Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Indien - Indiens språk och litteratur - Indiens språk och litteratur, 1. Fornindiska perioden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nordvästgränsens tryggande se art. Curzon,
sp. 979. Hungersnödens bekämpande fortsattes
med framgång, gynnadt af några års goda
nederbördsförhållanden och rikliga skördar,
men i stället tilltog böldpesten fruktansvärdt
(559,000 dödsfall 1902, omkr. 1 mill. 1904
och 1905). Okunnighet och religiösa fördomar
bland den infödda befolkningen ha hindrat
regeringen från att i pestdistrikten göra den
med goda resultat anlitade serumbehandlingen
obligatorisk. 1904 omorganiserades de indiska
universiteten och fingo fackenligt utbildade
förvaltningsråd under statens uppsikt. I denna
reform ville den nationalistiskt sinnade,
engelsk-fientliga "intelligensen", särskildt
i Bengalen, se ett angrepp på universitetens
frihet, och än ytterligare ökades jäsningen i
dessa kretsar, då Curzon 1905 skred till en
klyfning af den ohandterligt stora provinsen
Bengalen (med 80 mill. invånare) i två
förvaltningsområden (Bengalen samt östra
Bengalen och Assam). Detta mycket omstridda
beslut genomfördes (okt. 1905) af lord
Minto, hvilken i aug. efterträdde Curzon och ännu
(nov. 1909) är vicekonung. Den nationalistiska
agitationen, hvilken på sina håll öfvergått
till rent upprorisk propaganda med anarkistiska
våldsmetoder, har beredt regeringen allvarliga
bekymmer. Bengalens delning framställdes af
agitatorer som en våldshandling mot "det
hinduiska folket", hvilken borde besvaras
med bojkottning af allt engelskt. En tidigare
igångsatt rörelse för större ekonomiskt oberoende
(swadeshi) fick nu denna bojkottkaraktär och
stegrades mångenstädes till öppen sträfvan efter
politiskt oberoende (swaraj), som skulle vinnas
genom engelsmännens våldsamma fördrifvande ur
I. Några våldsamma tumult i Calcutta, Lahore och
Rawal Pindi (våren 1907) förmådde regeringen
att tillgripa stränga åtgärder: ett par kända
agitatorer deporterades på en tid till Burma,
och sedan 1908 en lång rad mord och mordförsök
mot européer förekommit samt en vidtutgrenad
anarkistisk sammansvärjning upptäckts i Calcutta,
infördes (dec. s. å.) strängare lagstiftning
jämte mera summarisk rättskipning i fråga om
mord, upprorsförsök och liknande förbrytelser
samt bildande af olagliga föreningar. Den
nya lagen gäller tills vidare Bengalen samt
östra Bengalen och Assam, men kan vid behof af
generalguvernören utsträckas att gälla äfven
i andra delar af I. Engelska radikalers försök
att pressa riksregeringen till eftergifvenhet
för den nationalistiska rörelsen ha strandat på
ministerns för I., lord Morleys, fasthet. Oberörd
af de anarkistiska våldsdåden och den hetsiga
pressagitationen mot det brittiska väldet,
förbereder han emellertid en ganska omfattande
förvaltningsreform, hvilken kommer att i hög grad
öka befogenheten för de lagstiftande råd, som
finnas vid vicekonungens och provinsguvernörernas
sida. Han har emellertid samtidigt betonat,
att denna ökade lokala själfstyrelse ej
finge utvecklas i riktning mot parlamentarism
samt att det brittiska väldet i I. vore enda
skyddsmedlet mot allmän anarki och kaos bland
I:s många sinsemellan söndrade och i religion,
kultur o. s. v. inbördes hvarandra oändligt
olika nationer och folklager. Böldpesten
aftog betydligt under år 1906, men 1907
steg dödssiffran till den högsta iakttagna
(öfver 1,200,000) för att 1908 åter nedgå till
omkr. 200,000. Utåt har förhållandet till Tibet
ordnats genom fördrag med
Tibet (sept. 1904) och Kina (apr. 1908) samt
en betydelsefull konvention med Ryssland
(31 aug. 1907). Lugnet vid nordvästgränsen
har ibland störts genom plundringståg af de
oroliga bergstammarna. 1908 föranleddes däraf
två gränsexpeditioner mot zakkakhelstammen
(febr.) och mot mohmandstammen (apr.–maj)
under general Willcocks. Den indiska armén
har nyorganiserats af lord Kitchener (dess
öfverbefälhafvare 1902–09).
Litt.: Bland kortfattade öfversiktsarbeten
märkas W. W. Hunter, "A brief history of
the indian peoples" (1880, ofta omtr.,
med goda litteraturhänvisningar), och
H. G. Keene, "History of India" (2 bd, 2:a
uppl., 1906). Vidare märkas sir H. M. Elliots
källsamling "History of India as told by its
own historians. The musulman period" (8 bd;
1869–77), M. Elphinstone, "History of India"
(1841, 9:e uppl., 1905) samt bland nyare
arbeten W. W. Hunter, "History of British I."
(2 bd, 1899–1900, ofullb., går till 1700),
den af Hunter med bidrag af Malleson, Keene,
Trotter m. fl. utgifna serien "Rulers of
India" med biografier öfver Akbar, Babar,
Haidar Ali, Dupleix samt de förnämste brittiske
generalguvernörerna och vicekonungarna (26 bd),
S. Lefmann, "Geschichte des alten Indiens"
(i Onckens sammelverk, 1890), R. C. Dutt,
"History of civilisation in ancient India" (3 bd,
1889–90), St. Lane-Poole, "Mediæval India under
mohammedan rule 712–1764" (1903), R. S. Whiteway,
"The rise of portuguese power in India 1497–1550"
(1899; med utförlig litteraturförteckning),
G. B. Malleson, "History of the french in India"
(2:a uppl. 1893) och "The decisive battles of
India" (1883), historiska skildringar af det
stora seapoysupproret af Kay och Malleson (2:a
uppl., 6 bd, 1897), Innes (1897), Holmes (5:e
uppl., 1898), Forrest (2 bd, 1904) m. fl. samt
P. N. Bose, "History of hindu civilisation
during british rule" (4 bd, 1896 ff.).
V. S-g.
Indiens språk och litteratur. De språk, som
talas i Främre Indien (se Indien), tillhöra
hufvudsakligen två språkstammar, hvilka äro
h. o. h. obesläktade med hvarandra, nämligen
den indoeuropeiska och den dravidiska. Den
asiatiska grenen af den indoeuropeiska stammen,
till hvilken också de flesta af Europas språk
höra, kallas den ariska samt omfattar de iranska
språken och de indiska språken af arisk stam. Man
plägar benämna dessa senare de indiska språken
eller det indiska språket i inskränkt mening. De
äro i våra dagar de härskande i hela det nordliga
Indien samt i stora delar af Deccan och talas af
omkr. 160 mill. människor. Intet indoeuropeiskt
språk kan följas i sin historiska utveckling
under så lång tid som det indiska, ty dettas
minnesmärken räcka ända till 4,500 år eller mera
tillbaka från våra dagar. Denna långa tidrymd
delar man, från språklig synpunkt, i tre stora
perioder: den fornindiska, den medelindiska och
den ny indiska.
1. Fornindiska perioden är den i språkligt
och kulturhistoriskt afseende för oss
viktigaste. Dess språk kallas sanskrit
(saṁskṛta, "ordnad", "reglerad"). Egentligen
tillkommer benämningen sanskrit endast språket
under periodens yngre del, sedan dess former
blifvit af grammatikerna strängt reglerade,
men den utsträckes af bruket ofta till hela
perioden. Den betydelse, som upptäckten och
studiet af sanskrit haft för hela den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
