- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 12. Hyperemi - Johan /
927-928

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Island, ö i Atlantiska hafvet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Vestri l. Ytri Rangá; hela Markarfljótsystemet
har undergått stora förändringar och omgestaltar
sig fortfarande; Thjórsá, I:s längsta flod, öfver
210 km., från midtersta höglandet, förenar sig
vid mynningen med en gren af Thverá; för bred
och djup att genomvadas, har den nu präktig
hängbro af järn; Ölfusá, I:s bredaste flod,
mellan 400 och 800 m. bred, uppkommer genom
sammanflödet af Thingvallavatns aflopp Sog och
den från Hvitárvatn under Balljökeln kommande
Hvítá; äfven öfver Ölfusá är en järnhängbro
slagen. På västkusten: Hvítá i Borgarfirði, en
af I:s vattenrikaste älfvar, segelbar ganska
högt upp, med bifloderna Norðlingafljót, Thverá
och Norðurá; Langá, också i Borgarfjorden,
och Laxá i Hvammsfjorden, bekant genom
Laxdoelasagan (se d. o.). På nordkusten:
Miðfjarðará från Arnarvatn, utmynnande i
Húnaflóis vik Miðfjörður, Viðidalsá och
Vatnsdalsá, båda från det inre höglandet och
utmynnande den förra i sjön Hóp, den senare
i Húnavatn (se Húnavatns-syssla), och
bägge kända ur Vatnsdoela-sagan (se d. o.);
Blanda ("surmjölk och vatten"; den blåhvita
färgen är orsak till namnet) från Hofsjökeln,
utfallande i Húnafjorden; Héraðsvötn, en
förening af de från Hofsjökeln kommande Vestri
och Eystri Jökulsá, som flyter till Skagafjorden,
närmare mynningen delande sig och omslutande
Hegranes-ön, en stor och mycket föränderlig
flod; Eyjafjarðará i Eyjaförður, vid mynningen
bred och starkt förgrenad; Skjálfandafljót
("Skälfvande floden"), den tredje i längd bland
I:s älfvar, omkr. 180 km., upprinnande mellan
Tungnafells- och Vatnajökeln och, utgjutande
sig i Skjálfandi-bukten, Laxá från Mývatn
till samma hafsvik, samt den väldiga Jökulsá á
fjöllum ("Jökelån i fjällen"), äfven kallad
Jökulsá í Axarfirði, efter Axarfjörður, där
den faller ut; denna å, I:s näst längsta flod,
närmare 190 km., kommer från en skridjökel på
Vatnajökelns nordrand och grenar sig starkt
vid mynningen. På östkusten: Jökulsá á brú
("Jökelån med bron"), öfver hvilken ännu på
1700-talet en naturlig klippbro fanns, som
numera är instörtad och ersatt med en träbro,
och Lagarfljót, ("Sjöfloden"), ett mellanting
mellan flod och sjö, båda från Vatnajökelns
norra sluttning och utfallande i Héraðsflói. –
Bland mera betydande vattenfall må nämnas
Dettifoss (se d. o.) i Jökulsá á fjöllum,
Gullfoss i sydlandets Hvítá, mindre än den
föregående, men i storlek dock öfverträffande
Trollhättan och vidtbekant för sin ståtlighet,
Goðafoss ("Gudaforsen") i Skjálfandafljót,
där lagsagomannen Thorgeir vid kristendomens
införande vräkte ner sina gudabilder, ett icke
särdeles högt, men bredt och vackert fall,
och Skógafoss i Skógá, öfver 60 m. högt och
utomordentligt praktfullt. Den sammanlagda
kraften hos I:s alla forsar uppskattas till ej
mindre än 1 milliard hästkrafter.

I:s klimat är i förhållande till det
nordliga läget mycket mildt, och dess rena
luft är synnerligen hälsosam, särskildt för
lungsjuka. Medeltemperaturen växlar på syd- och
västkusten för hela året mellan 3° och 4° C., för
vintern mellan 0° och -2°, för sommaren mellan
9° och 10°, på nord- och östkusten för hela året
mellan 1° och 2°, för vintern mellan -2° och -4°,
för sommaren mellan 6° och 7°. Inlandets klimat
är mera fastlandsaktigt samt äfven på grund
af den betydliga höjden öfver hafvet mycket
hårdt. Väderleken är nyckfull och stormar
vanliga, dimma likaledes, särskildt på
östkusten. Nederbörden per år är i Reykjavík
737,5 mm., i Stykkishólmur (på Snaefellsnes)
667,2 mm., på Grimsey (n. om polcirkeln)
500,4 mm., i Berufjörður (på östkusten)
1,014,1 mm. Snömängden om vintrarna är på
sydlandet ganska ringa, på nordlandet däremot
stor. Någon gång, fast sällan, spärras stora
delar af kusterna af drifis, och då uteblir
sommaren nästan helt och hållet. R. N-g.

I:s växtvärld erinrar mycket om den
skandinaviska halföns fjällvegetation. Nästan
alla I:s kärlväxter finnas i Skandinavien. Af
sydliga arter märkas Sanguisorba officinalis,
Hydrocotyle (vid de varma källorna), murgröna,
m. fl. Storskog finnes numera alls icke, om den
ens någonsin har funnits; men äfven den säkert
från början vidsträckta småskogen har genom
naturrevolutioner och vanskötsel försvunnit,
så att endast spridda grupper finnas kvar, mest
bestående af björk (Betula odorata, vanligen
blott ett par m. hög, sällan högre än 6 m.),
sälg och någon gång rönn, som är I:s högsta
träd. Dock har man under det senaste årtiondet
med framgång börjat arbeta för skogarnas vård,
och man har t. o. m. hopp om att få barrträd
att gå. Fjällhedarna och en stor del af de gamla
"hraunen" – de yngre äro alldeles nakna – bära
ljung, lingon-, kråk-, odon- och blåbärsris,
mossor och lafvar, i synnerhet ren- och
islandslaf ("fjallagrös"), samt fjällväxter,
som ej sällan gå ända ned till den grusiga
hafsstranden; å andra sidan förekomma kustväxter
långt inne i landet. Myrarnas vegetation består
mest af mossa och halfgräs. Gräs förekomma endast
här och där på hedarna, mera ofta på de lägre
fjällsluttningarna samt på ängarna och "tunen"
vid gårdarna, där gräset blir synnerligen tätt
och närande. Vid de varma källorna växa många på
I. sällsynta växter. Vilda näringsväxter äro,
utom islandslafven, den ofta odlade kvannen
(Angelica Archangelica, isl. hvönn), hvaraf såväl
rötterna som de stundom ända till armstjocka
stänglarna ("hvannjólar") ätas, och "söl"
(Rhodymenia palmata, en ätlig rödalg) samt
strandråg (Elymus arenarius, "melur"), hvars
frön kunna torkas och malas till mjöl. Införda
äro kål och kålrötter samt potatis. Alla försök
till sädesodling, som i forntiden förekom
här och där, ha i senare tid fullständigt
misslyckats. Litt.: H. F. G. Strömfelt,
"Islands kärlväxter, betraktade från
växtgeografisk och floristisk synpunkt" (1884).
(G. L-m.)

Djurvärlden är, om man bortser från husdjuren
(hästar, hornboskap, får, hundar, kattor,
några getter, men inga svin), ytterst fattig,
hvad landtdäggdjuren angår. Den såsom isländska
musen (Mus islandicus) beskrifna råttarten
är ej annat än en afart af skogsmusen (Mus
sylvaticus
); äfven husmusen förekommer på I.;
det enda rofdjuret är polarräfven; isbjörnar
komma stundom till ön med polarisen. Renar
infördes på 1770-talet, men de flydde till
bergen och förvildades. Hafsdäggdjuren utgöras
af åtskilliga sälarter samt hvalar af flera
slag; men hvalfångsten, som bedrifves i stor
skala, ligger nästan uteslutande i norrmännens
händer. Fåglarna uppgå till ett hundratal
arter. Bland landfåglar märkas fjällripan
(talrik och af ekonomisk betydelse äfven som
utförselvara), ljungpiparen, småspofven,
strandskatan och större strandpiparen,
rödvingetrasten, snösparfven, sädesärlan,
ängspiplärkan och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 19:00:20 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbl/0502.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free