- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides /
1079-1080

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Honorius ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Honungssugarna utmärkas genom undersätsig kropp,
utdragen, sakta böjd, tunn och spetsig näbb,
tämligen höga ben med smala tår, vingar
af medelmåttig längd samt antingen tvär,
afrundad eller kilformigt tillspetsad stjärt,
hvars båda mellersta fjädrar kunna vara mycket
förlängda. Tungan är lång, rörformig, djupt
klufven och utsträckbar. Denna familj, som räknar
ett mycket stort antal arter, är spridd öfver
Afrika, Asien och Oceanien. I vissa trakter
förekomma honungssugarna i stor mängd och äro
därför en synnerlig prydnad för skogar, busksnår
och trädgårdar. De lefva af insekter samt träffas
parvis och endast kort efter häcktiden i små
flockar. Hannarna sjunga rätt vackert. Nästet
är konstrikt och i de flesta fall upphängdt
vid tunna kvistar. Metallhonungssugaren,
Nectarinia metallica, blir 15 cm. lång (de
mellersta stjärtpennorna 9 cm.). Hannen
är ofvan metallgrön samt under höggul,
med svartblå ving- och stjärtpennor; honan
är olivbrunaktig. Denna art tillhör Afrika
och finnes ända upp till norra vändkretsen,
i synnerhet i mimosa- och fikonkaktusträd.
C. R. S.*

Honungssvampen, Honungsskiflingen, Agaricus
(Armillaria) melleus
Vahl., bot., är en af
våra skogars på samma gång skadligaste
och allmännaste svamparter (se fig.). Dess
mycelium (beskrifvet såsom en egen svampart,
Rhizomorpha fragilis Roth.) lefver i jorden dels
saprofytiskt på multnande träd, dels parasitiskt,
både på barrträd och löfträd såsom björk,
bok, körsbärsträd, hästkastanje m. fl. Dess
brunsvarta, hornartade myceliesträngar påträffas
mellan bark och ved hos nämnda växter; från
dessa strängar tränga enskilda mycelietrådar
mellan och genom väggarna in i veden och dess
celler (se Agaricus, där fig. återger
sådana bildningar). Resultatet häraf visar sig
särskildt hos barrträdens rötter såsom s. k.
jordkräfta. Vid denna spricker barken, och
ett hartsflöde uppstår, hvilket vanligen snart
slutar genom trädets död. Svampen sprider
sig lätt från träd till träd på underjordisk
väg genom sitt mycelium. Svampen fruktificerar
om hösten och träffas då allmänt på stubbar
och bredvid stammar. Hatten är honungsgul,
fjällig eller tofshårig, med något beskt,
men dock ätligt kött. – För att hindra
utbredningen betjänar man sig ofta af
isoleringsgrafvar kring de angripna träden.
G. A. (G. L-m.)
illustration placeholder
Honungssvampen. a en grankvist, b svampens mycelium

("Rhizomorpha"), c-f fruktkroppar i olika

utvecklingsstadier.


Honungstecken, bot. Se Honungskörtel.

Honvéd [hå’nvëd], ung., "fosterlandsförsvar",
namnet på landtvärnet i den ungerska hälften
af Österrike-Ungern. Benämningen upptogs 1848
af den armé, som Ungern då uppställde, när det
ville göra sig fritt från Österrike. Sommaren
1849 uppgick honvédarmén till 179 bataljoner,
158 skvadroner och 488 kanoner med tillsammans
162,000 man. Benämningen återupptogs vid
österrikisk-ungerska arméns ombildning
1867. Honvédarmén utgjordes då endast
af infanteri, men omfattar numera alla
vapen (se Österrikisk-Ungerska monarkien,
försvarsväsendet) och förvaltas af sitt
eget krigsministerium, vanligen kalladt
Honvédministeriet. Honvédtrupperna ha ungerska
eller kroatisk-slavonska fanor och begagna
inhemskt tjänste- eller kommandospråk, under
det detta vid linjearmén är tyska.
C. O. N.

Honvédministeriet. Se Honvéd.

Honväxt, honplanta, bot., individ af en dioik
växt, som bär honblommor.

Hooch l. Hoogh [håch], Pieter de, holländsk
målare, f. 1630 i Utrecht, d. sannolikt strax
efter 1677 i Amsterdam, vistades 1655–56 i Delft,
sedan 1668 i Amsterdam. Han utbildade sig under
inflytande af Karel Fabritius, Rembrandt och
Verner van Delft. – Det egendomliga i H:s
uppfattning är den märkvärdiga ljusverkan,
som han på ett oefterhärmligt sätt förstod
anbringa i sina taflor. Förgrunden utgöres
vanligen af ett halfdunkelt rum, där man genom
en öppen dörr i bakgrunden eller genom ett
fönster blickar in i ett ljusare gemak och så
vidare genom ännu en dörr eller ett fönster
har utsikt ut i den solbelysta naturen eller
yttervärlden. Graderingen af ljus verkan i det
för detta ändamål särskildt ordnade perspektivet
är framställd med stort mästerskap. Om han af
intresse för ljus och luftperspektiv stundom
något åsidosätter sina figurer, hindrar detta
likväl icke, att han äfven i skildringen af dem
är en mästare, och att han förstår förläna dem
en egen, karakteristisk typ. I detta hänseende
är H. i sina bästa arbeten lika originell som
i sina interiörer och sitt ljusdunkel. Arbeten
af H. finnas i de flesta större museer. Sveriges
nationalmuseum eger tre taflor, som tillerkännas
honom.
C. R. N.*

Hood [hõM], Robin. Se Robin Hood.

illustration placeholder

Hood [hö’d], Samuel, viscount H., engelsk
amiral, f. 1724, d. 1816, började vid 16 års
ålder sin militära bana som skeppsgosse och blef
1754 kapten. Som sådan eröfrade han 1759 franska
fregatten Bellona. Under nordamerikanska kriget
(1775–83) befordrades han 1780 till konteramiral
och besegrade (jan. 1782) genom en förträfflig
manöver fransmännen under amiral de Grasse samt
tog i april s. å. två franska linjeskepp och
två fregatter. Efter krigets slut blef H. 1784
led. af underhuset samt 1787 viceamiral och
1788 lord af amiralitetet. Vid krigets utbrott
mot franska republiken 1793 fick H. befälet
öfver Medelhafsflottan och eröfrade Toulon samt
satte arsenalen, förrådet och en del af franska
flottan i brand. 1794 besatte han Corsica och
befordrades till amiral. 1795 medverkade han
vid landstigningen vid Quiberon. 1796 utnämndes
han till viscount Hood of Catherington och
guvernör öfver Greenwichs hospital. H. prisas
som utomordentligt djärf, nitisk och
ihärdig. Fastän



<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:25 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbk/0568.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free