- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 12. Hyperemi - Johan /
529-530

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Indien

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

genom första marattkriget (1779–81)
hejdade han maratternas makttillväxt åt
Bombay-hållet. Franska intriger stodo bakom
såväl maratterna som kompaniets nye fiende,
fursten af Mysore, Haidar Ali (se d. o.),
mot hvilken under växlande framgång fördes
krig från 1780; det slöts först 1784 genom
ett fredsfördrag i Mangalore med dennes son
och efterträdare Tippo Sahib, då ömsesidiga
eröfringar återställdes. Genom Pitts 1784
af parlamentet antagna India bill stärktes
generalguvernörens makt på rådets bekostnad,
hvarjämte kompaniet i alla frågor rörande I:s
förvaltning underordnades kontroll af en i
England residerande regeringskommission (Board
of control
). Skarpare blef denna kontroll,
sedan den långa rättegången mot Hastings
(1788–95) framkallat ett lifligare medvetande
af regeringens och parlamentets ansvar för
kompaniets indiska förvaltning. Hastings’
efterträdare som generalguvernör, lord Cornwallis
(1786–93), genomförde i Bengalen en på fasta
grundskatter byggd nyorganisation af Bengalens
jordbeskattning, hvilken ännu eger bestånd
("the permanent settlement", 1793). Sultanen
af Mysore, Tippo Sahib, grep 1790 ånyo till
vapen och bekrigades af Cornwallis i förbund
med maratterna och nizamen af Deccan. Han
nödgades 1792 till de förbundna afträda
hälften af sitt område, och då han 1798
åter med fransk hjälp frestade vapenlyckan,
stupade han vid försvaret af sin hufvudstad
Seringapatam (1799). Hans eröfringar delades
mellan engelsmännen, maratterna och nizam,
och den gamla fursteätten återställdes under
engelsk uppsikt i det till sitt ursprungliga
omfång reducerade riket. Tippo Sahibs besegrare
var generalguvernören lord Wellesley
(1798–1804). Han vände sig sedan mot de
mäktige marattfurstarna (se om dessa krig art.
Maratter) och aftvang genom andra marattkriget
(1802–04) såväl sindhia i Gwalior som bhonsla
i Nagpur betydande landafträdelser. Samtidigt
kom den maktlöse "Stora Mogul" definitivt under
engelskt beskydd. Redan tidigare hade genom
fördraget i Lucknow (1801) ett stort område
förvärfvats från Oudh, och genom en rad fördrag
förvandlades många förut oberoende indiska
småfurstar till brittiska vasaller. Wellesleys
landförvärf i s. ö. gaf presidentskapet Madras
ungefär dess nuv. gränser och skapade i norra
I. ett stort nytt område under kompaniets
direkta förvaltning, "De afträdda och eröfrade
provinserna". Hans vidtfamnande eröfringspolitik
hade emellertid ådragit kompaniet dryga utgifter,
och de närmast följande generalguvernörerna,
lord Cornwallis (1805) och lord Minto (1807
–13) erhöllo bestämda instruktioner att drifva
en strängt fredlig non-interventionspolitik,
hvilka föreskrifter dock ej helt kunde
iakttagas. Redan markisen af Hastings (se
Hastings 3) nödgades återupptaga krigspolitiken
till följd af plundringståg nedåt Gangesdalen
utaf bergsstammar i n. samt den tilltagande
anarkien i mellersta I. Med gurkhas i Nepal
fördes 1814–15 ett krig, som slöts genom
fördraget i Segauli, hvarigenom bl. a. Simla
afträddes till kompaniet; de plundrande
röfvarskarorna i mellersta I. (pindaris) kufvades
i grund 1817, och då maratterna i samband därmed
för sista gången förenade sina krafter mot sina
segrande rivaler om herraväldet öfver I., bröts
genom tredje marattkriget (1817–18) fullständigt
deras makt. Den förnämste
maratthöfdingens, peshwas, område
införlifvades med presidentskapet Bombay,
holkar i Baroda och bhonsla i Nagpur blefvo
lydfurstar liksom äfven ett stort antal förut
oberoende rajputfurstar. Af annekterade områden
bildades Centralprovinserna under direkt
brittisk förvaltning. Eröfringspolitiken
fortsattes af lord Amherst (1824–26)
genom det af burmanska plundringståg till Assam
framkallade första Burmakriget (1824–26),
som slöts genom fredsfördraget i Yandabu,
hvari den burmanske konungen af Ava uppgaf sina
anspråk på Assam samt af trädde prov. Arakan
och Tenasserim. En fredlig reformperiod följde
sedan under generalguvernören lord William
Bentinck
(1828–35), hvilken afskaffade
grymma religionsbruk (särskildt änkbränningen),
nyorganiserade folkundervisningen och i allmänhet
gjorde främjande af den infödda befolkningens
välfärd till styrelsens hufvuduppgift (se närmare
Bentinck 3). Nya gränsstrider lade snart beslag
på regeringens uppmärksamhet i samband med det
tilltagande ryska inflytandet i Afganistan. Det
inblandningsförsök generalguvernören lord
Auckland (1836–42) gjorde i detta lands
tronstrider ledde till det olyckliga första
afgankriget
(1841–42; se därom Afganistan,
sp. 232–233), hvilket under den skrytsamme
lord Ellenboroughs ämbetstid (1842–44) afslöts
genom en resultatlös brittisk straffexpedition
till Kabul, följd utaf annekteringen af Sind
(1843). Under efterträdaren lord Hardinge
(1844–48) invecklades engelsmännen i de
inre strider, som inträdde i Punjab, sedan
grundläggaren af sikhernas därvarande rike,
den mäktige, med England förbundne
Ranjit Singh, aflidit 1839. Hans välrustade
här (khalsa) blef under den öfverhandtagande
anarkien i Punjab innehafvare af den egentliga
makten i staten, och dess ledare inryckte 1845,
uppmuntrade af de brittiska vapnens motgång i
Afganistan, på brittiskt område. Detta första
sikhkrig
slöts efter blodiga strider genom
den hårdvunna engelska segern vid Sobráon och
hufvudstaden Lahores intagande. Sikharméns makt
inskränktes, vid den nye rajans sida ställdes en
brittisk resident, Henry Lawrence, och brittiska
trupper förlades tills vidare i garnison i flera
af Punjabs städer. Sikhernas armé sökte snart
hämnas sitt nederlag, två brittiska officerare
lönnmördades i garnisonsstaden Multan (1848), och
detta blef signalen till en allmän folkresning
mot främlingarna i hela Punjab. Det andra
sikhkriget
(1848–49) beredde först engelsmännen
det blodiga nederlaget vid Chilianwála (13
jan. 1849), men slöts efter lord Goughs seger vid
Gujrat (21 febr. s. å.) med Punjabs förvandling
till en brittisk provins. Bröderna Henry och John
Lawrence lyckades på förvånansvärdt kort tid som
styresmän öfver det nyförvärfvade området där
återställa lugn och ordning samt genom rättvis
och upplyst förvaltning vinna befolkningens
förtroende i så hög grad, att Punjabs lojalitet
förblef orubblig under det hårda prof, för
hvilket den snart skulle utsättas under det stora
seapoysupproret. Punjabs pacificering genomfördes
under generalguvernören lord Dalhousie (1848–56),
hvars ämbetstid för öfrigt utmärktes genom ett
rastlöst reformarbete (anläggandet af vägar,
kanaler, järnvägar, telegraflinjer, upprättande
af skolor, införande af billigt brefporto
o. s. v.). Nya öfvergrepp mot européer

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Sep 30 02:35:07 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbl/0301.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free