Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hobro ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blef med. doktor 1840 och sysslade en kort tid
med medicinsk praktik, men egnade sig därefter
uteslutande åt författarverksamhet. Han
förvärfvade sig förnämligast genom Histoire
de la chimie (1842—43; 2:a uppl. 1867—69) ett
högt aktadt namn. Dessutom utgaf han La chimie
enseignée par la biographie de ses fondateurs
(1865, "Kemiens grundsanningar, framställda i
lefnadsteckningar af dess heroer", 1870) samt en
mängd kortare historiska öfversikter af kemiens,
fysikens, botanikens, zoologiens, astronomiens
o. s. v. utveckling (1872—74). H. redigerade
den på firman Didots förlag utgifna "Nouvelle
biographie générale" (1852—66, 46 dlr),
öfversatte utländska vetenskapliga arbeten,
bland dem Berzelius’ stora kemi ("Traité de
chimie de Berzélius", 1845—50), samt utgaf en
mängd läroböcker och lexika öfver olika ämnen.
R. T—dt.
Hoefer [höfer]. 1. Albert H., tysk språkforskare,
f. 1812, d. 1883, blef 1840 e. o. professor
och 1847 professor i Greifswald. Under en
studieresa (1841—42) till London, Oxford och
Paris förvärfvade han en stor samling sanskrit-
och prakrithandskrifter, den s. k. Chambersska
samlingen, med hvars katalogisering han var
sysselsatt till 1844. Bland hans arbeten märkas
Beiträge zur etymologie und vergleichenden
grammatik der hauptsprachen des indogermanischen
stammes (1839), Vom infinitiv als probe des
sanskritsyntax (1840), Indische gedichte (1841,
1844), "Zeitschrift für die wissenschaft der
sprache" (1845—54) och "Sanskritlesebuch"
(1849). Hans viktigaste arbete är De pracrita
dialecto (1837). — H:s initiativ och studier på
det lågtyska området voro viktiga nog, men ledde
icke till afsedt resultat.
2. Edmund Franz Andreas H.,
den föregåendes broder, författare, f. 1819
i Greifswald, d. 1882, studerade filologi och
historia, öfvergick småningom till skriftställeri
och började 1855, tillsammans med Hackländer,
utgifva "Hausblätter". Sin första ryktbarhet
vann H. genom novellsamlingen Aus dem volk
(1852), på hvilken följde Gedichte (1853), Aus
alter und neuer zeit (1854), Landbaugeschichten
(1855), Bewegtes leben (1856) och Schwanwiek,
ein skizzenbuch aus Norddeutschland (s. å.). En
af H. 1856 utgifven samling ordspråk, Wie das
volk spricht, upplefde 1898 sin 10:e uppl. I
Norien, erinnerungen einer alten frau (1858)
visade han sig vuxen äfven den stora romanen. Af
hans senare romaner och noveller märkas Auf
deutscher erde (1860), Die alten von Ruhneck
(1862), Unter der fremdherrschaft (1863),
Tolleneck (1864), Altermann Ryke (1865),
Ein findling (1868), Zwei familien (1869),
Der verlorne sohn (s. å.; 2:a uppl. 1871),
In der welt verloren (1869), Erzählungen aus
der heimat (1874), den lågtyska Pap Kuhn (1878)
och Dunkle fenster (1879). H:s arbeten tillhöra
förströelselitteraturen, men ha värde genom
realismen och åskådligheten i skildringarna från
norra Tyskland. Hans Erzählende schriften utkommo
1865 i 12 bd, Ausgewählte schriften 1884 i 14 bd.
1. K. F. J. 2. R—n B.
Hoek [hōk], Martinus, holländsk astronom,
f. 13 dec. 1834 i Haag, d. 4 sept. 1873,
1856 observator vid observatoriet i Leiden och
1859 professor i astronomi och direktor för det
nya observatoriet i Utrecht, utförde viktiga
undersökningar öfver aberrationen, öfver planet-
och kometbanor och öfver kometernas upplösning
m. m. Han utgaf
"Recherches astronomiques de l’observatoire
d’Utrecht". Bland hans arbeten märkas De
l’influence des mouvements de la terre sur les
phénomènes fondamentaux de l’optique dont
se sert l’astronomie (1861), innehållande
undersökningar öfver refraktionen och
aberrationen och öfver några af den praktiska
astronomiens grundprinciper, Perturbations de
Proserpine, dépendantes de la première puissance
de la masse perturbatrice de Jupiter (1864).
B—d.
Hoeks [hōks], holl., "metkrokar", eller
hoeksche, kallades grefvinnan Margaretas
af Hainaut anhängare i striden (omkr. 1350;
mot hennes son Vilhelm V om herraväldet öfver
Holland. Deras motståndare benämndes kabeljaouws
("kabeljofiskar") eller kabeljauwsche; det
förra var till stor del ett adels-, det senare
ett borgarparti. Öfver Margaretas (d. 1356) och
Vilhelms (d. 1389) grafvar rasade partistriden
och slocknade först under Maximilians af Habsburg
välde 1492.
Hoeksche Waard [hōkʃe vārd]. Se Beierland.
Hoekstra [hōkstra], Sytse, nederländsk teolog,
f. 1822, d. 1898, var 1845—52 mennonitpräst och
1857—92 professor vid Allgemeene doopsgezinde
societeits seminarium i Amsterdam samt sedan
1877 professor äfven vid teol. fakulteten
där. Han utvecklade en omfattande föreläsnings-
och skriftställarverksamhet (hans föreläsningar
i etik, dogmatik och religionsfilosofi utgåfvos
1894—98 i 9 bd). Jfr Bibelkritik, sp. 239.
Hoek van Holland [hōk fann], en obetydlig
ort i nederländska prov. Syd-Holland, vid
Nordsjön och mynningen af den 1866—90 anlagda
Nieuwe waterweg till Rotterdam. Slutpunkt för
järnvägen från Schiedam samt utgångspunkt för
en ångbåtslinje till Harwich i England och
därigenom en mycket begagnad öfverfartsort
till detta land. Hamnen är konstgjord och vid
hårdt väder svår att angöra, hvarför flera
skeppsolyckor timat vid inloppet till densamma.
J. F. N.
Hoelty, L. H. C. Se Hölty.
Hoenig [hön-], F. Se Hönig.
Hœnir. Se Höner.
Hoensbroech [hōnsbroch], Paul, grefve,
nederländsk religionspolitisk författare,
f. 1852, blef efter teologiska och juridiska
studier vid flera tyska universitet samt
vidsträckta resor medlem af jesuitorden. Stort
uppseende väckte det, när han 1893 åter utgick ur
densamma såsom förkväfvande individualiteten och
hindrande patriotism. 1895 öfvergick han till
evangeliska kyrkan och har sedan i ord och skrift
gjort sig känd som en energisk bekämpare af den
jesuitiska ultramontanismen. Hans viktigaste
skrifter äro Mein austritt aus den jesuitorden
(1893: 10:e uppl. 1902), Der ultramontanismus
(1897; 2:a uppl. 1898) och Das papsttum in
seiner sozial-kulturellen wirksamkeit (2
bd 1900), 1908 utgången i omkr. 50,000 ex.
Hj. H—t.
Hoensna-Þóris saga, "Höns-Tores saga",
islänninga-saga med ämne från 900-talet,
men skrifven omkr. 1300. Hufvudpersonen,
den lågättade, men rike hönshandlaren Tore,
lyckades genom förtal vålla höfdingen Torkel
Blundketilssons död genom mordbrand. (Sagan,
som i många stycken är otillförlitlig, uppger
felaktigt, att det var dennes far Blundketil,
som blef innebränd.) Själf blir han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
