- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides /
1045-1046

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Homarus ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

eller "potensen"). Af denna blandning sättes
1 droppe till 99 droppar lösningsmedel
(2:dra förtunningen") o. s. v., ända till
30:e förtunningen, d. v. s. 1 del på 1
decillion delar lösningsmedel. Vissa af
Hahnemanns efterföljare ha gått ända till
200:e förtunningen. Ju kraftigare medlet
och ju häftigare sjukdomen är, desto längre
måste förtunningen drifvas. Därvid (och genom
den kraftiga gnidningen eller skakningen)
"lösgöres läkemedlets kraft ur materiens bojor"
och meddelar sig äfven åt utspädningsmedlet –
hvaraf det (färdiga) medikamentets underbara
verkan härrör. T. o. m. luktande på en torkad
decilliondel eller 1–2 upplösta decilliondelar
af medikamentet botar enligt Hahnemann "tryggast
och säkrast" resp. sjukdomar, de äro verksamma
i åratal, äfven om ingen lukt förnimmes ur
kärlet, och på personer, som ej ha lukt(!). –
För att kunna finna läkemedel med lika symtom,
som det sjukdomsfall erbjuder, hvilket man
skall behandla, ha de homeopatiska läkemedlen
undersökts på friska – många ha Hahnemann och
hans lärjungar pröfvat på sig själfva – och de
ha därvid utan spår till omdöme antecknat alla
möjliga och omöjliga känningar och tillfälliga
iakttagelser, ända till 800–900, ja öfver
1,000 för ett enda läkemedel. Valet af medicin
sker nu så, att man (med hjälp af särskilda
uppslagsböcker) uppletar det medel, bland
hvars 800-900 symtom återfinnas så många som
möjligt af den sjukes symtom. Det så funna
medlet användes därpå i homeopatisk dos. Denna
ytterst tungrodda apparat kommer naturligen
ofta i daglig homeopatisk praktik icke till
minutiös användning. Ej sällan leder ett eller
annat symtom läkarens tanke på något visst
medel, och så använder han detta nästan på en
slump. Härigenom komma icke sällan fall af samma
sjukdom att behandlas den ena gången med ett,
den andra med ett annat läkemedel. Utom vanliga,
ibland äfven i och för sig verkligt kraftiga
medel (opium, räfkaka, belladonna, kvicksilfver,
kloral, kina, arsenik, fosfor m. m.) använda
homeopaterna dels många i den vanliga medicinen
mindre eller ej alls använda droger, dels saker
sådana som blyerts, kol, ostron- och äggskal,
nikt o. s. v. Ofta bestå de homeopatiska
"medikamenten" af socker, stärkelse o. d. utan
spår till verksamma ämnen. Illasmakande
läkemedel, operationer eller annan smärtsam,
mera ingripande behandling användes icke. –
Homeopatien framträder med anspråk på att
vara den sanna läkekonsten. Vid sitt första
framträdande gjorde den otvifvelaktigt värdefulla
tjänster, framför allt därigenom, att den
påbjöd användning af blott ett medel i sänder
(i st. f. tjogtals), att den ej i tid och otid
använde de då allmänt brukliga kraftuttömmande
åderlåtningarna, häftiga kräkmedlen och drastiska
afföringsmedlen samt att den förenklade och
reglerade diet och lefnadssätt, förbjöd "kaffe,
te, brännvin" m. m. Den vetenskapliga medicinen
och den lidande mänskligheten ha häraf dragit
betydande fördel. Men numera äro homeopaternas
påståenden om öfverlägsna behandlingsresultat i
det hela grundade på felaktiga slutsatser. Då
många homeopater sakna all läkarutbildning
eller grundlig sådan, och då vidare uppdagandet
af sjukdomsorsaken (diagnosen) för dem är utan
praktisk betydelse – de behandla ju blott symtom
–, så ställa de ofta felaktiga och lösliga
diagnoser. Därpå grunda sig uppgifterna om botande
af såsom obotliga allmänt ansedda sjukdomar
(kräfta o. d.) genom homeopatisk medicin. (Några
homeopater drifva numera ögondiagnos, se d. o.) –
Karakteristiskt för homeopatien är, att den ofta
uppträder med en viss religiös färg, med afvoghet
mot den vanliga medicinen och dennas idkare,
särskildt mot vaccination och vivisektion –
ej sällan mot exakt vetenskap i allmänhet –,
men med förkärlek för allehanda naturläke- och
vattenkurer, vegetarianism m. m. I utlandet,
framför allt i Amerika, finnas många homeopatiska
läkare, läroanstalter, sjukhus, apotek,
farmakopéer m. m. I Sverige ha hittills blott
mycket få läkare egnat sig åt homeopati, och
de på senare år gjorda försöken att erhålla ett
homeopatiskt sjukhus samt offentlig undervisning
i ämnet ha ännu ej krönts med framgång. Mycken
homeopatisk "medicin" införes dock till vårt
land och utprånglas bland allmänheten, hvarjämte
vissa kvacksalfvare opåtalt drifva homeopatisk
praktik i stor skala, till stor skada för andras
kassa och hälsa (ej genom läkemedlens skadlighet
i och för sig utan därigenom, att de sjuke så
ofta af homeopatisk behandling hindras att i
tid komma till en förnuftig behandling). Om
elektrohomeopati se d. o. Litt.: Hahnemanns
skrifter, P. J. Liedbecks öfv. af dennes
"Organon för den rationella läkekonsten"
(1835) och "Homeopatiens hufvudläror
granskade af D." (prof. G. v. Düben,
1855) samt C. G. Santesson,
"Några ord om homöopatien" (1907).
C. G. S.

Homeoplasi, bot. Se Homioplasi.

Homeotypisk, bot. Se Reduktionsdelning.

Homer. Se Homeros.

Homerider l. Homeros’ ättlingar kallades i
främsta rummet en forntida, på ön Chios bosatt
sångarsläkt, hvilken gjorde anspråk på att
härstamma från Homeros, och inom hvilken episk
diktning säkerligen under många generationer
idkades som en ärftlig tradition. Benämningen
öfverflyttades sedan på öfriga sångarskolor,
hvilka idkade episk skaldekonst efter homeriskt
mönster, äfvensom på dem, hvilka som rapsoder
(se d. o.) offentligen föredrogo homeriska
dikter.
A. M. A.

Homeriska frågan. Se Homeros.

Homeriska tidehvarfvet. Se Grekland, sp. 235.

Homeriskt skratt, ett af hjärtat gående,
skallande, långvarigt skratt, så kalladt,
emedan den grekiske skalden Homeros på några
ställen (t. ex. i Iliaden I, 599) skildrar
gudarnas skratt såsom varande af den arten
("outsläckligt").

Homeriter. Se Sabéer.

Homeros (grek. "Opygog, lat. Homerus), Homer,
forngrekisk skald. Vid själfva tröskeln
till forngrekiska litteraturen och som
dess äldsta bibehållna minnesmärken möta
oss två storartade episka skaldeverk, Ilias
(Iliaden) och Odysseia (Odysséen), hvilkas
ämne är hämtadt från trojanska kriget och
därmed sammanhängande tilldragelser. Som deras
författare uppgåfvo grekerna samstämmigt skalden
H., och honom tillade den gängse sägnen dessutom
flera andra dikter, af hvilka ännu finnes i
behåll ett antal hymner och epigram, samt den
s. k. Batrachomyomachia ("striden mellan
grodor och råttor"), en Iliaden parodierande
komisk hjältedikt. Redan tidigt var man dock på
det klara med, att dessa dikter

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:29:28 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbk/0551.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free