- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides /
1097-1098

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hopkins ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Hoppspindlar, Attidæ, zool., en till spindlarnas
ordn. hörande familj af mestadels små arter,
hvilka ej spinna något nät, utan föra ett
kringströfvande lif på torra och solbelysta
platser såväl på marken som i synnerhet på
klippor, stammar och husväggar. Hithörande arter
ha en hög, på öfversidan plattad framkropp
med brant stupande sidor och liten bakkropp,
ögonen sitta i tre tvärrader. De mellersta i
främsta raden äro störst. Benen äro korta och
starka. Gången är ryckvis skridande, omväxlande
med snabba och långa hopp, med hvilka dessa
spindlar dels kasta sig öfver sitt byte, dels
rädda sig undan faror. Honorna förfärdiga under
stenar eller bark ett bo af tät silkesväf,
i hvilket de bevaka sina ägg och nykläckta
ungar. Talrika arter finnas i vårt land,
tillhörande de gamla släktena Salticus och Attus,
hvilket senare numera uppdelats i flera släkten,
hvaraf må nämnas Epiblemum (se fig.), Ergane,
Aelurillus och Heliophanus. Synnerligen talrikt
är familjen företrädd i de heta länderna och
har ådragit sig en särskild uppmärksamhet af
den anledningen, att många dess medlemmar
såväl i form som färgteckning i hög grad
likna myror. Äfven i Sverige förekommer,
ehuru sällsynt, en sådan art, den oftast
under stenar på hafsstränder anträffade
Myrmarachne formicaria (Salticus formicarius).
G. A-z.
illustration placeholder
Epiblemum scenicum. (Förstorad.)


Hoppstjärtar, Hoppsvansar, Podurider, Collembola,
zool. Till hvad som är nämndt under Borstsvansar
kan läggas, att den insektordning, till hvilken
underordningarna Thysanura och Collembola höra,
numera vanligen kallas Apterygogenea. Hos
Collembola är 4:e bakkroppsledens benpar
ombildadt till den s. k. hoppgaffeln, som i hvila
ligger framåt längs buksidan och fasthålles af
3:e ledens till de s. k. gaffelhakarna ombildade
benpar. Medelst dessa organ kunna hoppstjärtarna
taga i förhållande till sin storlek mycket
långa hopp. – Af denna underordning äro
hittills 129 svenska arter kända. De
fördelas på 4 familjer: . 1. Achorulidæ,
bland hvars släkten kunna nämnas Achorutes och
Podura. 2. Entomobryidæ (omfattande äfven den
af Lubbock uppställda fam. Degeeriidæ). Hit
hör det stora släktet Isotoma, af hvilket flera
arter höra till dem, som väcka uppseende genom
att vintertiden uppträda i stora massor på snön
(jfr Gletscherloppan). I likhet med flertalet
hoppstjärtar uppnå de sällan en längd af 2 mm.,
men en art, Isotoma viridis, blir ända till 5,5
mm. lång och är vår största hoppstjärt. Bland
andra hithörande släkten kunna vidare nämnas
Orchesella, Tomocerus och Cyphoderus, hvilket
sistnämnda släkte omfattar en liten blind,
hvit art, Cyphoderus albinus, som för ett
underjordiskt lefnadssätt och ofta träffas i stor
mängd lifligt kringlöpande i under stenar belägna
myrbon. – Medan hoppstjärtarna af förutnämnda
familjer ha en långsträckt kropp, äro de till
fam. 3. Neelidæ och 4. Sminthuridæ hörande
utmärkta af en nästan klotformig bakkropp. Till
den förra familjen hör vår minsta hoppstjärt,
den blott 0,25 mm. långa Megalothorax minimus.
G. A-z.

Hoppsvansar. Se Hoppstjärtar.

Hopser, dans. Se Galopp 2.

Hopsvämmade berg. Se Geologi, sp. 975.

Hor, jur., lägersmål emellan en gift och en
ogift person (enkelt hor) eller emellan två
hvar för sig gifta personer (dubbelt hor). Vid
enkelt hor stadgas vanligen för den af de
brottslige, som är gift, ett strängare straff
än för den ogifte. Däremot gör det numera
enligt de flesta strafflagar ingen skillnad,
om det är en man eller en kvinna, som begår
äktenskapsbrott. Enligt den mosaiska såväl
som enligt den romerska och den forngermanska
rätten gällde det däremot, att en man endast
genom lägersmål med en annans hustru gjorde sig
skyldig till hor, under det att en gift kvinna
begick detta brott genom hvarje lägersmål utom
äktenskapet. I motsats därtill fordrade den
kristna kyrkan samma äktenskapliga trohet af
mannen som af hustrun och utsträckte därför
begreppet hor till alla de fall, då en gift
man hade köttsligt umgänge med någon annan än
sin hustru. Denna nya åsikt hade dock att kämpa
mot en djupt rotad folkuppfattning och förmådde
därför endast ytterst långsamt göra sig gällande
inom lagstiftningen. I de romanska länderna är
straffet för en gift man, som gjort sig skyldig
till hor, icke sällan betydligt lindrigare än för
en gift kvinna, som förbrutit sig på enahanda
sätt, och inträder dessutom där vanligen
endast under vissa förutsättningar (enligt
fransk rätt endast i fall mannen underhållit
en konkubin i samma hus, som han bebott med
sin hustru). – Straffet för hor var länge på
grund af inverkan från den mosaiska rätten
synnerligen strängt. Svårare fall straffades
ännu i 18:e årh. mångenstädes med döden. Så var
äfven fallet enligt Missgärningsbalken i 1734
års lag. Först genom K. F. 20 jan. 1779 borttogs
i Sverige dödsstraffet vid detta brott trots
häftigt motstånd särskildt från prästerskapets
sida. Numera är det vanliga straffet fängelse
eller böter. För allmänt åtal förutsättes
oftast angifvelse af den förorättade maken,
stundom därjämte att äktenskapet blifvit upplöst
på grund af horsbrottet. I äldre tider var det
medgifvet den man, som öfverraskade sin hustru å
bar gärning vid äktenskapsbrott, att döda såväl
henne som hennes medbrottsling. Enligt fransk
rätt träffas ännu en sådan gärning, om mannen
öfverraskat hustrun i makarnas gemensamma bostad,
af ett betydligt lindrigare straff än annat dråp
(i fall ej, som ofta sker, juryn fullständigt
frikänner). Enligt svenska och finska
srafflagarna straffas vid enkelt hor den, som är
gift, med fängelse eller böter, den ogifte med
böter. För dubbelt hor är straffet fängelse. För
att allmän åklagare skall kunna väcka åtal
för horsbrott, fordras enligt regeln, att den
oskyldige maken angifvit brottet till åtal eller
för detsamma sökt äktenskapsskillnad. Enligt de
danska och norska strafflagarna är straffet för
hor lika strängt för ogift som för gift. Det är
i dansk lag fängelse eller, under förmildrande
omständigheter, böter; i norsk lag "faengsel"
( = straffarbete) intill 3 månader. Allmänt
åtal eger rum, endast när den genom brottet
förnärmade maken begär det. Enligt norsk lag
fordras därjämte, att äktenskapet blifvit
upplöst, eller att yrkande därom göres i
samband med straffyrkandet. – Ett af den
ena maken begånget horsbrott gifver den andra
rätt att söka skillnad i äktenskapet; se
art. Äktenskapsskillnad.
J. H-r. (N. S-g.)

Hor [hår], i G. T. namn på två berg. 1. Ett H.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:43 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbk/0577.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free