Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hugo ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och 1879 en allmän och ovillkorlig amnesti
för alla politiska förbrytare. Sina politiska
minnen återgaf han i L’année terrible (1872),
som beskrifver 1870—71 års krig, La libération
du territoire (1873), Quatre-vingt-treize (1879)
och Actes et paroles (1875), en samling af H:s
tal, manifest och adresser m. fl. På grund af sin
höga ålder drog han sig alltmer tillbaka inom den
värld, som han på ett så intagande sätt skildrat
i L’art d’être grand-père (1877). — Under
sina sista år utgaf H. ytterligare en mångfald
arbeten, bl. a. Le pape (1878), La pitié
suprême (1879) och Religions et religion
(1880), religiös-politiska dikter, dramat
Torquémada (1882), hvilka icke äro jämförliga
med hans föregående skaldeverk, L’âne (1880)
och Les quatre vents de l’esprit (1881),
en historisk-politisk diktsamling. Efter
hans död fann man i hans kvarlåtenskap massor
af opublicerade skrifter, af hvilka de flesta
senare utgifvits. De äro utan större betydelse. —
Han bevarade till det sista sin arbetskraft,
och hans begrafning blef en folkhyllning,
som till och med öfvergick den, som kommit
Voltaire till del. 1902 aftäcktes hans staty
(af Barrias) på ett efter honom uppkalladt
torg i Paris. I det hus, där han bodde i
Paris 1833—48, är nu ett "Musée Victor-Hugo"
anordnadt. H:s namnteckning meddelas å pl. II
till Autograf.
H:s politiska och litterära
verksamhet var underkastad väldiga skiftningar. —
Moderns tro på Gud och konung dyrkar han som
barn och yngling. Vid mognare ålder sluter han
sig till faderns friare och halft republikanska
åsikter. Under bourbonerna mottog han understöd
af konungen, under orleanisterna blef han
pär. Revolutionen af 1830 införde honom på
liberalismens fält; revolutionen 1848 gjorde
honom till demokratiens sakförare. Landsflyktig
under det andra kejsardömet, bekämpade han
med alla medel Napoleon III, hvars vän och
försvarare han förut varit. Efter landsflykten
ställde han sig på insurgenternas sida och
gjorde sig till en tolk för deras socialistiska
sträfvanden. Samma öfvergångar möta i hans
litterära verksamhet. Hans första lyriska
dikter voro hållna i den då ännu allmänt
erkända klassiska formen. Men snart uppträdde
han som förkämpe för de nyare åsikterna: han
blir romantikens ledare. Han skapar nya former
för poesien och ett nytt skådespel för scenen —
Både på det politiska och det litterära området
har H. kämpat med öfvertygelse och värme. Under
hela sitt långa lif var H. högt skattad som
skald både inom och utom Frankrike. Efter
hans död har hans rykte varit underkastadt
vissa fluktuationer. Obestridligen är han
emellertid en af Frankrikes största skalder
under 1800-talet. Han förfogar öfver en mäktig
inbillningskraft, stor mångsidighet, högt patos
och en formtalang, som söker sin like. Därtill
kommer, att han alltid uppfattade sitt diktarkall
med heligt allvar. Minst lifskraft besitta
kanske hans dramer med deras ofta alltför enkla
psykologi och onaturliga händelseutveckling
(jfr J. L. Runebergs kritik af H:s "Lucrèce
Borgia"). Störst är han i lyriken, hvilken
diktart han helt förnyat. Äfven inom romanen
intager han en framstående plats. "Notre-Dame de
Paris" är ett af seklets mästerverk, och Zolas
och naturalismens roman utgår i ej ringa mån från
"Les misérables". Mot hans karaktär ha under de
sista åren framkommit åtskilliga beskyllningar,
men knappast med rätta. Han hade sina allmänt
mänskliga svagheter: fåfänga,
ärelystnad, förvärfslusta o. s. v., men han
behärskades dock helt af sin stora uppgift,
att vara en upplysningens heros, en talman
för rättvisa och humanitet, en siare och
skald. H:s Œuvres complètes utkommo 1880—89
i 48 bd, 1891—96 i 43 bd. Af svenska öfv. må
ytterligare nämnas "1793" (1874) och "Valda
lyriska dikter" (af A. Victorin 1899). Litt.:
Sainte-Beuve, "Premiers lundis" (I—III),
"Portraits contemporains" (1846); "V. H.,
raconté par un témoin de sa vie" (1863;
af H:s hustru, Adèle H., född Foucher),
G. Rivet, "V. H. chez lui" (1878), A. Barbou,
"V. H. et son temps" (1881), P. de St.-Victor,
"V. H." (1885), A. Asseline, "V. H. intime"
(s. å.), Veuillot, "Études sur V. H." (s. å.),
Ullbach, "La vie de V. H." (1886), Swinburne,
"A study of V. H." (s. å.), Faguet,
"Études sur le XIX:e siècle" (1887), E. Biré,
"V. H. avant 1830" (1883), "V. H. après 1830"
(1891) och "V. H. après 1852" (1894) m. fl.,
Mabilleau, "V. H." (1893), E. Dupuy, "V. H." (2:a
uppl. 1890), Sourian, "Le préface de Cromwell"
(1897); G. Brandes, "Hovedströmninger", V
(1882), P. Levin, "V. H." (1902) och E. Bertaux,
"V. H. artiste" (1905); Pauline Ahlberg,
"V. H. och det nyare Frankrike" (1879—80),
R. Steffen, "V. H." (1900; n:r 90 af Verdandis
småskrifter), och E. Wrangel, "V. H:s lyriska
diktning" (i "Nord. tidskrift", 1900). För
fullständigare biografi se H. P. Thieme, "Guide
bibliographique de la littérature française
1800—1906" (1907).
2. Charles Victor H., den föregåendes
äldste son, fransk litteratör, f. 1826 i Paris,
d. 1871 i Bordeaux, fick 1848 anställning
som sekreterare hos Lamartine, hvilken då
var utrikesminister. Som medarbetare i den af
hans fader och några vänner grundade tidningen
"L’événement" väckte han allmän uppmärksamhet
genom en artikel mot dödsstraffet, hvilken
ådrog honom två månaders fängelsestraff. 1869
uppsatte han med Vacquerie och Fr. P. Meurice
tidningen "Le rappel". Af hans nu glömda
romaner kan nämnas La chaise de paille (1859;
"Halmstolen", 1861).
3. François Victor H., den föregåendes
broder, fransk litteratör, f. 1828 i Paris,
d. där 1873, var tidningsman, bl. a. medarbetade
han i "L’événement" på utrikesafdelningen, och
vardt 1869 medredaktör i tidningen "Le rappel".
H. utgaf bl. a. L’île de Jersey, ses monuments,
son histoire ou la Normandie inconnue (1857),
en öfversättning af Shaksperes sonetter
(s. å.) och Œuvres complètes de Shakspeare,
traduction (1860—64).
1 o. 3. J. M—r. (J. M.) 2. J. M—r.*
Hugo af S:t Victor (fr. Hugues de S:t Victor),
fransk mystiker och skolastiker, f. omkr. 1097,
d. 1141, uppfostrades i klostret Hamersleben,
nära Halberstadt, och flyttade sedan till
klostret S:t Victor (nära Paris), där han
tillbragte återstoden af sitt lif under studier
och kontemplation. Han betecknas som mystikens
grundläggare i Frankrike; genom att upptaga
såväl Dionysius Areopagitas mystik som personliga
mystiska upplefvelser och dialektiskt behandla
dessa med teologiens hjälpmedel utbildade han
äfven mystiken som en gren af den medeltida
skolastiken. I sin metod var han påverkad af
Abailard, ehuru han på grund af sitt mystiska
hufvudintresse afgjordt tog parti för sin vän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
