Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Indien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
västerlandet ledde under vicekonungen
Francisco d’Almeida (se d. o.) till häftiga
strider med den af portugisernas konkurrenter
venezianerna uppeggade egyptiske sultanen och
hans bundsförvant fursten af Kalikut. Almeidas
efterträdare Affonso d’Albuquerque
(1509–15) eröfrade 1510 Goa och
sträfvade målmedvetet att grundlägga ett stort
portugisiskt välde i I., som skulle fråntaga
muhammedanerna väldet öfver de där ledande
handelsvägarna. Albuquerques efterträdare
som vicekonungar eller guvernörer frångingo
hans statskloka och välvilliga politik mot
infödingarna samt drefvo dem genom grymhet
till förtviflade resningar, som understöddes
af oberoende infödda furstar. Under 1500-talets
senare hälft försvagades den portugisiska makten
i I. alltmer, och Portugals införlifning med
Spanien (1580–1640) gaf dödsstöten åt dess välde
i östern. Nu återstå af dess indiska besittningar
endast Goa, Daman och Diu på västkusten.
I handeln på I. fingo portugiserna från
1600-talets början farliga konkurrenter, dels
i holländarna, som 1602 stiftade ett ostindiskt
kompani, och dels i det 1600 stiftade engelska
Ostindiska kompaniet, hvilka till en början bägge
lade hufvudvikten på handelsförbindelser med
"kryddöarna" i Bortre I. Holländarna fråntogo
emellertid portugiserna äfven deras faktorier på
Ceylon (1658) och på Malabarkusten (1664) samt
anlade 1656 ett viktigt faktori i Chinsura vid
Gangesmynningen (se Hugli). Deras syften voro
uteslutande kommersiella; numera ega de inga
besittningar på I:s fasta land (Chinsura blef
1824 definitivt engelsk besittning). Ostindiska
kompanier grundades äfven af flera andra
nationer, sålunda fem franska (1604–44),
två danska (1612 och 1670), ett svenskt (1731)
o. s. v. De danska faktorierna vid Trankebar
och Serampur, anlagda 1616, öfvergingo 1845
genom köp i engelsk ego. Af betydelse på I:s
fastland blefvo endast det franska och det
engelska kompaniet; utgången af rivaliteten
mellan dem blef bestämmande för I:s öde.
Genom sammanslagning af flera äldre kompanier
bildades 1719 det franska Compagnie des Indes;
dess privilegier suspenderades 1769, och det
upphäfdes alldeles af nationalförsamlingen 1790;
då var dess makttäflan med det engelska kompaniet
längesedan slut. Då engelsmännen genom massakern
i Amboina (1623) af holländarna fördrefvos
från Molukkerna, förlade de sin handel i dessa
trakter helt till det egentliga I., där de sedan
1612 innehade ett faktori i Surat, Mogulrikets
förnämsta hamn. Besittningen däraf stadgades
genom en sjöseger öfver portugiserna vid Swally
(1615) och de privilegier ambassadören sir Thomas
Roe s. å. vid Stora Moguls hof utverkade af
Jahángir. Nya förvärf gjordes, bl. a. Madras
(1639), Hugli (1640), Bombay (afträdt till
Karl II som en del af hans hemgift med hans
portugisiska drottning 1661 och af honom
såldt till kompaniet 1668) samt Calcutta
(1700). Fransmännens förnämsta handelsplats
var Pondichéri (från 1674). Striden mellan
fransmän och engelsmän i I. utbröt i Deccan,
där den franske generafguvernören Dupleix
(se d. o.) uttänkte och till en tid lyckligt
genomförde en genialisk plan att med begagnande
af tronstriderna mellan de af Stora Mogul efter
Aurangzibs död oberoende inhemske furstarna åt
Frankrike förvärfva politisk
hegemoni öfver södra I. och därigenom vinna
makt, att fördrifva kompaniets engelska
medtäflare. Under österrikiska tronföljdskriget
(1740–48), hvari Frankrike och England stodo
som fiender mot hvarandra, hade fransmännen
eröfrat Madras 1746, som emellertid återgafs
genom Aachenfreden 1748. Striden fortsattes af
Dupleix genom hans inblandning i tronstriderna
i Haidarabad och Karnatik, där fransmän och
engelsmän understödde olika pretendenter. Den
unge Robert Clives tappra försvar af Karnatiks
hufvudstad Arcot (1751) korsade Dupleix’ planer,
denne hemkallades 1754, och hans planer upptogos
för engelsk räkning af Clive (se d. o.). Kort
därpå flyttades Clives verksamhetskrets till
Bengalen, hvars navab, Siraj-ud-daula, efter en
tvist med engelsmännen i Calcutta låtit inspärra
146 fångna engelska män och kvinnor i fortets
militärfängelse, där alla utom 23 natten därpå
ömkligen omkommo af brist på luft ("Svarta
hålan i Calcutta", juni 1756). Clive sändes
nu mot navaben, återtog Calcutta, uppsatte en
tronpretendent mot Siraj-ud-daula och besegrade
denne i grund vid Plassey (23 juni 1757). Därmed
blef han Bengalens faktiske härskare, förvärfvade
kort därefter dels åt kompaniet, dels åt sig
själf vidsträckt skatteuppbördsrätt i Bengalen,
blef 1758 guvernör öfver kompaniets därvarande
besittningar (till 1760) och förvärfvade under
sitt andra guvernörskap (1765–67) åt kompaniet
från Stora Mogul i Delhi díwání eller hela
finansförvaltningen i Bengalen, Behar och
Orissa. Därmed hade kompaniet erhållit den
faktiska suveräniteten öfver detta vidsträckta
område, ehuru lagskipningen förblef i navabens
hand och Stora Mogul skulle af kompaniet erhålla
en årlig tribut. Kort förut hade engelsmännens
öfvermakt i Deccan stadgats genom Eyre Cootes
seger öfver den franske generalen Lally (se
d. o.) vid Wandiwash (1760).
Från Clives andra
guvernörsperiod till brittiska regeringens
öfvertagande af Ostindiska kompaniets indiska
besittningar 1858. Clive utöfvade under sin
andra guvernörsperiod (1765–67) en energisk
verksamhet för att åstadkomma en hederlig
förvaltning i Bengalen, där under de närmast
föregående åren det brittiska namnet vanhedrats
genom utpressningar af kompaniets rofgiriga och
för mutor tillgängliga ämbetsmän. Under hans
närmaste efterträdare inträdde ett återfall i
de förut rådande svåra missförhållandena, men
Clives sträfvanden på detta, liksom på andra
områden återupptogos och fullföljdes med kraft
och framgång af Warren Hastings, guvernör
i Bengalen sedan 1772, generalguvernör öfver
kompaniets indiska besittningar 1774–85. Om
hans för det angloindiska väldet epokgörande
verksamhet se Hastings 2; skapandet af
ordnad brittisk förvaltning, den bengaliska
rättskipningens nyorganisation och tryggande af
kompaniets välde mot maratternas hotande anfall
voro de förnämsta resultaten af hans sträfvanden,
hvilka tidvis halft förlamades genom det råd
på 4 ledamöter 1773 års Regulating act satt
vid generalguvernörens sida med möjlighet att
öfverrösta honom. Hastings insåg, att tributen
till "Stora Mogul" i Delhi i själfva verket gick
till dennes faktiske behärskare, kompaniets
fiender, maratterna, och inställde därför dess
betalande från 1773. Mot maratterna förband han
sig med den mellan deras område och Bengalen
liggande folkrika buffertstaten Oudh, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
