Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides / 1361-1362 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Husråttan ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

innehåller därom inga allmänna
bestämmelser. Polismyndighet, som är berättigad
att anordna häktning, är ock befogad att för
angifna ändamål anställa husrannsakan; men den
drabbas af ansvar, om den utan tillräckligt
skäl bryter hemfrid eller vid undersökning
förfar på otillbörligt sätt, utan att likväl
gränserna för dess befogenhet äro i lag
angifna. Angående husrannsakan efter stulet
gods finns i Förordningen om strafflagens
införande, § 16 mom. 7, ett särskildt, från
den äldre lagstiftningen hämtadt stadgande,
hvilket ger den bestulne själf rättighet att,
efter polismyndighets medgifvande, anställa
husrannsakan hos misstänkt person. I Förordningen
om tillverkning af brännvin af 11 okt. 1907 samt
i Tullstadgan af 1 juli 1904 ges ock särskilda
föreskrifter angående rätt att för öfvervakande
af dessa författningars efterlefnad företaga
husrannsakan.
I. Afz.

Husråttan, zool. Se Råttsläktet.

Husröta, jur., den försämring, som fastighet undergått
under den tid den varit till nyttjande
upplåten. Brukare af annans jord är, då icke
annat aftal är träffadt, skyldig att underhålla
åbyggnad och häfda jorden, så att egendomen,
när han lämnar den ifrån sig, befinner sig
i samma skick, som när han mottog den. Har
den försämrats i ett eller annat hänseende,
skall brukaren därför gifva ersättning. Har
brist, som fanns vid tillträdet, blifvit af
brukaren afhjälpt, eger han af jordegaren
erhålla ersättning därför. För att bestämma
ersättningens belopp hålles vid tillträdandet och
afträdandet "syn" (se Husesyn). Har sådan icke
vid tillträdet hållits, kan icke å någondera
sidan ersättning fordras, emedan det i sådant
fall icke kan med säkerhet afgöras, i hvilken
mån egendomen, när den afträdes, i det hela
befinner sig i bättre eller sämre skick än
vid tillträdet. Jfr Lag ang. nyttjanderätt
till fast egendom 14 juni 1907.
l. Afz.

Huss, Joh. Se Hus, Joh.


Huss, Magnus, läkare, lärare, f. 22 okt. 1807 i
Torps prästgård, Medelpad, d. 22 april 1890
i Stockholm, blef student i Uppsala 1824,
filos. kand. 1829, filos. magister 1830,
med. kand. 1832, med. licentiat 1834, kirurgie
magister 1835 och med. doktor s. å. Redan året
förut hade H. förordnats till underläkare vid
Serafimerlasarettet i Stockholm och blef 1835
adjunkt i medicin och kirurgi vid Karolinska
institutet. Sedan han 1837—38 för vetenskapliga
studier vistats i Tyskland, Österrike och
Frankrike, utnämndes han 1839 till biträdande
öfverläkare vid Serafimerlasarettet och anordnade
därstädes 1 aug. s. å. den första verkliga
medicinska kliniken i Sverige. Vid denna klinik
infördes de fysikaliska undersökningsmetoderna
i förening med ett noggrannare studium af
den patologiska anatomien; och genom den
utomordentliga duglighet och ihärdighet
H. under sin långa tjänstetid utvecklade som
klinikföreståndare kan den ofvannämnda dagen
med största skäl sägas bilda en vändpunkt i den
svenska medicinens historia.
1840 utnämndes H. till öfverläkare vid
Serafimerlasarettet och e. o. professor
samt 1846 till ord. professor vid Karolinska
institutet. 1860 förordnades han till ordförande
i Sundhetskollegium och generaldirektör öfver
hospitalen, lasaretten och kurhusen i riket. Från
ordförandeplatsen i Sundhetskollegium tog han
afsked 1864, men kvarstod som generaldirektör
öfver hospitalen till 1876. — Under sin lärartid
utöfvade H. jämväl en omfångsrik konsultatorisk
läkarverksamhet. Han var äfven på ett storartadt
sätt verksam som vetenskaplig författare. 1840
utgaf han Summarisk öfversigt af sjukvården
å k. Seraphimerlazarettets medico-cliniska
afdelning, under de sista fem månaderna af år
1839. Äfven för åren 1840—42 offentliggjorde
han dylika redogörelser, hvilka 1843 fortsattes
med Cliniska analekter. 1845 publicerade han
sina Observations sur la fièvre typhoide. Sin
största vetenskapliga berömmelse vann H. genom
det 1854 af Franska vet.-akad, med Monthyonska
priset belönade Alcoholismus chronicus eller
chronisk alkoholssjukdom (2 bd, 1849—51), där de
genom kronisk alkoholförgiftning framkallade
sjukliga förändringarna i kroppen först
uppställdes såsom en egen sjukdomsform. (Se
Alkoholism.) Vidare må nämnas hans utmärkta
monografier Om typhus och typhoidfeberns
statistiska förhållanden och behandling
(1855, öfv. till ty., fr. och eng.) samt Om
lunginflammationens statistiska förhållanden
och behandling (1860, ty. öfv.). För den fördel
de nordamerikanske militärläkarna under kriget
mot sydstaterna hade af det förra af dessa
arbeten uttalade i en officiell skrifvelse
Förenta staternas krigsminister ett tacksamt
erkännande. Utom dessa arbeten offentliggjorde
H. i tidskrifter en mängd större och mindre
uppsatser, redigerade ekonomiska berättelser
från Serafimerlasarettet, 1850—60, och från
kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka
barn, 1852—64, samt "Öfverstyrelsens öfver
hospitalen underdåniga berättelser", 1861—76. —
Iakttagelserna öfver den kroniska alkoholismen
ledde H. att med hela sin öfvertygelse strida
mot dryckenskapen. Bland hans skrifter åt
detta håll märkas Om bränvinsbegäret och
bränvinssuperiet i Sverige (1853; aftryck ur hans
arbete Om Sveriges endemiska sjukdomar, 1852),
Om bleksot och bränvinssuperi i Sverige (1852)
samt Om dryckenskapen och dess följder för den
enskilde, för familjen, för kommunen, för staten
(1882; såldes under de första sju månaderna
efter dess utlämnande i 20,000 ex.). Hans
1887 utgifna Varningsord mot bränvinsbruk och
dryckenskap skall enl. k. bref af 10 febr. 1888
anslås i allmänna läroverkens och folkskolornas
lärosalar. 1865 utgaf H. folkskriften Om kaffe;
dess bruk och missbruk. Därjämte utöfvade
han stort inflytande på en mängd andra
angelägenheter af hygienisk och filantropisk
beskaffenhet. Sålunda var det på hans och
K. P. Dahlgrens upprop, som "Kronprinsessan
Lovisas vårdanstalt för sjuka barn" kom till
stånd. I förening med professorerna H. Abelin,
P. H. Malmsten och K. Santesson utfärdade
H. inbjudning till subskription för upprättande
af "Stockholms sjukhem" och gick sedan i
författning om dettas uppförande samt ordnade
dess första förvaltning. Vid reorganisationen af
Allmänna barnhuset i Stockholm, för inrättandet
af barnkrubbor och för förbättrad lagstiftning
rörande sinnessjukas vård var han likaledes
energiskt verksam. Vidare

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>