- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides /
1229-1230

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hufvudkål ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tunna tårbenet () och den bakom det liggande
tunna ytterskifvan af silbenets labyrint. Fästet
är dock tämligen löst, och i grafven lossna
ofta hjärnskål och ansikte från hvarandra. –
Utom förut beskrifna delar synas å fig. 8 de
två bakre näsöppningarna, choanerna (ch),
på sidorna begränsade af kilbensvingarna
(K’’’). Hårda gommen, som tillika är botten
för näshålan, visar i en lång söm ett
inre skiljemärke mellan ansiktshalfvorna,
och dess främre del, maxillens gomutskott
(Ö’’’), skiljes äfven af en söm från den bakre,
gombenets horisontala del (G). I hästskoform
sitta i maxillens alveolarutskott tänderna (hos
fullvuxna normalt 16); i hvarje halfva: skär-
eller framtänderna (1, 2), hörntanden (3), små
(4, 5) och större (6-8) kindtänderna. På ytan
synas alla dessa ben fasta; men i genomskärning
befinnas de flesta mer eller mindre håliga. På
fig. 3–6 ses, huru hjärnskålens platta ben
bestå af en yttre och en inre fast skifva
(lamina vitrea), med mellanliggande svampig
substans (diploë). Glesnar denna svampmassa
ytterligare på något ställe, uppstå större
hålor. Så sker regelbundet i flinten, hvarest
bildas stundom ganska stora pannhålor (ph). På
samma sätt uppstår kilbenshålan (kh, fig. 6),
äfvenså silbenshålorna (fig. 7) och de stora
hålor, som intaga största delen af maxillens
kropp (Ö). Alla dessa kommunicera med näshålan
genom särskilda öppningar (kilbenshålans, se
fig. 7, 13) och innehålla luft. Pannhålorna och
kilbenshålorna ha ursprungligen tillkommit
för att bereda större plats åt näsans
luktslemhinna. Hos djur med starkt luktsinne
äro dessa hålor utklädda af luktslemhinna. Så
dock ej hos människan, hvars luktsinne högst
väsentligt reducerats. Maxillkroppens hålor äro
af betydelse för ansiktets allmänna form. Ju
mer de vidgas, desto större höjd erhåller
ansiktet. Hos späda barn äro maxillhålorna
synnerligen små och ansiktet därmed väsentligt
lägre än hos fullvuxna.

2. Antropol. och etnogr. Människans hufvudskål
visar sig i allmänhet ega de relativt största
dimensionerna i den del, hvars storlek
beror af den omslutna hjärnan, organet för
intelligensen. Då den tillika genom form, plats,
hållning o. s. v. är synnerligen utmärkt och i
ögonen fallande, har man å ena sidan trott sig
af dess storlek och formdetaljer kunna sluta till
både den allmänna psykiska utvecklingsgraden och
den särskilda begåfningen hos i detta afseende
undersökta individer samt å andra sidan sökt i
dess yttre former finna fasta, men lätt skönjbara
karaktärer för olika folkraser, så vidt detta
är möjligt endast med hänsyn till en enda del
af en rikhaltig organkomplex. Studierna i den
förra riktningen ha dock, sedan den på delvis
falska förutsättningar grundade frenologien (se
d. o.) visat sig ohållbar i sin hittills varande
form, ännu icke ledt till mera än några allmänna
förmodanden om ett storleksminimum som ett
villkor för möjlighet af intelligens, om en viss
proportion i flertalet fall mellan hjärnskålens
kapacitet, eller med andra ord hjärnans volym,
och psykisk begåfning, o. d. På det senare
området införde först svensken A. Retzius
(på 1840-talet) reda och system. Han ansåg,
att alla människorasers kranier kunna ordnas
i två hufvudgrupper, med former bestämbara
äfven på hufvudet hos lefvande, i synnerhet vid
betraktande uppifrån och från sidan. Den ena
gruppen utmärkes genom mera långsträckt och
smalare hjärnskål, och
denna kallade han dolikocefal l. långhufvad
(fig. a), den andra åter har kortare och
bredare hjärnskål, och denna kallade han brakycefal
l. korthufvad (fig. b). En mellanliggande form
benämnes mesocefal.
illustration placeholder
Fig. a.

illustration placeholder
Fig. b.


Denna indelning af kranierna är grundad på
jämförelser af skallens största transversella
l. breddgenomskärning, B, med den största
sagittala l. längdgenomskärning, L. Man sätter
denna senare = 100; och L : B = 100: x. Det
därur erhållna värdet af x = 100 B/L kallas
längd-bredd-index,
som hos mänskliga kranier växlar mellan 73
och 90. Man har öfverenskommit att beteckna
skallar med en index af 75,1–79,9 som mesocefala,
sådana med mindre index dolikocefala och sådana
med större brakycefala. Förhållandet mellan
den största längdgenomskärningen L (= 100)
och kraniets största höjdgenomskärning, H,
ger längd-höjd-index (y) = 100 H/L.
Dess värde stiger med det relativa
tilltagandet af höjdgenomskärningen. Skallar,
hvilkas längdhöjdindex är 70,1–75, benämnas
ortocefala och bilda en mellanform; skallar,
hvilkas samma index är större än 75, kallas
hypsicefala, och sådana, hvilkas index är
mindre än 70,1, betecknas som platycefala
l. chæmacefala. Dolikocefala kranier ega
vanligtvis en smal botten, ett likformigt
hvälfdt,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:25 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbk/0643.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free