Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Heyden ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skref H. Ghetto (1899), uppfördt med mycken
framgång. Större sensation väckte dock det
naturalistiska sjömansdramat Op hoop van Zegen
(1901; öfv. till flera språk och uppfördt på
åtskilliga europeiska hufvudstadsscener; under
titeln "Hoppet" uppfördt i Göteborg, 1905,
äfven i Stockholm). Det är riktadt mot missbruk
i de holländska rederierna och socialistiskt
färgadt, men, trots enstaka förtjänster, mest
en ganska svag efterklang af G. Hauptmanns
"Väfvarne". Bland H:s öfriga skådespel må nämnas
det romantiska soldatstycket Het pantser (1902),
det något sentimentala Ora et labora (1903; på
tyska 1904) och De meid (1908). Många af hans
stycken äro skrifna på tyska och engelska. H. har
äfven uppträdt som roman- och novellförfattare
med bl. a. Trinette (1893; ty. uppl. 1902),
Kamertjeszonde (2 bd, 1898) och Diamantstad
(1904; "Diamantstaden", 1909). Hans skisser,
ofta ypperligt behandlade ämnen från judiska
familjelifvet, ha utkommit under titeln Schetsen
van S. Falkland I—XI (1896—1907). H. redigerade
1901 socialisttidningen "De jonge gids",
har deltagit i utgifvandet af "De nieuwe
tijd" och är för närvarande bosatt i Berlin
som medarbetare i "Berliner tageblatt". Se
A. Kerr, "Das neue drama" (1905), och Winkler
Prins, "Geillustreerde encyklopædie" (1908).
E. A—ie.
Heyfelder [haj-], Johann Ferdinand, tysk
kirurg, f. 1798 i Küstrin, d. 1869 i Wiesbaden,
förvärfvade sig stort anseende som praktiserande
läkare i Trier och som medicinsk författare,
var 1833—41 medicinalråd i Sigmaringen och
1841—54 professor i kirurgi i Erlangen. 1855
kallades han till öfverkirurg vid ryska
trupperna i Finland och fick vid Sveaborgs
belägring tillfälle att ådagalägga sin stora
energi och arbetsförmåga. Efter krigets slut
var han till 1869 bosatt i Petersburg. Bland
H:s mera betydande verk må nämnas Studien im
gebiete der heilwissenschaften (1838—39) och
Über resektionen und amputationen (1855).
Heyking [ha’j-], Elisabeth von, friherrinna, född
grefvinna von Flemming, tysk författarinna, f. 10
dec. 1861 i Karlsruhe, dotterdotter till Achim
von Arnim och Bettina Brentano, sedan 1884 gift
med tyske ambassadören i Belgrad Edmund von H.,
nådde 1903 en kolossal bokhandelsframgång med
Briefe, die ihn nicht erreichten (80:e uppl. 1907;
"Bref, som aldrig nådde honom", 1903) och en
roman från Kinaoroligheterna 1800, Der tag
anderer (1905; 26:e uppl. 1906).
Heylyn [he͡ilin], Peter, engelsk teolog och
historiker, f. 1600, d. 1662, blef 1630 Karl I:s
hofpredikant och utöfvade en liflig polemisk
skriftställarverksamhet till försvar för
Lauds kyrkopolitik mot puritanerna och biskop
Williams. Under inbördeskriget beskref han
en tid på konungens uppdrag dess växlingar
i publikationen "Mercurius aulicus". Äfven
under Cromwells styrelse fortsatte H.
orädd sitt polemiska författarskap, och
efter restaurationen rådfrågades han rörande
högkyrkans återställande samt hindrades endast
af ohälsa från befordran till biskop. H:s
mest bekanta arbete är Ecclesia restaurata or
history of the reformation (1661; ny uppl. af
J. C. Robertson 1849). H:s lefnad har skildrats
af G. Vernon (1682) och J. Barnard (1683).
V. S—g.
Heyman [he’j-], Elias, läkare, akademisk lärare,
f. 29 dec. 1829 i Göteborg, d. 14 dec. 1889
i Stockholm, blef 1848 student i Lund,
1855 med. kandidat, 1857 med. licentiat,
1859 kir. magister samt 1887 med. doktor, var
1862—78 en mycket anlitad och omtyckt läkare i
sin födelsestad och egnade sig därunder också,
antagligen mera än någon annan svensk läkare på
den tiden, åt studiet af och tillämpningen
i lifvet af hygienens läror. Efter att 1877
ha speciminerat med Studier i allmän helsovård
grundade på Göteborgs mortalitetsförhållanden och
Renhållningsväsendet i städer ur helsovårdens
synpunkt utnämndes han 1878 till professor i
allmän hälsolära vid Karolinska institutet,
den förste svenske professor i hygien. Som
sådan blef han dock aldrig i tillfälle att
utöfva någon egentlig lärarverksamhet; hans
oaflåtliga ansträngningar att bereda hygienen en
plats bland de obligatoriska undervisningsämnena
kröntes visserligen med framgång, men han afled,
innan förordningen härom ännu hunnit träda
i verkställighet. För att sprida intresse för
frågor rörande den allmänna hälsovården stiftade
H. 1881 Hälsovårdsföreningen i Stockholm. Bland
H:s skrifter märkas, utom de ofvan nämnda,
Skörbjuggens förekomst i Sveriges fängelser
(1880), Om luften i våra bostäder (1881) och
Tyfoidfeberns freqvens och lokala utbredning i
Stockholm (1882). Han redigerade "Bibliotek
för helsovård", "Helsovårdsföreningens
förhandlingar" samt "Hygiea" (1881—89). Jfr
nekrolog af K. Linroth (i "Hygiea", 1890).
R. T—dt.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
