Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides / 845-846 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hjärne ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fredrik Ehrensvärd. 1762 upphöjdes han till
friherre. Då mössorna 1765 kommo till makten,
var det fråga om att ur rådet aflägsna H.,
emedan han deltagit i beslutet att förnya
det franska förbundet (1764), men han, liksom
H. H. v. Liewen, slapp undan med en skrapa,
under det att sju af hans ämbetsbröder afskedades
eller nödgades taga afsked. 1768 utsågs han till
kansler för Lunds universitet. H. var den ende
af rådsherrarna, som i dec. s. å. understödde
Adolf Fredriks fordran, att riksdag skulle
sammankallas, och därför uttalade ständerna 1769
till honom högtidligen sin tacksamhet. 1770 blef
han grefve. Vid 1771—72 års riksdag inledde H.,
på Gustaf III:s begäran, underhandlingar om
åstadkommande af en förlikning mellan hattar
och mössor; och då det vid riksdagen rådande
mösspartiet fordrade fyra eller fem platser i
rådet, förklarade sig H. beredd att frivilligt
lämna sin plats. I mars 1772 erhöll han afsked
från såväl riksråds- som kanslersämbetet. I det
nya råd, som Gustaf III efter revolutionen 19
aug. 1772 tillsatte, inkallades H. och var medlem
i detsamma ända till dess upplösning, 1789. Ehuru
ingen betydande politiker, var H. på grund af
sina mångsidiga insikter, sitt goda omdöme och
sin fasthet i åsikter och förbindelser en högt
aktad och nyttig medlem af rådet, på grund af
sitt saktmodiga lynne och vänliga sätt därjämte
allmänt omtyckt. Gustaf III använde honom mycket
under förra delen af sin regering.

6. Rudolf H., sonsons son till H. 3,
litteraturhistoriker, f. 15 april 1815 å
Nya varfvet vid Göteborg, d. 25 dec. 1884 i
Stockholm, blef student i Uppsala 1831 och
uppträdde som författare först med några
bidrag till den poetiska kalendern
"Linnæa borealis" (1842). 1846 var han
en af de tolf studenter, som uppsatte
"Studentbladet", och han deltog äfven i det
i Uppsala bildade Skandinaviska sällskapet,
där han en tid var sekreterare. 1849—50
tillhörde han redaktionen af tidningen
"Bore", lämnade från 1857 bidrag till
"Svenska tidningen", blef 1862 lärare vid
Norrköpings lyceum och var 1863—69 detta
läroverks föreståndare. Därefter föreläste
han under en följd af år i en mängd svenska
städer, äfvensom i Kristiania, öfver Götiska
förbundet, särskildt E. G. Geijer, samt
utgaf under titeln Götiska förbundet och dess
hufvudmän (1878) sina studier i detta ämne.
Arbetet utgör ännu hufvudkällan för vår
kännedom om göterna. I Dagen före drabbningen
(1882) skildrade H. med förstående och sympati
den svenska nyromantiska rörelsens förebud
och begynnelser samt offentliggjorde ett
antal bref ur Hammarsköldska brefsamlingen.
Bland hans öfriga arbeten må nämnas Alexis.
Ur en afliden students lefnad (1859), Tankar och bilder
(1861), den pedagogiska skriften Om litteraturen och
dess betydelse som bildningsmedel (1863)
samt de lätta anteckningarna Från det förflutna
och det närvarande. I. Teckningar från
Upsala akademi på 1830- och 40-talen <1879).


7. Harald Gabriel H., historiker,
universitetslärare, den föregåendes brorson,
dotterson till J. G. Richert, f. 2 maj 1848 på
Klastorp, i Skaraborgs län, blef 1865 student
i Uppsala, där han 1871 aflade filos.
kandidatexamen och 1872 promoverades till
filos. doktor med första hedersrummet
(primus) på afh. Om den fornsvenska
nämnden enligt Götalagarne. S. å. kallades
han till docent i historia. Under det därpå
följande årtiondet företog han dels på egen
bekostnad, dels som stipendiat, dels med
särskildt statsanslag vetenskapliga resor
bl. a. till Danmark (1879) och Ryssland (1880,
1883) samt till Tyskland, Österrike och Italien
(1881—82). Från sept. 1882 t. o. m. jan. 1885
förestod H. e. o. professuren i historia
vid Uppsala universitet samt utnämndes
1885 till e. o. professor och 1889, efter
Hammarstrand, till professor i nyss nämnda
ämne. Vid jubelfesten i Uppsala 1893 kreerades
han till juris hedersdoktor. H. blef 1889
led. af Human. vet. samf. i Uppsala, 1899 af
Vitt. hist. o. ant. akad., 1901 af Vet. soc. i
Uppsala och Vet. och Vitt. samh. i Göteborg,
1903 af Svenska akad. (efter K. Snoilsky) och
1905 af Vet. akad. samt är dessutom led. af
flera utländska akademier och lärda samfund. Som
ordf. i Historiska föreningen i Uppsala (sedan
1884), skapare af det historiska seminariet
samt nitisk arbetare för och vid de 1893 första
gången anordnade s. k. sommarkurserna har
han, utom å ämbetets vägnar och som historisk
författare, verkat för sin vetenskap. Genom
sitt eget varma intresse för henne och genom
sin sällsporda förmåga att väcka andras har han
också gifvit de historiska studierna i Uppsala
stark fart. I den politiska diskussionen har
H. i tal och skrift gjort mycket uppmärksammade
inlägg, särskildt rörande rösträtts-, försvars-
och unionsfrågorna. Han representerade vid
riksdagarna 1902—08 Uppsala stad i Andra
kammaren, hvilken vid 1905 års båda urtima
riksdagar valde honom till led. af särskilda
utskottet för norska frågans behandling. Under
1890-talet uppträdde H. ifrigt för allmän
rösträtt och ettårig värnplikt samt var flera
gånger de liberales riksdagsmannakandidat;
invald i Andra kammaren på högerns röster,
var han där först "vilde" och ingick sedan
i nationella framstegspartiet. I norska
frågan uppträdde H. 1895 kraftigt mot den
s. k. unionsrevisionismen, och 1905 var han
den förste, som — redan före unionsbrottet —
offentligen framhöll de norska gränsfästningarnas
slopande som ett oeftergifligt villkor för
Sveriges samtycke till en unionsupplösning. —
H. har utöfvat ett mångsidigt författarskap på
det historiska och politiska området. Bland
hans skrifter må nämnas Semiterna (i
"Ill. världshist.", utg. af E. Wallis, 1875),
Statsreglering och konungamakt (i "Sv. tidskr.",
1874), Våra ståndsriksdagar (därst. 1875),
Skandinavisk laghistoria (därst. 1876),
Antinormannismen i den ryska historieskrifningen
(i "Hist. bibl.", 1879), En rysk emigrant i
Sverige för tvåhundra år sedan (den bekante
Kotosjichin; i "Hist. tidskr.", 1881; öfv. på
ryska i kejs. vet. akad:s handl., 1882), Bidrag
till historien om Sigismunds förhållande till det
habsburgska huset 1589—1604 (därst., 1883),

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>