- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 12. Hyperemi - Johan /
223-224

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Högförräderi - Höggräs - Höghet - Höghetsrättigheter, statsr.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

223

Höggräs-Höghetsrättigheter

224

var skyldig ’detta land trohet. Men
denna förutsättning förekommer ej i nyare
strafflagar. Straffet är enligt dessa i allmänhet
för svårare fall dödsstraff, för andra fall
frihetsstraff på lifstid eller viss längre
tid. Samma straff inträder vanligen vare sig
gärningen stannar vid försök eller fortskrider
till fullbordadt brott. Redan förberedelser
till högförräderi, särskildt högförrädiska
stämplingar, och offentliga uppmaningar
till detta brott äro belagda med straff. I
svenska strafflagen förekommer ej uttrycket
högförräderi, men hvad 8 kap. l § stadgar om
"förräderi" motsvarar i allo andra lagars
högförräderibestämmel-ser. Straffet är efter
nämnda lagrum dödsstraff eller straffarbete på
lifstid. Var faran ringa, nedsättes dock detta
straff till straffarbete i sex till tio år. I
danska och norska strafflagarna upptagas de
brott, som bruka hänföras till högförräderi,
dels bland "brott mot statens säkerhet
och själfständighet", dels bland "brott mot
statsförfattningen". Som straff stadgas i dansk
lag för svårare fall dödsstraff eller dödsstraff
alternativt med tukthus på lifstid, för
lindrigare fall straffarbete på viss tid eller
statsfängelse. Den norska lagen, som icke känner
dödsstraff, belägger svårare fall med "faengsel"
( = straffarbete) på lifstid, i andra fall är
straffet "fsengsel" eller "hefte" (= fängelse)
på viss tid. Finlands strafflag egnar åt detta
brott ett särskildt kapitel, hvilket stadgar
dödsstraff för svårare fall och belägger öfriga
fall af högförräderi med tukthus på lifstid
eller från och med åtta till och med tolf år.
J. H-r. (N. S-g.)

Höggräs, landtbr. Se G r ä s v a 11.

Höghet (ty. hoheit, eng. highness, fr. altesse,
se d. o.), Hans, Hennes, Ers (kunglig o. s. v.).,
vid omtalande och tilltal bruklig titel för
personer, som tillhöra kungliga, kejserliga
eller andra regerande hus.

Höghetsrättigheter, statsr.,
de statssuveräniteten, regerings- och
härskarmakten tillkommande rättigheter, i
monarkiskt styrda stater äfven kallade kronans
prerogativ
l. regalen i vidsträckt mening. Det
är sådana statsmakten tillkommande rättigheter,
hvilka, sammanfattade till en enhet, sammanfalla
med hvad som förstås med statsmakt, och det så,
att ingen annan än staten kan på dem göra anspråk
och att staten ej kan bestå, därest statsmakten
vore i saknad af en enda af dem. Denna
statens höghet betyder, att hvarje enskildt
intresse måste underordna sig hvarje sant
statsintresse. Alltefter de olika riktningarna
af statsmaktens verksamhet har man skilt mellan
olika höghetsrättigheter. Så omtalas statens
organisationshöghet, som afser bestämmandet
af de organ, genom hvilka statsmakten har
att verka, och ordnandet af deras inbördes
förhållanden; justitiehöghet, verksamheten
för rättsordningens upprätthållande och därtill
hörande exekutiv- och straffmakt; politiehöghet,
som afser verksamheten för utvecklingen af det
materiella välståndet och den andliga odlingen
samt undanröjandet af de hinder, som däremot
resa sig; den representativa högheten i
förhållande till utlandet, som innebär rätt för
statens härskarvilja att företräda staten såsom
ett helt i de förhållanden, i hvilka staten
eller dess medlemmar komma till en annan stat
och dess medlemmar, med rätt att föra krig,
ingå förbund m. m., slutligen militär höghet,
som inbegriper rätt att anlita medborgarnas
personliga biträde till öfvervinnande af hvarje
motstånd mot statsviljan eller angrepp mot
statsordningen, och finanshöghet, rätt att
för statens ändamål förplikta medborgarna
att ställa egendom och förmögenhet till dess
disposition. I förhållande till andra stater
framträder statsmaktens höghet särskildt som
territorialhöghet, hvilken innebär rätt att med
andra staters uteslutande vara den bestämmande
viljan, för hvilken alla, som vistas inom
statsområdet, måste böja sig. Slutligen kan
denna statens höghet framträda i förhållande
till annan samfundsverksamhet inom staten än
den politiska, nämligen statens kyrkohöghet,
eller dess rätt att bestämma den yttre kyrkliga
ordningen i dess förhållande till staten. De
höghetsrättigheter, som sålunda innebäras i
statsmaktens begrepp, bringas egentligen till
utöfning af den, hvilken såsom personifikation
af statens makt, höghet och värdighet innehar
och utöfvar högsta makten, till följd hvaraf
dessa höghetsrättigheter utgöra moment i
den styrande makten och särskildt tilläggas
konungen i den monarkiska författningen, med
den begränsning vid utöfningen, som hvarje
lands statsförfattning bestämmer. I den mån
som den konstitutionella staten utbildat sig
och således höghetsrättigheterna som sådana
mera tillhöra statsmakten in abstracto än
konkret framträda som attribut till någon
bestämd person eller konstitutionellt organ,
betecknar detta namn snarare olika sidor af
statsverksamheten än maktfullkomlighetsarter. Ty
så snart fråga blir om att bestämma det omfång
och det sätt, på hvilka de skola göras gällande,
blir utöfningen bunden ej mindre af lag än
äfven af själfständigt bestämmande faktorers
medverkan, hvadan höghetsrättigheten i sin
utöfning af den, hvilken särskildt betecknas
som därmed förlänad, ej sällan visar sig som
endast en verkställighetsåtgärd, hvilken ej kan
uraktlåtas. Höghetsrättigheterna blifva i detta
afseende detsamma som regeringsrättigheter,
hvilka ha sin begränsning i den i
statsförfattningen grundade folkrepresentationens
makt. Dessa höghetsrättigheter, hvilka i de
europeiska samhällenas första tider ansågos som
utstrålande från det krönta hufvudets majestät,
framställa sig således nu ej längre som uttryck
af maktfullkomlighet hos någon enskild person,
utan såsom vissa befogenheter, som högsta
maktens utöfvare besitter i sin egenskap af
regeringsmaktens innehafvare, samt tänkas alltid
som lagbestämda och konstitutionellt
begränsade.

Med hänsyn till den förblandning, som egde rum
mellan kronans privata och statens offentliga
rättigheter, ha dessa höghetsrättigheter
framträdt ej allenast som de i begreppet
statsmakt inneburna rättigheter, utan äfven
som kronan tillhörande förmögenhetsrättigheter
l. regalen i egentlig mening. De inbegripa då
de inkomst- eller vinstgifvande rättigheter
kronan tillerkänt sig framför de enskilde
i deras privata verksamhet, ett slags
öfveregendomsrätt öfver allt, som är föremål för
eganderätt. Denna öfveregendomsrätt har yttrat
sig i rätt till böter, ehvar än friden bröts,
rätt till jordegendom, till afgäld af densamma
eller till andel af afkastning, som erhålles
genom begagnande af jordytan eller jordens inre
till förvärf, s. k. grundregale (se d. o.),
till andel i afkastning af vissa näringar och
i rätt att allena utöfva vissa näringar. –
Regeringsmaktens innehafvare kan allena utöfva

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:43:03 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbl/0138.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free