Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hugenotter ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
månader Frankrikes mäktigaste man. För
att befästa freden aftalades ett giftermål
mellan Henrik af Navarra och Karl IX:s syster
Margareta. 18 aug. 1572 stod bröllopet i Paris,
men i sammanhang med detta verkställdes natten
före Bartolomei-dagen (24 aug.) och följande
dagar det af Guiserna och Katarina planlagda
blodbad på hugenotterna, som är kändt under
namnet Bartolomei-natten (se d. o.) och i
hvilket äfven Coligny satte lifvet till. Henrik
af Navarra och Condé räddade sina lif genom
att afsvärja sin tro. För att fullständigt
göra slut på protestantismen upphäfdes 3
nov. s. å. alla till hugenotternas fördel
utfärdade toleransedikt. Men hugenotterna
försvarade tappert sina "säkerhetsplatser",
och redan i juli 1573 slöts det fjärde
hugenottkriget, genom ediktet i Boulogne, som
gaf hugenotterna fri religionsöfning i städerna
la Rochelle, Montauban och Nîmes och personlig
samvetsfrihet. Ej långt därefter (1574) afled
Karl IX och efterträddes af sin broder Henrik
III. De moderate katolikerna, hvilka leddes af
konnetabelns af Montmorency (se d. o.) söner och
konung Henrik III:s broder, hertigen af Alençon,
och "föredrogo den inre freden framför Guds ära",
ingingo med hugenotterna på grundvalen af de båda
bekännelsernas likställighet ett förbund, till
hvilket den till Tyskland undkomne och därifrån
med en här af legoknektar återvändande Condé
slöt sig. I febr. 1576 lyckades Henrik af Navarra
fly från franska hofvet och trädde i spetsen för
hugenotterna. Henrik III inledde underhandlingar
med denna koalition, och det femte kriget (från
1574) upphörde genom fördraget i Beaulieu (maj
1576), som gaf de reformerte fri religionsöfning
öfverallt (utom i Paris), tillträde till alla
ämbeten samt åtta säkerhetsplatser. Därjämte
stadgades, att blandade domstolar (chambres
mi-parties, bestående af hälften katoliker
och hälften protestanter) skulle inrättas
vid parlamenten för att döma i alla mål, där
en protestant vore part. Dessa eftergifter
väckte stort missnöje hos flertalet af det
franska folket, och den katolska reaktionens
styrka växte. Striden fördes framgent som
förut äfven med flygskrifter och afhandlingar,
som delvis ega vikt för de statsrättsliga
teoriernas utveckling; partiernas hållning mot
konungamakten växlade därvid efter ställningens
kraf; till 1584 var det hugenotterna, som
bekämpade enväldet. (Jfr Bodin, Hotman,
Languet och Mornay.) Under Guisernas
inflytande stiftades 1576 af guvernören Jacques
d’Humières den s. k. ligan (La ligue), hvars
mål var kätteriets utrotande i Frankrike. Ligan
genomdref sitt program på riksdagen i Blois
s. å. och vann på sin sida Henrik III samt flera
af "politikerna", bl. a. hertigen af Alençon. Det
sjätte hugenottkriget (apr.—sept. 1577),
afslutadt genom freden i Bergerac, och det sjunde
(1579—80), äfven kalladt "De förälskades krig"
(La guerre des amoureux), bilagdt genom freden i
Fleix, förändrade emellertid ej ställningen. I
ett nytt skede inträdde hugenottstriderna, då
efter hertigens af Alençon död, 1584, Henrik
af Navarra blef närmaste arfvinge till
franska tronen (konung Henrik III var nämligen
barnlös). Ligan utvecklade nu ifrig verksamhet
för att åstadkomma en förändring i tronföljden
till förmån för den åldrige kardinal Charles
de Bourbon, Henriks af Navarra farbroder, som
kunde efterträdas af en konung af huset Guise.
Den slöt fördrag med Filip II af Spanien
(jan. 1585), grep till vapen och nödgade
Henrik III genom fördraget i Nemours (juli
s. å.) att återkalla alla åt hugenotterna
beviljade fri- och rättigheter. I sept. 1585
bannlystes Henrik af Navarra af påfven Sixtus
V och uteslöts från all rätt till tronen. Så
utbröt det åttonde hugenottkriget (1585—98),
hvars första skede efter anförarna, Henrik III,
Henrik af Navarra och Henri de Guise, kallades
de tre Henrikarnas krig, i hvilket Henrik
af Navarra framgångsrikt kämpade emot ligan
(seger vid Coutras, 1587). Då Henri de Guise,
genom ett upplopp i Paris ("Barrikad-dagen",
12 maj 1588), aftvang Henrik III en utnämning
till befälhafvare öfver alla franska härar
samt ett godkännande af ligans program genom
unionsfördraget i Rouen 15 juli 1588, lät den
förödmjukade konungen mörda Henri de Guise och
dennes broder Louis (23 och 24 dec. s. å.). Hela
det katolska Frankrike reste sig då mot konungen,
som flydde till Henriks af Navarra läger. Sedan
han där fallit för mördarhand (2 aug. 1589),
antog Henrik af Navarra titeln konung af
Frankrike, men blef oaktadt sin lysande seger
vid Ivry (1590) icke allmänt erkänd såsom sådan,
förrän han afsvurit sin tro (1593). Genom det
ryktbara Nantesiska ediktet (13 apr. 1598)
erhöllo protestanterna nästan fullständig
religionsfrihet, med fri gudstjänst öfver allt
utom i Paris med omnejd och senare enskilda andra
städer; vidare tillträde till statens ämbeten
och till en början på 8 år omkr. 100 öfver
hela landet spridda "säkerhetsplatser". Freden
blef dock icke af lång varaktighet. Å ena sidan
hade hvarken hos katoliker eller protestanter
fördragsamhetens ande ännu vunnit insteg, å den
andra innebar hugenotternas undantagsställning
en alltför stark lockelse för dem att spela en
politisk roll. Under början af 1600-talet antogo
också hugenotterna alltmera karaktär af politiskt
oppositionsparti; och genom sina privilegier,
sin kommunala frihet, sina säkerhetsplatser och
sin militära organisation voro de i besittning
af en makt, som var ej blott hinderlig för
upprättandet af ett kungligt envälde, utan
äfven hotande för Frankrikes enhet. Efter nytt
fredsbrott 1621 förlorade de genom freden i
Montpellier (21 okt. 1622) största delen af sina
fasta städer. Richelieu krossade hugenotternas
politiska makt: i okt. 1628 eröfrade han la
Rochelle, och i fördraget i Alais (27 juni 1629)
nödgade han deras anförare, hertigen af Rohan,
att utlämna deras öfriga säkerhetsplatser. De
fingo emellertid behålla sin religiösa och
borgerliga frihet under Richelieus och Mazarins
styrelse. Annat blef mer och mer förhållandet
under Ludvig XIV:s egen regering, i synnerhet
från 1679. De blandade domstolarna upphäfdes,
hugenotterna uteslötos från offentliga
ämbeten, genom de s. k. dragonaderna (se
d. o.) tvungos tusentals hugenotter att öfvergå
till katolicismen, och slutligen upphäfdes
Nantesiska ediktet, 18 okt. 1685. Till följd af
detta förtryck utvandrade trots stränga förbud
omkr. 200,000 människor af Frankrikes mest
idoga befolkning, till stort afbräck för dess
industri och handel. Andra, de s. k. kamisarderna
(se d. o.), kämpade 1702—05 under
Jean Cavalier m. fl. i Cevennernas bergstrakter
med hänförelsens mod för sin tro. Det stora
flertalet firade i hemlighet sin gudstjänst,
hvaraf de erhöllo namnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
