Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hugo ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bernhard af Clairveaux i dennes strid med
Abailard och kraftigt bidrog till Bernhards
och därmed till den mera kyrklig-dogmatiska
skolastikens seger. I S:t Victor stiftade han
en skola af teologer, som mot 1100-talets slut
förde den äldre skolastiska mystiken till sin
högsta blomstring. Hans viktigaste skrifter äro
Eruditio didascalica, en encyklopedisk öfversikt
öfver allt mänskligt vetande, som förberedelse
till teologien, Summa sententiarum, en
skolastisk dogmatik, och De sacramentis fidei,
där hela trosinnehållet ställes under katolsk
sakramental synpunkt; hans mystik framlägges i en
kommentar till Areopagita och ett flertal andra
skrifter. Hans samlade verk trycktes i Paris
1528 och ha sedermera många gånger utgifvits
(bd 175—177 i Mignes "Patrologia"), A. Mignon,
"Les origines de la scolastique et Hugo de S:t
V." (1895—97), Seebergs och Loofs’ dogmhistorier.
Hj. H—t.
Hugo Capet [kapǟ]. Se Hugo, franska furstar, 2.
Hugo Schwartz, pseudonym. Se Vinsnes.
Hugoskans. Se Fredriksskans 1.
Hugo von Langenstein [-få’n -stajn],
tysk skald och riddare af Tyska orden,
tillhörde en schwabisk släkt och
fullbordade 1293 en större dikt om den
heliga Martina (utg. af A. von Keller, 1856).
(Kj—t.)
Hugo von Montfort [-få’n må̄få̄r], tysk skald,
f. 1357, d. 1423, tillhörde den grefliga
montfortska släkten i Vorarlberg, deltog
i härnadståg mot de hedniske preussarna
och vallfärdade därefter till Heliga
landet. Hans dikter, utg. af Wackernell
1881, äro dels allegoriska, kallade
"Reden" (tal) och behandlande tidens
seder och förhållanden, dels lyriska.
(Kj—t.)
Hugo von Trimberg [-få’n-], tysk skald, var
1260—1309 skolrektor i Theuerstadt (förstad
till Bamberg), fullbordade 1300 lärodikten
Der renner (i mer än 24,000 verser), som är
en af medeltidens bästa didaktiska dikter och
genom inströdda smärre berättelser ofta gör ett
lifligt intryck på läsaren. 1833—36 utgafs den,
efter en handskrift från 1347, af historiska
föreningen i Bamberg (nytryck 1904). En
annan dikt af H., Der sammler, är förlorad.
(Kj—t.)
Hugsvinnsmál, namnet på en isländsk öfversättning
af Catos distika. Den är affattad på ljóðaháttr,
utgafs 1831 af H. Scheving och 1907 af H. Gering.
Th. W.*
Hugtenburgh (Huchtenburg), Jan van, holländsk
bataljmålare, f. 1646 i Haarlem, d. 1733 i
Amsterdam, var lärjunge af Th. Wyck och van
der Meulen. 1708—09 följde han prins Eugène
på dennes fälttåg och målade sedermera hans
drabbningar. Efter dessa målningar utförde
han äfven gravyrer, publicerade i Batailles
gagnées avec le prince Eugène de Savoye
(1725). Taflor af H. förekomma i de flesta större
samlingar. De äro ofta ganska rått utförda,
men återge karakteristiskt de stridandes olika
nationalitet och vittna om militäriska insikter
hos konstnären. Sveriges nationalmuseum eger
af H. fyra duktigt målade rytteristrider.
(A. L. R.)
Hugues [yg], fransk namnform för Hugo.
Hugues [yg], Clovis, fransk skald
och politiker, f. 3 nov. 1851 i Ménerbes,
dep. Vaucluse, d. 11 juni 1907 i Paris, egnade
sig efter afslutade skolstudier i ett teologiskt seminarium åt
tidningsmannaskap, medarbetade från 1870
i en radikal Marseilletidning, där hans
våldsamma språk ådrog honom ett treårigt
fängelsestraff. 1877 dödade han i duell den
bonapartistiske redaktören för "L’aigle",
men frikändes af juryn. 1881 invaldes han
af Marseille i deputeradekammaren, där han
slöt sig till yttersta vänstern, öfvergick
1888 till boulangisterna och ifrade för en
författningsrevision. Efter att 1889 ha afstått
från sitt mandat invaldes H. 1893 ånyo som
socialistisk deputerad för Paris. H. publicerade
ett flertal diktsamlingar (Poèmes de prison,
1875, Les soirs de bataille, 1882, Les jours de
combat, 1883, Les évocations, 1885, m. fl.),
den arkaiserande dikten Jehanne d’Arc (1899),
prisbelönt af Franska akademien, skådespel (Une
étoile, 1888, och Le sommeil de Danton, 1889)
och romaner (Madame Phaëton, 1888, och Monsieur
le gendarme, 1891). — H:s hustru, Jeanne H.,
född Royannez, bildhuggarinna, f. 1855 i Paris,
dödade 1884 med revolverskott en tidningsman,
som utspridt lögnaktiga rykten om henne, men
frikändes af juryn. Hon har utställt en Jeanne
de Valbelle, byster m. m.
Hugues de S:t Victor [yg də sä̃’ viktå̄r]. Se Hugo
af S:t Victor.
Huhn [hōn], Charlotte, tysk altsångerska, f. 1865
i Lüneburg, elev af Kölns konservatorium och
Julius Hey, debuterade 1889 i Berlin som Orpheus
och har därefter tillhört olika operascener,
bl. a. i Dresden, Wien och (sedan 1902)
München. Hon har vunnit stort anseende som
både opera- och konsertsångerska. I Stockholm
konserterade hon 1905.
Huijsum [höjs-]. Se Huysum.
Huile [ui’l], fr., olja. — H. de foie de morue
[də fωa’ də måry’]. Se Fisklefverolja. — H. d’olives
[dåli’v], olivolja, matolja.
Huilliche (af araukanskt huilli, söder, och
che, män), den sydligaste af de tre stammar,
i hvilka araukanerna (se d. o.) uppdelas. Den
norra stammen kallas picunche (nordmän),
den mellersta pehuenche (furumän)
E. Rld.
Huimling. Se Hümmling.
Huissier [uissiē], fr. (af lat. ostiarius,
dörrvaktare, af ostium, fnfr. huis, dörr),
dörrvaktare, vaktmästare, rättsbetjänt; i
Frankrike titel för funktionärer vid domstolarna,
hvilka ombesörja delgifvandet af stämningar och
andra processuella meddelanden samt fullborda
andra rättsliga dekret.
’t Huis ten Bosch [t’höjs ten bås-ch]. Se Haag,
sp. 929.
Huitfeldt (Hvitfeld), gammal dansk adlig
ätt, som sedan 1527 burit detta släktnamn. (Jfr
"Dansk adelsaarbog", 1887.)
1. Poul H., f. 1520, d. 1592, försvarade 1563
Halmstad mot Erik XIV och var 1572—77 ståthållare
i Norge.
2. Arild H., den föregåendes brorson, f.
11 sept. 1546, d. 16 dec. 1609, var 1573—80
förste sekreterare i kansliet, blef 1586 riksråd
och 1595 rikskansler. Som systerson till
Herluf Trolle var han sedan 1583 styresman
för Herlufsholm. H. var en ifrig främjare
af vetenskaperna, utgaf flera äldre lagar
och krönikor samt författade själf Danmarks
riges krönike (till år 1559) med tillhörande
biskopskrönika (10 bd, 1595—1604, ny uppl.,
i 2 foliobd, 1650—52). Han började med att
skrifva Kristian III:s krönika, gick sedan
baklänges och slutade med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
