Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Händel Georg Friedrich - Händel- och Haydn-sällskapet - Händene - Händl (Handl, Hähnel l. Gallus) - Händl Jakob - Hänel - Hänel 1. Gustav (Friedrich) H. - Hänel 2. Albert H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och Belshazzar, 1745 Hercules, 1746 Occasional
oratory (med anledning af segern vid Culloden)
och den frihetsglödande Judas Maccabæus, 1747
Joshua (bland de mera berömda) och Alexander
Balus, 1748 Solomon (med utmärkta beskrifvande
körer) och Susanna, 1749 Theodora, 1750 The
choice of Hercules, 1751 Jephtha. Därefter
hindrades hans arbete genom en tilltagande
blindhet. Dock fortfor han att som förut
gifva årligen 12 oratoriekonserter och mellan
dessas afdelningar låta höra sin utomordentliga
orgelvirtuositet – endast jämförlig med Bachs
– ända till kort före sin död. "Messiah" gaf
han alltid för välgörande ändamål. H. begrofs i
Westminster abbey. Hans där befintliga minnesvård
(af bildhuggaren Roubillac) är ett af den
stora katedralens mest betydande monument. 1859
restes i Halle en staty öfver honom (modellerad
af Heidel).
Ehuru tysk såväl till börden som i afseende på
konstnärlig flit och kontrapunktisk säkerhet,
ehuru till sin vidare utbildning helt och
hållet italiensk, har H. likväl af engelsmännen
blifvit reklamerad som tillhörande deras
konsthistoria, icke blott därför att han 1726
blef naturaliserad brittisk undersåte, utan ännu
mera därför att hans mänskliga och artistiska
egenskaper voro så äkta engelska. Hans styfva,
oberoende, sanningsälskande och oförsagda
karaktär, hans djupa känsla, som af fruktan
för anspråksfullhet och falsk sentimentalitet
dolde sig bakom grofkornighet i uttryck, hans
praktiska sinne – allt detta var egenskaper, i
hvilka engelsmännen kände igen sig, äfven ehuru
de förbundos med en häftighet, som stundom
öfvergick till raseri. Storhet och enkelhet,
klar bestämdhet uti idéerna och slagfärdig
omedelbarhet i deras uttryck, patetisk stämning,
tolkad med ett värdigt allvar, lika fritt
från det sensuella som det abstrakta – dessa
karaktärer på hans musik torde väl äfven, på
samma gång de äro i bästa mening universella,
ha speciellt anslagit Albions i allmänhet föga
djupsinnigt musikaliska söner, hvartill kom
H:s sedligt stärkande och trosglada religiösa
energi, äfvensom den omständigheten, att hans
stil onekligen tagit ej obetydligt intryck af
Purcells. Säkert är, att H., ehuru känd och
älskad öfver hela världen, har sin egentliga
och förnämsta kult i England. På detta lands
tonkonst tryckte han en bestämmande prägel, som
sedan dess hämmat dess nationella utveckling. I
själfva verket kan H:s musik, som sammanfattar
och fullkomnar ett århundrades sträfvanden,
icke sägas visa utöfver sig själf med uppslag
för det kommande. Sitt värde för framtiden
ega hans tonverk dock bl. a. däri, att de två
sidor af lifsåskådning, hvilka såsom andlig och
världslig under århundraden hade gått jämsides
inom musiken, hos H. på ett exempellöst sätt
sammansmälte så innerligt och harmoniskt, att de
ömsesidigt stärkte och förädlade hvarandra. Hos
honom uppträder oratoriet som själfständig,
egenartad konstform, frigjordt från förbindelse
med operan och kyrkomusiken.
Den snabbhet, med hvilken H. komponerade, var
lika underbar som hans flit; han kan sägas
ha improviserat på papperet många af sina
verk. "Rinaldo" skrefs på 14 dagar, "Messias"
på 24 och "Samson" alldeles omedelbart därefter
på 44 dagar. Snabbheten förklaras genom hans
alltid beredvilliga inspiration, hans fullkomliga
tekniska händighet och
hans ovanliga förmåga af koncentration,
men ingalunda genom någon sorts brist på
omsorg. – H:s orkester är för våra öron tunn
och fattig. Det är som vokal- och framför allt
körkompositör, som han är öfverlägsen. Ingen,
hvarken förr eller senare, har så mäktigt som
han utvecklat körens resurser, ej heller så
förmått att i dem dölja lärdom under populär
lättfattlighet. I sina oratorier ställde han
helst ett helt folk, en menighet i händelsernas
medelpunkt; däraf styrkan i affekterna, i
skildringen af lust och sorg, gedigenheten och
den okonstlade enkelheten i känsla och melodiskt
uttryck. Som natur- och landskapsskildrare är
han föregångare till Haydn, men hans personager
äro ej som dennes blott staffage, utan liffullt
karakteriserade. Hans operaarior äro visserligen
oftast fullkomligt tillskurna efter den
italienska konventionella schablonen – hvarför
hans operor, som enligt tidens bruk öfverflöda
af aria på aria, icke beteckna något principiellt
framsteg och numera äro föråldrade –; men de ega
dock mera hållning och karaktär än de flesta af
hans italienska samtidas, och många äro ännu i
dag förträffliga konsertstycken samt utgöra höga
mönster för konstfull sång. – Den korrektaste
upplagan af H:s tonverk är den, som utgafs i
100 bd 1859–94 af det tyska Händel-gesellschaft
under Chrysanders redaktion. Dennes
bearbetningar af hans oratorier ega förblifvande
värde. Om H:s lif och verk finnas arbeten af
Mainwaring (1760), Chrysander ("G. F. H.",
1858–67, ofullbordadt), Gervinus ("Händel
und Shakespeare", 1868), Reissmann (1881),
Rockstro (1883), Volbach (1898; 2:a uppl. 1907)
och Williams (1901) m. fl. – En svensk elev af
H. var Roman. I vårt lands konsertlif ha H:s
oratorier mest omhuldats af J. A. Josephson
i Uppsala och Musikföreningen i Stockholm.
A. L. (E. F-t.)
Händel- och Haydn-sällskapet (eng. Handel and
Haydn society), Amerikas största och näst äldsta
konsertförening, stiftades i Boston 1815 och
ger regelbundet många stora oratoriekonserter
årligen samt sedan 1865 större musikfester hvart
tredje år.
Händene, socken i Skaraborgs län, Skånings
härad. 2,307 har. 579 inv. (1908). Annex till
Skara stad, Skara stift, Domprosteriet.
Händl (Handl, Hähnel 1. Gallus), Jakob, tysk
tonsättare, f. 1550 i Krain, d. 1591 i Prag,
en af de mest framstående samtida till Or-lando
Lasso, var biskoplig kapellmästare i Olmiitz,
senare kantor och kejserlig kapellmästare i
Prag. Bland hans sångverk märkas Missce (1580),
Moralia (1586), Musicum opus (I-IV, 1586-90;
I ånyo utg. 1899), Sacrfö cantiones (1597)
och MotettcR (1610). I nyare tryck finnes
åtskilligt af honom i samlingar af Proske,
Schöberlein, Zahn, Becker, Rochlitz m. fl.
A. L.»
Hänel. 1. Gustav (Friedrich) H., tysk rättslärd,
f. 1792, d. 1878, blef 1821 e. o. och 1838
ord. professor i Leipzig, vann stort rykte som
grundlig kännare af den romerska rätten. Berömda
äro hans kritiska lageditioner: Codex
theodosianus (1837 -42), Novellce constitutiones
imperatorum Theo-dosii II, Valentiniani III,
Maximi, Majoriani, Se-veri, Anthemii (1844),
Lex romana Visigothorum (1849), Corpus legum ab
imperatoribus romanis ante Justinianum latarum
(1857-60) samt Juliani epi-tome latina novellarum
Justiniani (1873). - 2. Al-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
