Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides / 729-730 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hindsgavl ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Hiorter, O. P. Se Hjorter.

Hiou, Shiou l. Khyeng, en hednisk nomadstam i Burma, på
västra sluttningen af Joma-kedjan. Omkr. 30,000
medlemmar; hälften vistas i brittiska Burma
och andra hälften i konungariket Burma. En del
af stammen har börjat slå sig ned som fasta
jordbrukare. Deras språk, som saknar litteratur
och eget alfabet, hör till den burmanska
gruppen af de s. k. enstafviga språkfamiljerna.
H. A. (K. F. J.)

Hippalectryo, zool. Se Kasuarerna.

Hipparchos (grek. Ἵππαϱχος, lat. Hipparchus).
1. H., atensk härskare, son af
envåldshärskaren Peisistratos, efterträdde 527
f. Kr., vid sidan af sin broder, Hippias,
sin fader i regeringen. Peisistratos’ söner
voro kraftfulla furstar, men utöfvade sin makt
med hofsamhet och visade stor aktning för de
bestående lagarna. Ett berömdt namn ha de båda,
men i synnerhet H., vunnit genom den omvårdnad de
egnade konst och vetenskap. H. föll 514 ett offer
för enskild hämnd af de s. k. "tyrannmördarna"
Harmodios och Aristogeiton.

Hipparchos’ bild å ett antikt mynt.

2. H., grekisk astronom och matematiker,
forntidens störste astronom och grundläggaren af
den vetenskapliga, icke på spekulation baserade
astronomien, föddes sannolikt i Nicæa i Bitynien
och lefde omkr. 190—125 f. Kr. Han uppehöll
sig en längre tid på Rhodos, möjligen tidvis
äfven i Alexandria; f. ö. är intet med säkerhet
bekant ang. hans lefnadsförhållanden. Af hans
skrifter är ytterst litet i behåll; det vi veta
om hans arbeten härrör hufvudsakligen från hans
efterföljare Ptolemaios, som i sin Almagest intagit
hans observationer och undersökningar. —
H. upptäckte årstidernas olika längd och
förbättrade metoderna för bestämmandet af de
astronomiska perioderna. I stället för den
direkta bestämningen af tiderna för solstånden
införde han det mycket ändamålsenligare
iakttagandet af dagjämningarna; likaså
ersatte han bestämningarna af himlakropparnas
upp- och nedgång med observationer af
kulminationstiderna. Han bestämde elementen i
solbanan och upprättade de första soltabellerna,
hvilka han anordnade på ett så mönstergillt
sätt, att de tjänat som förebild för alla senare
tabeller af detta slag. Vidare undersökte han
med stor noggrannhet månens rörelse, upptäckte
variationerna i dess afstånd från jorden
och fastställde den viktigaste ojämnheten
i månrörelsen, medelpunktsekvationen; äfven
evektionen bemärktes af honom. Sina noggranna
observationer af fixstjärnorna nedlade han i en
stor, 1,022 stjärnor innehållande stjärnkatalog,
den första i sitt slag. Genom jämförelser mellan
sina egna observationer och de omkr. 100 år
förut af de äldste alexandrinske astronomerna,
Aristillus och Timocharis, utförda leddes han
till den viktiga upptäckten af precessionen,
och han synes t. o. m. ha insett den verkliga
naturen af detta fenomen såsom innebärande en
förskjutning af dagjämningspunkterna och icke
en rörelse hos fixstjärnorna. Det tropiska årets
längd fastställde han med en förvånande noggrannhet
till 365 dagar 5 timmar och 55 minuter. Själf
uppskattade han osäkerheten i detta resultat till
minst 5 minuter; i själfva verket skiljer det
sig blott med omkr. 6 minuter från det verkliga
värdet. Äfven månens omloppstid bestämde H. med
stor noggrannhet. H. införde trigonometrien i
den sfäriska astronomien. Från honom daterar
sig ock det ännu i dag bestående bruket att
räkna det astronomiska dygnets början från
middagen. Detta förfaringssätt gaf sig själft
genom hans införande af kulminationsobservationer
som grundval för tidsbestämningen. — Genom
ofvannämnda och en hel del andra, om icke
mindre skarpsinne vittnande undersökningar
och upptäckter framstår H. som en af alla
tiders största vetenskapsmän. Det för honom
utmärkande är den sanna vetenskaplighet i rent
af modern mening, som tryckte sin prägel på
hela hans forskning. I detta afseende står han
i stark kontrast mot antikens lärde i öfrigt,
hvilka i allmänhet bedrefvo sin forskning mera
med anlitande af filosofiska spekulationer
än af verkligt vetenskapliga metoder.
1. A. M. A. 2. B—d.

Hipparion, paleont. Se Anchitherium.

Hippark (grek. hipparchos, af hippos, häst,
och stammen arch-, som återfinnes i archein,
härska) kallades i åtskilliga forngrekiska
stater högste befälhafvaren för rytteriet. I Aten
valdes årligen två hipparker. Om dem åliggande
skyldigheter och förrättningar handlar en
under Xenofons namn bevarad skrift med titeln
"Hipparchikos".
A. M. A.

Hippeastrum Herb., bot., växtsläkte af
fam. Amaryllidaceæ med öfver 50 arter i
tropiska ock subtropiska Amerika. För de
stora, praktfulla blommornas skull odlas
många arter, varieteter och bastarder (ofta
kallade Amaryllis) i växthus och boningsrum,
t. ex. H. vittatum Herb. från Peru med röda,
hvitstrimmiga blommor, H. puniceum Voss
med scharlakansröda blommor och många andra.
G. L—m


Hippel, Theodor Gottlieb von, tysk
skriftställare, f. 1741 i Ostpreussen, d. 1796,
blef 1780 förste borgmästare i Königsberg,
sedan 1786 med titeln geheimekrigsråd
och stadspresident. H. var en egendomlig,
motsägelsefull natur, hvars skrifter i mycket
äro typiska uttryck för det kaotiska och
jäsande i Sturm-und-drang-tiden; världsklokhet
och känsloinnerlighet, moralisk stränghet
och mystisk entusiasm, ensamhetsgrubbel och
iakttagelseförmåga, humor och kvickhet förenades
hos H., som med alla lysande egenskaper likväl
saknade enhet i karaktären och därför icke heller
lyckades nå en afslutad och färdig konstnärlig
form. Hans skrifter äro fragmentariska och
bisarra, utan komposition; i sin gränslösa
subjektivitet och brokighet erinra de om Sterne,
men ännu mer om Hamann och Jean Paul. H:s bästa
arbete är Ueber die Ehe (1774; många gånger
omtryckt, senast 1872). I Ueber die bürgerliche
verbesserung der weiber (1792) och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>