Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hållsviken - Hållö - Hålogaland - Hålrum - Hålskepp - Hålspade - Hålsöm - Hålta - Håltegel - Håltravers - Hålven - Håmär - Hånger - Hångsdala - Hångstafallen - Hår - Hår 1. Anat. Se Hud - Hår 2. Växternas hår, trikomer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
poststation och regelbunden ångbåtstrafik på
Stockholm.
Hållö, liten ö i bohuslänska skärgården, ligger
i s. v. utanför Sotenäset, s. om Smögen, och
tillhör Askums socken. Viktig hafsfyr, blixtfyr,
med blänk hvar 5:e sek., som från en höjd af
39,2 m. öfver vattnet har en lysvidd af 18 min.
Hålogaland. Se Haalogaland.
Hålrum. Se Hålhyggnad.
Hålskepp (eng. hold), sjöv., den
mellan understa däcket och bottnen
befintliga delen af fartyget. Jfr Däck.
C. K. S.
Hålspade. Se Spade.
Hålsöm. Se Sömnad.
Hålta, socken i Göteborgs och Bohus län, Inlands
nordre härad. 2,951 har. 899 inv. (1908). Annex
till Solberga, Göteborgs stift, Älfsyssels
södra kontrakt.
Håltegel. Se Tegel.
Håltravers. Se Hålbyggnad och Tvärvall.
Hålven, anat., en dålig, från tyskan hämtad
öfversättning af lat. vena cava, som åter
är en oriktig öfv. af grek. fleps koile,
"den vida" l. "tunnlika ådern". Hålvenerna äro
två, en öfre och en nedre (v. c. superior och
v. c. inferior). Den öfre upptager i sig blodet
från hufvudet, halsen och de öfre lemmarna. Den
går, kort och vid pass 2,4 cm. tjock, ned genom
öfre delen af brösthålan, något till höger och
tömmer sitt innehåll i högra hjärtförmaket. Den
nedre hålvenen uppsamlar genom sina grenar
(rötter) blodet från de nedre lemmarna samt
från bäcken- och bukinälfvorna, dels direkt,
dels medelst portådern, genom lefvern. Den
genomgår därefter, omkr. 3,4 cm. tjock,
mellangärdet och tömmes nedifrån i högra
hjärtförmaket. Hålvenerna äro kroppens största
vener. G. v. D.*
Håmär, zool. Se Håbrand.
Hånger, socken i Jönköpings län, Östbo
härad. 5,936 har. 704 inv. (1908). Annex till
Kärda, Växjö stift, Östbo kontrakt.
Hångsdala, socken i Skaraborgs län, Vartofta
härad. 1,007 har. 286 inv. (1908). H. bildar med
Skörstorp och östra Gerum ett regalt pastorat
i Skara stift, Vartofta kontrakt.
Hångstafallen, vattenfall i Ljungan, i
västligaste delen af Torps socken, Medelpad, ha
jämte den ofvanför belägna Johannisbergsforsen
inköpts af Stockholms superfosfatfabriks
aktiebolag, som ämnar i den närmaste framtiden
utbygga dem för att vinna kraft till en större
fabrik för tillverkning af kalkkväfve. Vattnet
skall från Johannisbergsforsen ledas öfver
land omkr. 3 km. till nedre ändan af nedre
Hångstaforsen för att där, med en fallhöjd
af omkr. 40 m., användas för en elektrisk
kraftstation med omkr. 15,000 elektriska hkr. Vid
den blifvande fabriken, som erhållit namnet
Ljungafors, skall tillverkas kalciumkarbid och
kalkkväfve (kalcium-cyanamid). Se Cyan-amid.
Hår. 1. Anat. (lat. pili, capilli, crines). Se
Hud. - Om rådande hårmoder under olika
tider se Dräkt. - 2. Växternas hår, trikomer
(grek. trichoma), bot., äro ytliga bildningar,
i det att de utvecklas från öfverhudens celler
eller närmast därunder liggande väfnader. De
bestå ofta af en eller relativt få celler. Sådana
hårbildningar, som äro högre utvecklade, så att
äfven cellager liggande under öfverhuden deltaga
i deras
utbildning, har man kallat emergenser (se d. o.).
Hår finnas så godt som hos alla högre
växter och kunna uppträda på alla slags organ,
rötter, stammar och blad. De äro i allmänhet utan
någon ordning fördelade på organen. I växternas
lif spela de på mångahanda sätt en viktig
roll. De unga sugrötterna ega fina hår, som
utgöras af en utstjälpning af öfverhudscellerna;
de benämnas absorptionshår eller rothår. På
öfverjordiska organ (blad, stammar) ha håren
ofta till uppgift att förstärka öfverhuden
(se Hudväfnad) i dess funktioner.
Hårformer. 1 från blomkronan af Primula sinensis, 2
från stjälken af Rubia tinctorum, 3-5 brännhår i olika
utvecklingsstadier hos Urtica, 6 från blomkronan af Viola
altaica, 7 från blomkronan af Antirrhinum.
Sådana hår äro t. ex. stjärnhår, som bestå af ett
kortare fotstycke och en plattad, utbredd skifva,
spindelväfshår, ullhår m. fl., benämningar, som
hänföras till hårens växlande former. Håren äro
ofta luftfyllda och torra samt förläna därigenom
den växt, som de tätt bekläda, ett grått,
hvitt eller silfverglänsande utseende. Sådana
hår finnas i synnerhet hos växter på torra,
varma, solöppna platser, där de bidraga till
att nedsätta afdunstningen eller skydda mot
för stark bestrålning. Glandelhår bestå af
ett kortare skaft och ett klotformigt hufvud,
som afsöndrar en vätska, som kan vara af mycket
olika beskaffenhet, såsom slem, harts, gummi
etc. (se Glandel), hvilka kunna skydda växten
mot för stark afdunstning eller mot angrepp af
djur. Som skydd mot djur tjäna dessutom skarpa
stickande och sträfva hår eller borst samt tornar
(försvarshår), hvilka ofta ha en mera komplicerad
byggnad och hänföras till emergensbildningarna
(se Emergenser). Särskildt egendomliga skyddshår
äro brännhåren (se fig. 3-5). De bestå af en
stor, nedtill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
