Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides / 1303-1304 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Humoralpatologi ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tonsättare, f. 1854 i Siegburg (Rhenprovinsen),
studerade vid Kölns och Münchens konservatorier,
där han var elev af Hiller och Rheinberger,
erhöll både Mozart-, Meyerbeer- och
Mendelssohnsstipendiet samt vistades på det
sistnämnda i Italien 1879—81. 1885—87 var
han lärare vid konservatoriet i Barcelona,
1890—96 anställd vid Hochs konservatorium
i Frankfurt am Main och kallades 1900 till
kompositionsprofessor i Berlin. Dessutom
medverkade han som körledare vid första
instuderingen af "Parsifal" i Baireuth och var
i allmänhet mycket nära lierad med Wagner samt
undervisade hans son Siegfried i musik. Som
tonsättare gjorde H. sig känd genom några
körballader (Das glück von Edenhall, 1884,
Die wallfahrt nach Kevlaar, 1887), men ännu
mera genom sin opera Hänsel und Gretel (1893;
i Stockholm "Hans och Greta", 1895), som hastigt
spreds till flera länder samt var epokgörande
både genom ämnet, en lefvande barnsaga i stället
för sinnebildligt omtydda fornmyter, och genom
en modifikation af wagnerstilen, i det H. med
bibehållande af det symfoniska arbetet inskränkt
ledmotivsymboliken och återinfört den populära
melodien. Mindre intryck gjorde hans melodram Die
königskinder (1898) samt sagospelen Die sieben
geislein (1897) och Dornröschen (1902). I Die
heirat wider willen (1904), en komisk opera med
mycket underhållande librett, är H:s musikaliska
stil tämligen obestämd. Han har äfven komponerat
sånger och orkesterverket Maurische rhapsodie.
A. L.*


Humppila [ho’mp-], finsk socken af Tammela härad
och domsaga, Tavastehus län, Finland. Landareal
138 kvkm. 2,776 inv. (1907). H. utgör
ett imperiellt pastorat af 3:e klass,
Tavastehus kontrakt, Borgå stift.
O. I. (A. G. F.)

Humulus, bot. Se Humle.

Humussandsten, af humussyrad järnoxidul
till en sandstensartad massa hopkittad sand. Se
Al, sp. 452.

Humussyra, kem. Se Humusämnen 1.

Humusämnen, Mullämnen. 1. Kem., kallas en
mängd, till sin kemiska natur föga utredda ämnen,
hvilka uppkomma vid förmultning af växtdelar,
men äfven artificiellt kunna framställas
genom upphettning af kolhydrat med syror och
framför allt med alkalier. De äro mörkfärgade,
dels lösliga, dels olösliga i vatten. Sedan
gammalt skiljer man mellan sura humusämnen,
s. k. humussyror l. mullsyror och indifferenta
"mullkroppar" l. huminer.

För närvarande kan man från kemisk synpunkt uppställa 4 grupper:
1) I vatten lösliga humusämnen, som finnas i
sumpvatten och äro mindre högt kondenserade än
följande grupper, till hvilka de lätt öfvergå
vid upphettning (Aschan). 2) Huminer, neutrala,
i vatten, alkalier och alkohol olösliga ämnen,
som vid smältning med kali öfvergå till de båda
följande grupperna. 3) Huminsyror, som gifva lätt
med alkalier l. ammoniak brunsvarta lösningar,
hvarur de åter afskiljas såsom voluminösa,
i vatten och alkohol olösliga flockar. 4)
Hymatomelansyror, som i likhet med de föregående
gifva lösliga alkalisalter, hvilka med syror
gifva fällningar, som efter uttvättning lösas i
alkohol. De äro oxidationsprodukter af huminer
och garfämnen.

Humusämnenas byggnad är obekant, men sannolikt
innehålla de ringformiga kärnor och äro kemiskt
besläktade med garfämnenas mörka och olösliga
oxidationsprodukter, flobafenerna i gammal bark
o. d.; de äro reduktionsmedel och syrsättas i
luften under utveckling af kolsyra. Med ulmin
och ulminsyra har man betecknat humusliknande
produkter från almens skadade bark.

2. Landtbr. Mullämnen ha som beståndsdel
af jordmånen stor inverkan på dennas
beskaffenhet. De göra jorden luckrare och
därigenom lättare att bearbeta, såvida de ej
till den grad öfverflöda, att jorden blir för
lös att erbjuda redskapen för bearbetningen
behöfligt motstånd. Genom sin mörka färg öka
de jordens absorption af solvärme och genom
sin ringa värmeledande förmåga hindra de
värmets jämna fördelning i jorden, hvarför
en hög mullhalt gör jorden ytvarm, men också
sentuppvärmd på våren och lätt afkyld i ytan
samt således utsatt för frost. Humusämnen
tillföra jorden växtnäringsämnen, i synnerhet
kväfve, hvaraf jordens förråd så godt som
uteslutande finnes i dess halt af mullämnen
och vid dessas fortgående förmultning alstrade
syror, i synnerhet kolsyra, verka upplösande
på jordens mineraliska beståndsdelar och göra
i dem förefintliga näringsämnen tillgängliga
för växterna. Neutrala mullämnen, såsom
mullsyrade kalksalter, som utgöra hufvudmassan
af svartmylla och annan godartad mulljord, äro
uteslutande en fördelaktig beståndsdel af jorden,
lösliga fria mullsyror och sura mullsyrade salter
verka däremot som gift för växterna, och för
att en hög mullhalt skall göra sina fördelaktiga
verkningar gällande, bör jorden därför innehålla
tillräckligt af kalk eller alkalier för att
gifva jorden basisk eller neutral reaktion.
1. H. E. 2. H. J. Dft.

Humör (fr. humeur, af lat. humor, vätska;
se Humor), lynne (jfr "vara vid goda, dåliga
vätskor"), godt lynne ("vara vid humör"), dåligt
lynne ("fatta humör"); sinnelag.

Húnafjorden. Se Húnaflói.

Húnaflói, isländsk hafsvik, 50—60 km. bred och
ungefär lika lång, mellan Isafjord-syssla och
Skagastrand. Från H. utgå Bjarnarfjorden och
Steingrims-fjorden mot v. samt Hrútafjorden
och Húnafjorden mot s. H. är uppkallad efter
Húnavatns-syssla, som omger den i s. och ö.
C. R.*

Hunafolk, nord. myt. Se Hunaland.

Hunaland och Hunafolk, nord. myt., omnämnas
flerstädes i eddan och de mytiska
fornsagorna och är till sin upprinnelse dels
frankernas land, hvilka med ett gammalt nanm
kallades lat. Hugones, angls. Hugas, dels
hunnernas. Den frankiske Sigurd Fafnesbane
kallas i hjältesångerna "den hunske konungen",
"hunske hjälten". Där talas ock om hunska kämpar,
tärnor, hästar o. s. v. I Hervararsagan och
Vilkinasagan m. fl. berättas äfven mycket om
Hunaland, dess konungar och krigshärar. I dessa
mytiska fornskrifter är H. ett fabelland,
som med poetisk frihet flyttas omkring till
olika trakter, allteftersom hjältens bedrifter
kräfva. Det skiljes från andra länder genom
gränsskogen Myrkviðr, d. v. s. den mörka skogen,
men förlägges än långt i söder, än högt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>