Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 12. Hyperemi - Johan / 377-378 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ifösjön, Skånes största sjö - Igasum, folkstam. Se Fundj. - Igbo, afrikansk negerstam. Se Ibo - Igel, zool - Igelbäck - Igelknopp, bot - Igelkottdjur, zool - Igelkotten, zool - Igelkottspinnare, Artica, zool - Igelnejonögat, zool. Se Nejonögon - I Gelosi, it. Se Commedia dell arte - Igelsjuka, veter. - Igelström, Otto Henrik

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

aflopp är den 5 km. långa, 9-15 m. breda och 1-3
m. djupa Skräboån, som från I:s sydöstra sida
flyter rakt söderut till Östersjön. Regelbunden
ångbåtsfart eger rum på sjön.

Igasum, folkstam. Se Fundj.

Igbo, afrikansk negerstam. Se Ibo.

Igel, zool. Se Blodigel, Discophora,
Distomum och Hästigel.

Igelbäck, lastageplats och masugn i Hammars
socken, Örebro län, vid Vättern, tillhörig
aktiebolaget Aspa bruk. Tillverkning omkr. 2,000
ton tackjärn och omkr. 40 ton direkt ur masugnen
framställdt gjutgods.

Igelknopp, bot. Se Sparganium.

Igelkottdjur, zool. Se Erinaceidæ.

Igelkotten, zool. Se Erinaceidæ,
sp. 809.

Igelkottsläktet, Erinaceus, zool.
Se Erinaceidæ.

Igelkottspinnare, Arctia, zool., ett släkte af
fam. Arctiidæ bland spinnarfjärilarna. Hit höra
stora eller medelstora arter med tjock och hårig
bakkropp, lifligt färgade och brokigt tecknade
vingar, de främre och bakre af mycket olika
färg. Larverna äro tätt och långt håriga. I
Sverige äro 7 arter funna. Arctia caja, randiga
igelkottspinnaren


Randiga igelkottspinnaren.

(se fig.), är en bland de allmännare. Den
har mörkbruna framvingar med ett nät af
hvita teckningar, medan bakvingarna äro
cinnoberröda med stora, rundade, svartblå
fläckar. Bakkroppen är röd, ofvan med svarta
tvärstreck. Vingbredd 43-70 mm. Larven är svart,
med hvita vårtor och andhål samt beklädd med
långa, mjuka, på de främre lederna rödbruna,
på de bakre öfvervägande svarta hår. Den
lefver på hvarjehanda låga örter Fjärilen
sitter om dagen dold bland gräs eller ljung. -
A. plantaginis, lilla igelkottspinnaren,
är ännu allmännare öfver hela landet. Den
har svarta framvingar med hvitaktiga eller
gula teckningar, medan bakvingarna äro gula
eller röda med svarta teckningar. Vingbredd
28-38 mm. Larven, som är svart med de mellersta
lederna ofvan rödbruna, lefver bl. a. på groblad.
G. A-z.

Igelnejonögat, zool. Se Nejonögon.

I Gelosi [djelåsi], it. ("de ömtålige"), ett
skådespelarsällskap. Se Commedia dell’ arte,
sp. 603.

Igelsjuka, veter., en sjukdom hos får, uppkommer
därigenom, att en plattmask, lefverigeln
l. lefverflundran, Distomum hepaticum (se
Distomum), till stort antal invandrat i
gallgångarna hos fåren samt stört lefverns
funktioner, blodomloppet m. m. Sjukdomen
igenkännes därpå, att fåren blifva matta och
svaga samt de synbara slemhinnorna bleka, och
att buken småningom vidgar sig till följd af
uppkommen bukvattsot. Då vanligen
flera djur inom en fårhjord samtidigt
angripas af sjukdomen, kan man lättast öfvertyga
sig om igelsjukans närvaro inom hjorden genom
att döda ett af de sjuka fåren samt därefter
undersöka om något större antal lefverflundror
finnes i gallgångarna. Är detta händelsen,
har igelsjuka varit för handen. Sjukdomen når
sin höjd på våren, under hvilken årstid en del
af de sjuka fåren dör; de öfriga, hos hvilka
lefverflundrorna måhända icke åstadkommit
så betydande förändringar inom lefvern,
tillfriskna, sedan parasiterna lagt ägg och
därefter dött. Äggen af gå med exkrementen,
och i en sötvattensnäcka (Limnæus truncatulus)
undergår ynglet en märkvärdig generationsväxling
(se därom Distomum, sp. 531-533, och fig.),
hvarefter det utvandrar och fäster sig på
grässtrån, med hvilka det sedermera införes i
fårens näringskanal. Något läkemedel finnes
ej. De sjuka fåren böra utfodras rikligt
intill våren, då lefverflundrorna dö. Till
förekommande af att fåren under följande höst
ånyo skola upptaga larver till lefverflundror
måste man från midten af aug. sorgfälligt
afhålla dem från sänka betesmarker.
C. A. L.*

Igelström, Otto Henrik (i Ryssland
kallad Osip Andre’jevitj), grefve,
rysk diplomat och general, f. 1737, d. 1817
(1823?), var son till en livländsk adelsman,
landtrådet Gustaf Henrik I., och sonsons sonson
till den från Västergötland härstammande Harald
Bengtsson, hvilken 1645 adlades med namnet
Igelström (efter kronohemmanet Iglabo, Ljurs
socken, Gäsene härad, Älfsborgs län) och afled
1677 som kammarassistentråd vid livländska
generalguvernementet och öfverste. Hans
sonsöner introducerades 1742 som friherrar på
livländska riddarhuset. I. gick vid unga år i
krigstjänst och vann tidigt utmärkelse. Under
furst Repnins befäl lyckades han i Polen genom
list bemäktiga sig biskoparna af Krakau och
Kiev, grefve Rzevuski m. fl. polska magnater,
som satte sig emot kejsarinnan Katarina II:s
planer. Då Katarinas första krig med Turkiet
utbröt (1768), deltog I. i fälttåget under
furst Golitsyns kommando och eröfrade efter tio
dagars belägring fästningen Akjerman, hvarvid
en mängd krigsförnödenheter föll i segrarens
händer. Sedan han därefter tillvunnit sig
furst Potemkins ynnest, utnämndes han till
ståthållare i guvernementen Simbirsk och
Ufá. Utan att öfvergifva denna befattning,
fick han 1790 befälet i kriget mot svenskarna
i Finland och erhöll i april s. å. i uppdrag
att som kejsarinnans fullmäktig med dem inleda
fredsunderhandlingar. G. M. Armfelt var den
svenske underhandlaren, och 14 (g. st. 3)
aug. 1790 underskrefvos af dem, i Värrälä, de
slutliga fredsvillkoren. Bland utmärkelser, som
med anledning af fredsslutet kommo I. till del,
må nämnas, att han 1791 utnämndes till ambassadör
vid hofvet i Stockholm (dit han dock aldrig
anlände) och upphöjdes i grefligt stånd. 1792
blef han generalguvernör i Pskov, därefter
i Kiev, Tjernigov och Novgorod-Severskij
samt utnämndes 1793 till befälhafvare öfver
de i Polen stationerade ryska trupperna. 1794
utbröt den blodiga revolutionen i Warschau, och
det var blott efter de största ansträngningar
I. lyckades att slå sig igenom de upproriska
skarorna. Med undantag af åren 1796-98, då
han var krigsguvernör i Orenburg, lefde han
därefter utan statstjänst. Han skildras som en
företagsam, djärf, älskvärd och högt begåfvad
man. Han efterlämnade åt-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>