kan detta
för henne blifva till en uppenbarelse från Gud,
att han trots hennes synd vill upptaga henne
till gemenskap med sig och till delaktighet i
arbetet för hans rike. I vissheten härom eller
m. a. o. i tron på "syndernas förlåtelse"
ligger kraften till det sedliga lifvet. —
H:s viktigaste arbeten äro
Die religion im verhältniss zum welterkennen und sittlichkeit (1879),
Die gewissheit des glaubens und die freiheit der theologie (2:a uppl. 1889),
Der verkehr des Christen mit Gott (5:e uppl. 1908),
Ethik (3:e uppl. 1904),
Offenbarung und wunder (1908).
E. Bg.

Herrmann, Ignát, tjechisk författare,
f. 1854, debuterade 1875 i tidskriften "Lumír"
och vann stor popularitet som satirisk och
humoristisk verklighetsskildrare, särskildt af
det kälkborgerliga lifvet i Prag. Hans förnämsta
arbeten äro
Švanda dudák (1882),
Pražské figurky,
U snědeného krámu
(I hökarboden, 1890),
Drobní lidé (Småfolk; 2:a uppl. 1894) och
Domácí štěstí (Huslig lycka, 1893).
Dessutom har han utgifvit en antologi,
Humor parnassu českého (1880).
A—d J.

Herrmann, Georg (pseudonym George Armin), tysk
sånglärare, f. 1871 i Braunschweig, elev af
Iffert i Köln och dansken Törsleff i Leipzig,
har utvecklat sin på komprimering grundade
tonbildningsmetod i skrifterna
Die lehrsätze der automatischen stimmbildung (1900; 2:a uppl. 1903),
Stimmkrisen und stimmheilungen (1901) m. fl.
Svensken Algot Lange (se d. o.) har som
sångteoretiker lärt åtskilligt af honom.
H. är bosatt vid Berlin sedan 1904.

Herrmästare. Se Tyska orden.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 14:19:13 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbk/0301.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free