- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 12. Hyperemi - Johan /
677-678

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inkvartering, krigsv. - Inkvarteringsbidrag, krigsv. Se Inkvartering - Inkvarteringskommission, krigsv. Se Inkvartering - Inkvarteringstolag. Se Tolag - Inkvisition, kyrklig domstol

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ersättning, numera kalladt inkvarteringsbidrag,
hvilket uppbäres på samma sätt som
lön. Denna betalas för de fyra ofvannämnda
Stockholmsregementena af staden, men
bestrides eljest af statsmedel af ett
särskildt anslag. – Tillfällig inkvartering
tillkommer endast "tågande trupper" och
lämnas alltid in natura, bestående af husrum
med bohag, värme och ljus. Från mottagande
af sådan inkvartering äro endast statens och
allmänna ämbetsverks hus samt prästerskapets
boställen befriade. Inkvarteringen uppgöres
af kronobetjäning eller magistrat, hvilken
kan förordna en inkvarteringskommission. Med
denna inkvarteringsskyldighet, som närmare
bestämmes genom 1842 års tågordning, följer
äfven skyldighet att förse manskapet med mat i
kvarteren mot betalning efter markegångstaxan
med 50 procents förhöjning (tågordningen och
k. förordn. 17 juli 1858).

För de vid flottans stationer tjänstgörande
består kronan inkvarteringen antingen
in natura eller genom särskilda
aflöningstillägg. Skyldighet att
härbärgera trupper eller enskilda
militärpersoner under öfningar finnes
i de flesta stater, men icke i Sverige.

A. Th. S. (C. O. N.)

Inkvarteringsbidrag, krigsv. Se Inkvartering.

Inkvarteringskommission, krigsv. Se Inkvartering.

Inkvarteringstolag. Se Tolag.

Inkvisition (lat. inquisitio, undersökning),
en af romersk-katolska kyrkan upprättad domstol
med uppgift att uppspåra och bestraffa irrläriga
och affällingar. Ingen institution inom romerska
kyrkan har varit föremål för så motsatta omdömen
som inkvisitionen. Inom katolicismen göra sig
f. n. två olika huvuduppfattningar gällande:
antingen förklaras inkvisitionen som en ur
de medeltida kulturförhållandena naturligt
framvuxen form för samarbete mellan andlig och
världslig rättskipning, då relativt berättigad
som det enda verksamma medlet att rädda det
kristna samfundet, men oriktig och beklaglig,
bedömd från vår högre kulturs liksom från den
absoluta kärleksreligionens ståndpunkt (så i
allmänhet de moderate och "modernisterna"); eller
ock betecknas den som en till sin dogmatiska
princip fullt riktig och i sin historiska
verksamhet välsignelserik institution, som, när
förhållandena så medgifva, åter kan komma till
användning (sådan är i allmänhet uppfattningen
hos de ultramontane och, som det f. n. ser ut,
äfven hos kyrkans högsta ledning). Inom den
populära katolska apologetiken framställes saken
vanligen så, att kyrkan blott fullgjorde sin
religiösa plikt att särskilja rättroende och
kättare, och att allt yttre våld och grymhet
voro enbart den världsliga maktens verk och
ansvar. Den nuv. protestantiska forskningen
söker klargöra den historiska utvecklingen af
inkvisitionen, hvarvid blott stärkes omdömet
om densamma som till sin teori ett lån från
hedendomen och som i sin historiska gestaltning
utgörande den afskyvärdaste skamfläcken i
kristendomens hela historia. Inkvisitionens
dogmatiska grund är uppfattningen af kyrkans
rätt och plikt att bestämma öfver sina
medlemmars tro och sed och bevara dem från
kätteri. Alla de store kyrkofäderna under de 4
första årh. medgåfvo dock denna rätts utöfvande
endast med andliga medel och
bekämpade energiskt metoden att genom yttre våld
söka påverka någons religiösa öfvertygelse. Men
de kristne kejsarna, hvilkas religionspolitik
gick ut på att genom en enhetlig kyrka
stärka rikets enhet, sökte snart enligt
hednisk tradition med våld betvinga sekterna
(donatism och manikeism), och en rigoristisk
civil lagstiftning såg dagen. Augustinus, som
såg metodens framgång gentemot donatisterna i
Afrika, öfvergick ock så småningom till att häfda
rätten att med våld (dock ej dödsstraff) tvinga
kättare till omvändelse. Därmed lade han här,
som i så mycket annat, grunden till den medeltida
utvecklingen. (Den första kättarafrättningen,
Priscillianus’ 385, låg utanför den kyrkliga
utvecklingen.) Af betydelse för framtiden blef
ock Justinianus I:s stränga lagstiftning mot
manikéerna i östromerska riket. – Härifrån var
dock långt till yttre våld från kyrkans sida
och till en särskild institution för kättares
uppspårande och dömande. En sorts förebild
till en dyliks organisation gafs först genom
det karolingiska rikets sänddomstolar. I de
teologiska striderna på 800-talet visade sig
f. ö., att man i kyrkan ännu ej alls tänkte
på dödsstraff för "kättare"; i värsta fall
internerades dessa i ett kloster. Ur detta bruk
framväxte småningom en förut okänd form för
kyrklig, och sedan borgerlig, bestraffning,
fängelsestraffet.

Ett helt nytt skede i kyrkobestraffningarnas
historia inträdde med Gregorius VII:s
segrande anspråk på kyrkans öfverhöghet över
statsmakten, då hvarje afvikelse i läran
tedde sig som ett brott mot samhället, och
med katarernas (se d. o.) väldiga utbredning
från 1000-talet. Furstar och folkmassor,
som i dessa "kättare" sågo hela samhällets
fiender, sökte enklast möjligt röja dessa ur
vägen; och sannolikt i anknytning till folkliga
föreställningar om helvetet framsprang spontant
sättet att bränna dem lefvande. Det första kända
kättarbålet i medeltiden tändes 1022 i Orléans
af konung Robert och en fanatisk folkhop; och
småningom blef katarers brännande en tämligen
vanlig företeelse i Frankrike. Länge stod kyrkan
utanför eller direkt afvisande mot denna nya
företeelse och fasthöll exkommunikation och
internering som enda strafformer. Men under
inflytande af Augustinus och det med Gratianus
uppblomstrande studiet af romersk rätt och dess
lagar mot manikéerna (katarerna uppfattades som
forts. af dessa) kom på 3:e laterankonsiliet
1179 den officiella öfvergången från den
gamla ståndpunkten med blott kyrkliga straff
till en ny kampmetod mot kättare; mötets 27:e
kanon föreskref att, om ej de andliga medlen
hjälpte, måste man taga världsliga straff till
hjälp för att injaga en hälsosam skräck; bland
dessa inrangerades snart egendomskonfiskation
(ännu ej dödsstraff). Intet kunde emellertid
hejda katarismens spridning; och så drefs
kyrkan hastigt vidare på den en gång beträdda
vägen. 1184 upprättade påfven Lucius III
en verklig inkvisitionsdomstol, i det att
biskoparna fingo i uppdrag att med några
bisittare öfverallt i sina stift efterspana
kättare samt häkta och rannsaka dem; samtidigt
afslöts med Fredrik Barbarossa ett fördrag i
Verona, enligt hvilket kyrkan förpliktade sig
att utlämna alla rannsakade och oböjliga kättare
åt den världsliga makten, mot det att kejsaren å
sin sida förband sig att straffa dem. Så infördes
den för inkvisitionen karakteristiska formen,
att kyrkan sökte mot kättarna utnyttja tidens

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:29:47 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbl/0375.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free